måndag 23 mars 2015

Mostar – tradition och kommunikation




http://whc.unesco.org/en/list/946/gallery/

Bild av Stari Most







I detta blogginlägg kommer jag berätta om en kulturmiljöplats där jag besökte Mostar. Mostar är platsen som jag föddes och är känd för en av sitt kulturarv, Stari Most (gamla bron).

Enligt UNESCO webbsajt var staden befäst mellan 1520 och 1566. Bron (Stari Most) byggdes under denna tid om i sten. Den restes år 1566 på order av Suleiman den store, den ottomanska härskaren. Den gamla bron (Stari Most), som senare blev stadens symbol, är en av de viktigaste strukturerna från den ottomanska eran och kanske Bosniens mest kända arkitektoniska monument som designades av Mimar Hayruddin. Stari Most (gamla bron) konstruerades 1557 till 1566 för att ersätta den prekära trähängbron till sten och underlätta resor, handel samt förflyttning av militära trupper.
Stari Most förstördes 1993 under bosniska inbördeskriget och enligt tidningar baserade i Sarajevo rapporteras det att mer än 60 granater träffade bron innan den kollapsade.

Efter inbördeskriget i Bosnien börjades en planering av att rekonstruera bron. Bodil tar upp i sin bok ’’Föreställningar om det förflutna’’ ur ett lokalt perspektiv att arbetslösa kulturarbetare och arkeologer ser projekt av detta slag som en väg till arbete eller ett sätt att fylla på med arbete i perioder av arbetslöshet mellan projektanställning.

UNESCO bildade en koalition för att övervaka återuppbyggnaden av Stari Most och den historiska stadskärnan i Mostar. Det fanns ytterligare finansiering som Italien, Nederländerna, Turkiet, Kroatien och CEB (The Corporate Executive Board Company) samt bosniska regeringen lämnade.
Det är en tradition för de unga männen i staden att dyka från Stari Most (bron). Eftersom Neretva är mycket kall är detta en mycket riskabel bedrift och bara de skickligaste samt bäst utbildade dykarna kommer att försöka det. Denna sed går tillbaka till den tid då bron byggdes, men det första registrerade fallet av någon dykning från bron är från 1664. 

Det enda kultur som återstår efter kriget är just dykningen från gamla bron. Den första personen som hoppade från bron när den återinvigdes efter inbördeskriget var Enej Kelecija.

Angående kommunikation tar Jesper Falkheimer i sin bok ’’Strategisk kommunikation’’ om pseudohändelse. Med det menar Jesper att journalister agera själva som målsökande robotar och söker efter händelser som ligger i linje med medielogiken. Medielogiken innebär, enligt Jesper, innebär att sådant som passar mediernas format, organisation, arbetsvillkor och normer blir nyheter. Eftersom dykningen från Stari Most är en stor händelse i Mostar där många besökare och turister kommer för att se på. Stari Most symboliserar makt och betydelsen av Mostar. Som en exceptionell och universell symbol för samexistens mellan samhällen från olika kulturella, etniska och religiösa bakgrunder. Traditionen ger ett stort intryck på medier och kommunikationskanaler.
Det var allt/
Adnan D

Källa: http://whc.unesco.org/en/list/946
Bild av traditionen i Mostar (dykningen från gamla bron)

Kulturarv i skolan och museum

Kultur är ett mångfacetterat begrepp. De flesta människor förknippar i allmänhet ”kultur” med konstarterna och med det konstnärliga skapandet t ex operamusik, nobelpristagare i litteratur, museiutställningar. Från min första föreläsning med Martin Rundkvist tar han upp att alla människor har kultur och att det man bevarat från det förflutna är kulturarvet. Det finns både materiellt och immateriellt kulturarv men i den här kursen kommer jag koncentrera mig på de materiella kulturarven.

Som Peter Aronsson skriver i sin bok ’’ Att resa i tiden’’ så finns det två stora kulturinstitutioner, skola och museum. Som Aronsson tar upp att kultur är allt som människor har, gör och tänker, utgör skolan vår största kulturinstitution eftersom skolan har ett eget innehåll och språk, en egen tradition och egna värderingar, skolan är i sig en egen kultur.

Museerna, liksom andra traditionellt särskilda kulturella institutioner som teater och bibliotek som Aronsson tar upp, verkar vanligtvis under ett visst mått av osäkerhet kring rättighet och ekonomiska resurser. För dessa kulturella institutioner, anser Aronsson, råder andra arbetsvillkor än i skolan. Det är nödvändigt att hela tiden utåt och inåt legitimera sin existens och motivera varför ekonomiska resurser skall fördelas till just den egna institutionen och verksamheten. Därför är det viktigt med att ha informatör eftersom, som Martin tar upp i föreläsningen, är det deras uppgift att förmedla och forma företags, myndigheter och organisationers budskap. De arbetar både strategiskt och kreativt.
Jag har även läst i skolverkets hemsida att i de nya styrdokumenten för grund- och gymnasieskolan betonar vikten av att elever får möta kulturarvet. I Lgr 2011 talas om att elevernas "medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet". Ett sätt att uppfylla dessa mål är att låta eleverna få möta kulturellt och historiskt material genom studiebesök på museer och historiska arkiv.

Ett exempel på studiebesök kan vara till Eketorps borg. (som jag kommer arbeta med i min fältstudie) Genom tidsresa och guidning kommer eleverna får en känsla av att få se och hålla i verkliga kulturhistoriska föremål. Som Anita tar upp gör tidsresor det möjligt att lära sig om lokalhistoria. Det gör också att de som deltar får större förståelse för historia och tid.

Som Aronsson tar upp angående mötet mellan skolan och museet är ett möte mellan en stor ofta trögrörlig organisation, med långa arbetstraditioner och fasta strukturer, och en mindre kulturinstitution vars verksamhet inte så sällan präglas av ovissa villkor och större eller mindre grad av rörlighet.
Det var allt/
Adnan D

lördag 21 mars 2015

Vi som syr medeltidskläder


För något år blev jag tipsad om facebooksidan Vi som syr medeltidskläder. Jag klickade mig runt i olika mappar med foton på fantastiska kreationer och läste några inlägg kring skor och huvudbonader. Då dök en märklig förkortning upp i många kommentarer; ”Är detta HK?” ”Sytt ny överklänning, inte helt HK men ändå” ”Jag tror inte de färgerna och mönstret är HK” osv.

Vad var då detta HK? Jag läste vidare och snubblade tillslut över att svaret var enklare än vad jag trott, HK = Historiskt Korrekt.  Detta kunde bl.a. innebära att hela dräkten sytts för hand i tidstypiska material.  Jag blev imponerad, vilket arbete! Men skulle de se ned på mig och mina symaskinssydda struthettor? Var detta en grupp enbart för fanatiska lajvare som tillverkade nålar själva och gick i tidsenliga underkläder på medeltidsveckan?

Det visade sig snabbt att gruppen oskrivna lag var att ingen skulle kritiseras eller klankas ned på för att hen inte sydde dräkter helt HK. Men det märktes ändå att många lyfte fram HK dräkter som lite förmer, ett ideal att sträva upp mot.

Min egen medeltidsförening syr en hel del och anordnar familjedagar varje år, i princip allt sker på symaskin förutom synliga sömmar. Färg, material och dekorationer måste ibland kompromissas pga. tid och kostnader. Inte helt HK alltså.

I Bodil Petersson avhandling berör hon rekonstruktioner, främst byggnader och båtar. Hon berör dock att det finns en smal balansgång mellan det historiskt korrekt och det banala. Ebbe Westergren lyfter i sin manual kring Tidsresor fram vikten av de sömmar som syns på klädesplaggen ska vara handsydda för att skapa den rätta känslan.

Detta är argument jag kan köpa, att i återskapande syfte faktiskt kräva en viss mån av historisk sanning. Kulturarvs intuitioner förväntas leverera sanningar och i de fall det är omöjligt, informera den obildade massan om att det som förevisas bara är en kvalificerad gissning. Men om syftet inte är att återge en exakt historia? Om syftet är att underhålla och skapa känsla för en tidsepok, likt min egen förenings familjedag, måste då minsta lilla detalj kunna styrkas via arkeologiska fynd eller samtida skriftliga källor?

Jag anser inte att så är fallet, jag tycker det är okej för föreningar av olika slag att försöka levandegöra historien, att locka unga som gamla att lära sig mer. Då spelar färgval, material och huruvida sömmarna är synliga mindre roll. Dock ser jag ett mervärde att enligt Westergrens modell lägger större vikt vid detta då en Tidsresa kan vara del av skolans undervisning. 


Kort sagt, låt oss inte bita oss själva i svansen. Det behövs fler som intresserar sig för olika historiska tidsepoker, kläder är en stor del av detta. Låt inte strävan efter historisk exakthet skapa trösklar för fler att upptäcka glädjen i reenactment.
"HK var det ja" - Bild ifrån sommaren 2014, just hemkommer ifrån Söderköpings Gästabud. 

Klart slut!
/Ellen

Museer: några av deras olika roller och former

Vad är egentligen vi värdesätter med kulturarvet?
Under åren så har de egentligen ändrats till så extremt, kanske inte total omvändning inte i alla fall under ganska när tid.
Oavsett vilket museum du än väljer så är för mesta inte bara saken i sig som vill se, du vill få tillgång till info. Något som kan berätta varför just den saken är så speciell, varför den värd ta till sig och ta lärdom kring. Självklart kan vara så just något drag i till exempel en tavla får dig titta extra nogsamt på den, eller bara tyckte annat något, och då oftast då du börjar ta till dig det. Det för mesta tar till dig mest info kring dess historia, vissa fall bara lite kring tavlan, men bland konstnären, stilen, eller det årtionde.
Det finns så mycket historia och så lite fritid, att vi inte hinner lära oss allt. Någonstans inom oss väljer vi medvetet eller omedvetet bort visst kulturarv, historia. Detta sker för mesta genom uppfostran, en grundsyn. Självfallet har jag stött på människor som påstår ”att inte finns någon vettig kultur”, och ”världen skulle mot bättre utom allt det dära tramset”, då inte hjälpt att peka ut de tillfälle då som finns i historien då kulturen var bannlyst, hur världen eller i alla fall länder haft det som itererande sårskorpa och ändas propaganda fanns.
Samtidigt blir också allt mer vanligt vi väljer bort de dära museibesöket för vi mycket simplare och billigare kan sitta googla runt. Men förlora vi lite charmen att tex se penseldragen på kanske vackraste tavlan i dina ögon? Vist du kanske slipper många störningsmoment som kan dyka upp under museibesök, men synd välja bort. Det synd vi kan ge oss själva den tiden, orken, och pengar för enkelt museum.
Jag uppskattar då mera en nytt sätt framställa ett museum, då jag under så där 4 år spendera större delen av min tid i staden Norrköping. Som mig veterligt började gå ut med ett nyare sätt att utställningar, så som Titanic för par år sen. Utställningen var i sig intressant, men sätt som de ställde ut som vill peka ut som något simpelt men bra. Istället för bara ha skyltar som berättar om sakerna, så fick du med hörlurar, som så sätt kunde simpelt få bort många störningsmoment. Visst kanske fanns par kvar, men gjorde enligt mitt tycke historien så mycket levande. Givetvis krävs den som berättar kan dra med den som lyssnar, men egentligen så är väl inte så mycket arbete än låta en vanlig guide berätta.

För känner något efter möt kultur det då den har berörts som mest inom dig.

fredag 20 mars 2015

Kulturarv offer i militära konflikter



Att krig och andra väpnade konflikter är en stor påfrestning för nationer, samhällen, kulturer och människor som lever inom dessa i de utsatta områdena är givetvis ingen nyhet.

Något som däremot varit att betrakta som en nyhet under det senaste året har varit att stora delar av kulturarvet i framförallt Irak och Syrien fallit offer för de militära konflikter som pågår i dess områden. Både Syrien och Irak är hemvist för några av de äldsta och mest välbevarade kulturella- och rituella byggnaderna och monumenten i världen. Det fysiska hotet emot dessa har under senare tid varit att de i stor utsträckning befinner sig i de landområden som kontrolleras eller tidigare har kontrollerats av den sunniextremistiska terroristorganisationen ISIS. De senare har sysselsatt sig med att skända, plundra och förstöra stora delar av kulturarvet på dessa platser. Anledning är att de enligt egen utsago känner sig hotade av monument och andra kulturhistoriska byggnader som inte faller innanför ramarna av den religiösa inriktning som de själva följer. Shiamuslimska och kristna delar av kulturarvet är alltså de som är mest utsatta.

I Syrien hade man, under sommaren 2014, genom plundringar lagt beslag på en stor mängd föremål från arkeologiska utgrävningar. Det uppskattades att värdet på det stora antal artefakter som stals bara från området al-Nabuk väster om Damaskus, skulle uppgå till ungefär 86 miljoner dollar. Föremålen som stals var uppemot 8000 år gamla.
I staden Mosul i norra Irak sprängde man under samma tidsperiod stadens mest anrika moské, Nabi Yunus. Flera av de områden i Irak som har eller fortfarande kontrolleras av ISIS är berikade med en stor mängd olika kulturarv och där finns flera platser som märkts ut som världsarv av Unesco.
Att kulturarv förstörs eller på andra sätt påverkas negativt av militära konflikter är däremot ingen ny företeelse. Särskilt inte i Irak, vars kulturarv utsattes för stora prövningar även under tiden för de krig och konflikter som ägde rum under Saddam Husseins tid vid makten.

Många andra exempel finns, går vi tillbaka till andra världskriget kan vi först och främst givetvis konstatera att ett stort antal monument, rituella/religiösa byggnader och andra kulturhistoriska platser förstördes under både tyska och allierade flyganfall mot ett stort antal städer och områden runt om i Europa. Vad som också ägde rum under den här tiden var att en stor mängd äldre konst stals runtom i Europa. I första hand av nazisterna som stal konsten framförallt från judiska familjer. Men senare skulle även en stor del av samma konst hamna hos ryssarna, efter att dessa i sin tur stulit den från nazisterna.
Mycket av den plundrade konsten är fortfarande på villovägar, och den som man faktiskt vet att den fortfarande finns är det än idag konflikter kring äganderätten av. Senast 2013 utbröt det käbbel mellan amerikanska domstolar och rysk maktelit, gällande de konstverk som fortfarande tros finnas i Ryssland.

Så, vad bör man då göra för att säkerställa att kulturarv inte fortsätter att falla offer under krig och andra väpnade konflikter?
Finns det ens något man kan göra för att motverka detta?
Det som har gjorts är att Unesco under årens lopp har beslutat om ett antal konventioner som täcker in det som lagts fram ovan. Alltså sådana som ska skydda kulturarv både från att förstöras under militära konflikter och från att förflyttas och säljas under olagliga omständigheter. Dessa konventioner har klubbats igenom under tiden från 1954 till den senaste 2003.

Men, regler som inte följs kommer heller aldrig att uppnå full effekt. Och hur man ska gå tillväga för att lyckas säkerställa något sådant kommer nog tyvärr att förbli en obesvarad fråga.

Ett par länkar kring det som texten beskriver: http://www.kro.se/node/22
http://www.svt.se/kultur/konst/stulna-konstverk-skapar-nytt-kallt-kulturkrig

 

Inspiration från förr..


 

Jag har valt att analysera utställningen Kronan på Kalmar läns museum. I mitt arbete med fallstudien stötte jag på en gammal hylsa från 1675 som man trodde hade används som hudsalva eftersom att rester av oljor hade hittats i den. En lyxvara beskrevs den som! Denna hylsa stod bredvid en hudsalva som är typisk för vår tid som hade gjutits på exakt samma sätt som den äldre hudsalvan. Men det var inte bara det som var likt vår egen tid utan man hade också funnit tobak, kryddor och frukt som även de beskrevs som ”lyxiga” varor. Mycket som vi idag tar för givet med andra ord. Apoteken och den läkekonst de använde sig av ombord på skeppet och även under den tiden går att jämföra med det vi använder oss av idag, till exempel olika homeopatiska läror. Genom att läsa dessa bildtexter kunde jag koppla ihop den tiden med min tid vilket fick mig att förstå att vi trots allt inte var så ”olika” de människor som levde då.

Ebbe Westergren i Manual – Kulturmiljöpedagogik och historiska tidsresor tar upp vikten av att använda sig av det lokala i tidsresor. Det blir viktigt att studera sin närmiljö för att bättre förstå sin omvärld. Eftersom att Kronan sjönk lite utanför Ölands kust så känns utställningen väldigt aktuell för oss som bor här i trakterna. Mycket av det man har kommit fram till bygger också på antaganden men en hel del bygger på vetenskapliga undersökningar av skelett och så vidare. Kommunikationen på anläggningen signalerar lika mycket fakta som vardagshistorier. Det som också är intressant är att på Kronans utställning får man veta vad de som överlevde berättar. 

Det är även viktigt är att man som museum försöker möta besökare halvvägs. (Synnestvedt i ”Dom gör med hjärtat”. Det är viktigt att man försöker lära sig något tillsammans istället för att bara producera information. På Kronan kan man till exempel välja själv det man vill ta till sig i utställningen eftersom det är ett varierat utbud. Mycket bygger på text och information men det är också många fina föremål som är autentiska samt rekonstruktioner av hur människorna och samhället de levde i såg ut. Bodil tar också upp att rekonstruktioner av det förflutna speglar vår samtid. Samspelet mellan nutid och dåtid sker därför kontinuerligt.

På länsmuseet blandar man olika bruk av historia till exempel vetenskapligt bruk för att de som kommer på besök möter fakta liksom delar av olika berättelser. Det som jag har svårt att se är att man skulle använda sig av ett kommersiellt bruk av historia. Vad finns det att sälja på utställningen? Självklart locka fler besökare och möjligtvis så finns det mycket souvenirer att införskaffa sig på shoppen men jag tror inte att det sker på bekostnad av att kommersialisera hela utställningen.

Vad har ni själva för erfarenheter av utställningar på museum eller liknande verksamheter?