tisdag 21 december 2010

Nu lackas mot jul och då möts gamla kultur och våra egna värderingar om julen.Vi behöver inte köpa allt och all mat.Stanna upp i ställe och tänk på andra för vem vi firar jul för.Jag ger er alla en fridfull jul hälsing och kom i håg var snäll och tänk på de som har det svårt och de som är ensamma.

GOD JUL!!!

tisdag 16 november 2010

tankar om kultur och historia

jag har inte skrivit på länge nu.jag läser nu historia så fick jag en tanke ställning.jag under vad vi lämnar vi till efter oss som är kulturvärde och historiska "avtryck" och vad skall dom i framtiden tänka om våran generation.

lördag 2 oktober 2010

Kulturarvspolitik

Hej,
tänkte bara tipsa om en debattartikel i DN som jag tyckte var intressant så här i svallvågorna av valet. Kanske kommer kulturmiljö och kulturarv få lite mer uppmärksamhet i politiken nu?
”Kontroll över kulturarvet SD:s medel för att nå makt”

/Niklas

fredag 17 september 2010

Privatägda kulturmiljöer

Vi var i Vimmerby för ett tag sen med klassen och besökte Astrid Lindgrens Näs. Detta var väldigt intressant och kul eftersom hennes karaktärer verkligen är nostalgi för mig. Bland annat besökte vi platsen där barnen i Bullerbyn spelades in och det var riktigt kul att se det med egna ögon på plats istället via TV:n. Vi fick då också reda på att dessa bostäder idag är privatägda och området runt omkring. Detta gäller även Astrid Lindgrens hus som ägs av hennes släktingar. Jag fick då tanken hur dessa kulturmiljöer underhålls och bevaras och vems ansvar det är? Jag antar att det är ägarna själva som står för ansvaret för detta. Det borde vara en större press att känna att man har ansvaret för en nationell kulturmiljö. Jag vet inte hur detta egentligen ligger till och vem som har sista ordet om det gäller en förändring av en privatägd kulturmiljö. Däremot tror jag inte man har hand om en privatägd kulturmiljö om man känner att man inte kan ta hand om det. Jag tycker att ägarna ska ha sista ordet i det för de förstår att det är något speciellt med det.

Vad tycker ni om detta?

Digitalisering

Sen jag började på det här programmet “kulturmiljöprogrammet” har jag märkt att jag tänker mer på det. Bland nyheterna t.e.x men också när jag varit ute och kört bil. Jag körde en fin skogsväg för ett tag sen och tänkte “undra om det gömmer sig någon kulturmiljö där inne i skogen?”. Senare kom jag på att man faktiskt kan kolla upp det via fornsök. Det finns även så man kan se bilder på olika fynd eller kulturmiljöer via riksantikvarieämbetet. Det mesta av vår kulturmiljö har börjat digitaliseras.

Detta tycker jag är bra då man får bättre tillgång till kulturmiljöerna runtomkring och se det från datorn direkt. Det negativa är att man inte får samma känsla av att uppskatta kulturmiljöerna på samma sätt genom att använda sina sinnen än om man skulle vara på plats.

Ska vi fortsätta att utveckla digitalisering av kulturmiljöerna?

Än en gång var det genom Tvn som mina tankar kommer ifrån. “Vampyrprinsessan” heter dokumentären.

Den handlade bl.a om att de hade gjort arkeologiska utgrävningar och hittat de första arkeologiska bevisen på att människor varit rädda för vampyrer

. De arkeologiska fynden de gjorde hade man sett att de lagt stenar i munnen på dom, en hade fått avhugget huvudet och hade det mellan knäna och så låg de i nord-sydlig riktning istället för de andra på kyrkogården. Även tunga stenar på gravarna har påträffats.

Detta är bevis på att man var rädd för vampyrer inte att de inte existerat. Jag tror inte det spelar någon roll om man så skulle hitta bevis på att vampyrer har funnits eller inte, sagorna om dem och myterna kommer ändå leva vidare. Fast det är intressant att vi idag inte tänker likadant om detta som förr. Vi har blivit mer vetenskapliga av oss nu och räknat ut att sådana varelser inte kan finnas. Fast fantasin har vi kvar fortfarande och mysteriet tycks ändå ligga kvar.

Skapa kulturmiljö

För ett tag sedan var jag uppe länge en kväll och bläddrade runt bland tv-kanalerna och fastnade på SVT2. Det handlade om en kvinna som förut levde ett lyxliv i USA men bestämde sig att flytta till Norge. I Norge valde hon att bo avlägset från den norska civilisationen och producerade allt själv, allt från kläder till eget smör och bröd. Jag var ganska trött men tvingade mig att kolla färdigt på hela för jag ville få reda på varför hon valt att leva på detta sättet. På den frågan svarade hon att all teknik nu för tiden mest ser till att förstöra mer än att hjälpa vår jord.

När jag såg hela hennes område där hon bodde tänkte jag tanken, det är nästan så att hon har skapat sin egna gamla kulturmiljö.

Hon upprepade ofta “det är bara bra att leva så här för om vi ska fortsätta förstöra vår jord så kommer vi alla få leva så här tillslut ändå.”

Jag tycker miljön där hon bodde var väldigt häftig och tyckte det mer såg ut som en slags tidsresemiljö än ett hem. Att göra en tidsresor i sig tycker jag kan vara nyttigt då man kan lära sig väldigt mycket om hur man levde förr och då lättare förstå hur de har utvecklat vissa redskap.

Vad tycker ni om detta? Kan man säga att hon skapat sin egna gamla kulturmiljö?

Det första inlägget jag skrev här på bloggen handlade om hur man kan utveckla ett hembygdsmuseum där jag sa olika förslag på hur man kan göra detta.

För en uppdatering kan jag förklara att de faktiskt har tagit in det jag har skrivit och håller på att försöka utveckla det. Exempel har de lagt in ljud i en miljö för att få upplevelsen av det. Sen har de även börjat fundera och planera lite om att ha tema.
Det temat de tänker på handlar om Sven Håkansson Krååk och om Kalmarkriget.

Det är roligt när man märker att de utvecklar det man har kommit med förslag på.

Madesjödagen

För ett par veckor var jag på något som kallades Madesjödagen där jag stod vid “chokladhjulet” som var väl använt. Denna dagen anordnas för att man ska sprida ut kulturen som en gång varit där till de som kommer. Bland annat var det musik som spelades, lottodragningar och man fick åka häst och vagn. Mestadels var det äldre som kom vilket är lite synd då jag tror att unga kan uppskatta detta lika mycket i viss utsträckning. Det var även personer som stod och sålde sina egna saker som de själva har gjort som hemslöjd och liknande.

Frågan som jag mest tänkte på under den dagen var hur får man unga att komma till sådana här platser och tycka det är roligt? Det första tror jag handlar om att det inte var många som visste att den här dagen anordnads varje år så man skulle behöva komma ut med mer information till skolorna kanske kan vara en idé.

Sedan kan mycket handla om att de yngre inte tycker det är lika intressant eller roligt idag. Det kopplar jag lite till ett tidigare inlägg jag skrev att man borde informera de mer om just kulturen runt omkring så att vetskapen gör att det kan bli roligare.
Har ni några förslag på detta?

Visuell kultur är inget som man kanske tänker på är kultur. Graffiti målningar anses mest idag som en slags konst eller förestörelser av byggnader.

Jag ser det som en modern visuell kultur som inte alltid ska ses som förstörelse utan en fortsättning på att sprida vår nutids kultur. Det visar hur vi idag skapar vår egen kultur. Till och med på Kalmar slott kan man se mer personliga skrifter som människor har skrivit dit, eller rättare sagt skrapat dit. Det är inga viktiga meddelanden överhuvudtaget utan mest saker som (V “hjärta” A) eller liknande. Det kan nog ses som skandal när man tänker på att sådant ska stå på Kalmar slott eller vid dess kulturmiljö, även om det inte förstör själva slottet i sig och det inte är på original murarna de har skrivit. Första gången jag såg det så blev jag lite irriterad över hur man kan skriva och rista in sådana saker på Kalmar slott, sedan tänkte jag att det kunde också ses som en tidsstämpel av vår kultur. Ett liknande situation fast mer omtalat är den svarta kuben som är Kalmar Konstmuseums byggnad där vissa anser att det förstör helhetsintrycket för slottsparken där den står placerad. Detta var också min första tanke men jag har faktiskt börjat ändra mig angående detta med och ser det mer som häftigt idag. Hur ser ni på det?


När jag gick sista terminen i gymnasieskolan gjorde jag och en annan klasskamrat en studie om Nybro kommuns kulturarv. En frågeställning vi hade med var: vad de i högstadiet till och med gymnasiet kände till om kulturmiljön runtomkring.


Resultatet av detta blev att de kände till det som är mest känt med Nybro, dvs om glasbruksmiljöerna. Detta fick mig att fundera på hur mycket som faktiskt nämns i grundskolan om just kulturmiljö och inriktningar inom detta på en lokal nivå.


Om skolan studerar detta mer kommer kanske intresset öka och vetskapen om detta kan resultera i att kulturmiljöerna bevaras bättre och underhålls mer av den lokala befolkningen. Det kommer i alla fall inte komma leda till något negativt.

onsdag 15 september 2010

Jga läste för länge sedan om en intressant sak nämligen en man som levde som eremit, detta var ett exempel på en frågeställning och detta Exemplet handlade om en man utan talat språk. Han levde som eremit utan en känd uppfostran och socialisering av mänsklig närhet. Frågan var då, skulle han vara kulturlös? Kan man vara utan kopplingen till kultur?
Svaret är ja, om tror och håller med om det matrealistiska perspektivet.
Jag tror att det till stor del beror på vad som innefattar begreppet kultur, är kultur en tanke som den ensamme mannen tänker, även om den inte bottnar i några samhälleliga normer, är det ju ändå hans tanke uppkommen av någon slags verksamhet, det är då mycket svårt att avgöra. vad tror ni????
Människan lever i samma värld men uppfattar den olika beroende på vart man kommer ifrån, vilket språk man talar och kulturella och sociala erfarenheter. Alla är en del av världen, dock har väst genom industrialismen gått ifrån att vara en del av naturen till att stå ”utanför” och då inte se naturen som en del i helheten. I väst är det vanligt att man ser naturen som en resurs där människan har den ensamma rätten att använda sig av naturen som det behagar henne, ofta i intresse för egen ekonomisk vinning. På senare tid har dock väst världen börjat intressera sig för naturen på ett annat sätt, en del hävdar att jordens resurser snart är uttömda och jordar, hav och skog kommer att vara förgiftade eller skövlade. Ibland kan jag känna att vi också (västvärlden) utnyttjar kulturmiljö resurser från andra delar av världen. precis som med naturliga resurser. Hur ser vi på detta, vi är ju som beskrivet ovan alla olika. vad tycker ni om detta påstående??

kulturella glasögon??

Att studera historien som man ofta gör på en gymnasial nivå tror jag gör att vi ser historien
som en enda lång tidslinje, vilket inte är bra, det är då svårt att sätta händelser i ett större
perspektiv och faktiskt se hur historien påverkar oss idag och hur vi påverkas av historien. På
en föreläsning i denna kursen fick vi alla frågan i klassen, vilken historisk händelse som varit
den viktigaste någonsin. Vi tänkte alla väldigt länge och många svarade andra världskriget,
big bang med mera. Efter lite diskussion kom vi fram till att den viktigaste händelsen i
historien är dagen då jag själv föddes, eller som en annan tjej innan oss hade svarat på
frågan ”dagen då jag kom till Sverige” Denna fråga är så otroligt viktig och belyser veklingen
att vi måste sätta historien i ett samtida perspektiv och inte blint studera årtal och kungar.
Detta är också självklart viktigt men jag tror att identitetsskapande faktiskt kommer ifrån en
insikt om att se historien från idag.
vad tycker ni??
jag tror att det är viktigt att i den åldern runt 20 börja diskutera samhället idag och en tidsresa kanske delvis skulle kunna belysa vad som är fel i dagens samhälle och även att kunna känna empati och börja intressera sig för frågor som man innan kanske inte uppmärksammat
tidigare. Med hjälp av historien kanske vi kan belysa dagens samhälle och då också kunna känna kraften och orken att vilja förändra det som vi idag tycker är fel. vad tror ni? tror ni att tidsresor kan belysa dagens samhälles problem?
Kulturmiljö och socialantropologi lite funderingar här..
När man gör ett fältarbete kan man gå till väga på olika sätt.
Att klargöra gränser mellan kulturer kan vara svårt. När människor flyttar tar det med sig sina tankar och värderingar och i möten mellan de inbodda och de ”inflyttade” skapas nya idéer, kulturbegreppet blir då flytande. En del äldre antropologer hävdar att kultur till viss mån är platsbunden, samtidigt kan kultur som relateras till platser vara föränderligt med tiden.
Att säga att en kultur är totalt platsbunden kan vara farligt, det gör att ordet kultur blir begränsat och binds och förknippas till människor och platser. Det blir då ett begrepp som lätt kan utnyttjas
av tex. nationalister och för att rättfärdiga deras rättigheter att diskriminera olika minoritetsgrupper.
Kanske är det samma med kulturmiljön funderar jag på, hänger inte detta ihop??
Kulturmiljön spelar en mycket stor roll ur ett historiskt perspektiv och för identitetsskapande genom århundraden, Det finns många anledningar till att jag tycker att påståendet är riktigt och mer relevant i dag, om man tittar på kulturmiljö ur miljösynpunkt och att vi människor håller på att förstöra både naturen och kulturmiljön.
Jag tycker att kultur- och naturmiljön ingår i samma grupp och att de har ett mycket stort värde som bör prioriteras mer på alla plan, kommunalt, regionalt och statligt. Man bör i mycket högre grad medverka tillsammans för att rädda det som finns kvar. När det gäller identitetsskapande förr och nu i förhållande till kulturmiljön så tycker jag att kulturmiljön idag är mer aktuell, vi har resurser och kunskap för att kunna rädda och bevara samt bruka kultur och naturmiljön på ett bra sätt. Påståendet att kulturmiljö aldrig har varit viktigare än i dag, har en stor betydelse för hur kulturmiljön skall finnas kvar i framtiden? Eller vad tycker ni?

tisdag 22 juni 2010

Från Kulturmiljöprogrammets besök i Vimmerby



Att leva i en kuliss

Vimmerby är en stad som de flesta säkerligen förknippar med Astrid Lindgren. I denna miljö hämtade hon inspiration till många av sina berättelser och här finner vi också hennes barndomshem Näs. I ”Astrid Lingrens värld” har man skapat olika miljöer från hennes böcker och på Näs har man också möjlighet att få en guidad visning i hennes barndomshem. Många älskar hennes böcker och turism i staden är därför stor.

Med kulturmiljöprogrammet fick vi möjlighet att titta in bakom Vimmerbys kulisser och kunde därmed orientera oss i stadens möjligheter och problematik. Vi fick bland annat träffa Birgitta Bergqvist som är VD för ”Vimmerby Turism & Näringsliv AB”. Besöket vittnade om de boendes, ibland, motsträvighet att bemöta turisternas önskemål. Det är bland annat knappa öppettider i butikerna och det finns inte tillräckligt med restauranger, vilket gör att besökare åker vidare efter dagens sevärdheter.

Efter besöket börjde jag fundera på varför invånarna inte vill möta turisternas önskemål, det gynnar ju alla? Jag kom då att tänka på seminariet med Gunilla Runesson från Gotlands högskola som vi hade om medeltida Gotland. Hon berättade bland annat om möjligheter och problem med Visbys utveckling. Invånarna måste följa många regler om de ville bygga nytt eller bygga ut. Utveckling kunde många gånger förhindras på grund av bevarandesynpunkten. Hon berättade också hur Visby på somrarna "blivit stockholmarnas" och visbyborna måste "fly" för att finna lite lugn och ro. Det har, till stor del, blivit turisternas medeltid. Jag undrar om det är denna rädsla som speglar vimmerbybornas motsträvighet att bemöta turismen?

Det jag upptäckte genom Runessons föreläsning om Gotland och besöket i Vimmerby var att det inte handlar om att kika in bakom kulissen, utan det handlar mer om att man befinner sig i kulissen, att de som bor där lever i en kuliss. Men frågan är, som sagt, om inte alla ha rätt till kulturmiljön som finns bevarad? Det skapas också nya kulturmiljöer som ska passa in i befintliga temat och hur stor talan borde de boende ha i denna fråga? Känner mig lite splittrad i mina åsikter och det skulle därför vara intressant att höra vad ni tycker.

/Sofie Harri

tisdag 8 juni 2010

Tidsresan till stenåldern

A pros pros tidsresor. Tyvärr så kunde jag inte delta i tidsresan som genomfördes i kursen Kulturmiljö och kommunikation. Men nu får jag en annan chans.
I morgon ska jag resa till stenåldern. En grundskola i Kalmar ska genomföra resan. Skolan hade ett tidigare samarbete med Kalmar Länsmuseum, men tyvärr så är ekonomin ganska begränsat och man har helt enkelt inte råd att "köpa in" en tidsresa. Trots detta problem vill man gärna fortsätta att förmedla historien till barnen genom en förflyttning av tid och rum; en upplevelse av tiden.
Själv var jag inte involverat i planeringen, och vet knappt hur man tänker om tidsresor.
Det jag vet är :
att dagen ska tillbringas i skogen iklädd i tidsenliga kläder
att det finns olika stationer och
att det ska lagas mat som man gjorde på stenåldern.
Just nu känns det väldigt spännande och se hur man tolka den förflutna tiden och vad det är man vill förmedla till barnen. Vad är det som barnen kommer och berätta om efter resan?
Jag väntar med spänning på morgon dagen.

måndag 7 juni 2010

Kulturmiljö vs tillgänglighet

Projektarbetet ligger bakom oss nu, men just detta arbete har satt igång många tankar hos mig. Min grupp skulle rekommendera en av fyra platser i Kalmar slott för en installation av en hiss.

Frågan som kom upp under arbetet var om bevarandet av en kulturmiljö är viktigare än att göra en kulturmiljö tillgängligt för alla. Frågan som jag ställer mig nu i efterhand är :
Vad förmedla man om bevarandet av kulturmiljön kommer före tillgängligheten?
Jag har inget svar på det, men tycker att det är ett väldigt svårt fråga.
Själv påstå jag att tillgängligheten skulle komma i första hand. Kulturen skulle vara tillgängligt för alla och detta inkludera enligt mig även unika kulturmiljöer som möjligen behöva förstöras till en viss del för att når detta mål.
Dessutom vill jag påstår att ett bevarande av ett kulturmiljö som möjligen inte är tillgänglig för en stor del av befolkningen kan ses som en kuliss. Hur mycket värde kan man se i en miljö som inte eller bara till en liten del används?
Jag skulle uppskatta att få lite reaktioner på detta inlägg!

söndag 30 maj 2010

Kommunicera kulturmiljö i tidningar

Jag tänkte tillbaka på föreläsningen när vi klippte i tidningar och letade kulturmiljö relaterade frågor och bilder i den. Tyckte att man då klippte ut jätte mycket, för att sedan få bevis på att mer fanns att hitta om man grävde djupare.

Så idag fick jag snilleblixten att testa detta moment igen, så jag satte mig ner med sax och började klippa i tidningen.

jag klippte och klippte och tidningen blev nästan som att en förstaklassare hade fått gå bärsärkagång med en sax istället för mig. Och resultatet var lika häpnadsväckande som då, blev jätte mycket ur klippt.

Är intressant hur extremt brett detta ämne är och att det sätter sina spår, stora som små på alla delar av tidningen, det känns nästan som det är en röd tråd.

onsdag 26 maj 2010

Renässansbröllop

I helgen var jag på ett renässansbröllop som var en typ av tidsresa då min kusin skulle gifta sig. De flesta hade renässanskläder, vi åt någorlunda mat som man åt då (förutom potatisen som var med i detta fallet) och även renässansmusik spelades för oss utav gruppen “Gravrost“. Vigseln var vid Svartrå kyrka utanför Falkenberg som troligen härstammar från 1100-talet och festen hölls i Axtornahallen en bit ifrån kyrkan som i och för sig inte byggdes förrän 1910-talet och var då ett stålverk. Däremot är platsen utanför Axtornahallen lite speciellt eftersom det är inte långt därifrån som slaget vid Axtorna ägde rum 1565.

Medan jag var där så tänkte jag på vad det är de vill förmedla till gästerna. Mestadels var det historien om "slaget vid Axtorna" som de förmedlade. Det var tex en från Axtorna historiesällskap som berättade om just det slaget och hur det hade gått till för de som var nyfikna. Det fanns även en liten utställning i Axtornahallen med ett fåtal föremål som skulle spegla slaget vid Axtorna. Självklart ville de också förmedla Renässanstiden för oss. Vi fick bland annat lära oss dansa till renässansmusik och hur man betedde sig mot varandra vilket var extremt roligt. Sen inte till att glömma maten, kläderna, musiken med mera som man fick vara med om.

Även om det skulle spegla dåtiden så går det inte att undgå att blanda in lite nutid i det hela också. På kvällen var det disco inne i Axtornahallen med nutida musik. Det kan inte varit lätt att dansa i de renässansklänningarna som en del gjorde, tyvärr hade jag själv ingen renässansklänning på mig.

Ni kan läsa lite mer om det här och även se ett par bilder från bröllopet.

onsdag 21 april 2010

Film som ersättare för sagoberättande

Jag missade tyvärr föreläsningen ”Berättelser i kulturmiljön” men tänkte ändå skriva lite om berättelser, framförallt om sagor. När jag var liten var sagor bland det bästa som fanns. Varje kväll vid läggdags var någon stackars vuxen tvungen att läsa en saga, eller hitta på en egen att berätta. Med tiden blev sagorna färre men filmerna desto fler. Framförallt var det Disneyfilmer som dominerade. Disneys koncept är (eller har varit) att ta en känd saga och ”Disneyfiera” den. På så sätt har sagor från olika länder och kulturer fått nytt liv, både bröderna Grimm-sagor som Askungen, H.C. Andersens Lilla sjöjungfrun, den italienska Pinocchio och till och med Shakespeares Hamlet (Lejonkungen).
Något har gått förlorat i övergången från muntliga berättelser till filmatiserade sagor. Den mänskliga, personliga kontakten, möjligheten till att själv vara med och skapa och ändra berättelsen eller att ställa frågor och den egna kulturella anknytningen. Men mycket har också vunnits. Sagorna har blivit tillgängliga för fler barn, det kulturella utbytet har ökat i och med att man kan ta del av berättelser från olika kulturer och (den animerade) filmens globala uttryck har brutit språk- och läsbarriärer. Genom att vara medveten om nackdelarna och kompensera för dessa och genom att tillvara fördelarna på rätt sätt finns det mycket att vinna på filmen som sagoförmedlare. Samtidigt får man inte glömma att få saker slår en bra saga berättad på ett riktigt bra sätt.

Omvända tidsresor

Tidsresan vi gjorde förra tisdagen var min andra, och så även utvärderingen. Därför kände jag att jag inte ville skriva ännu en utvärdering, utan istället diskutera en ny möjlighet – en slags omvänd tidsresa, där man istället för att ta sig bakåt i tiden reser till en tänkt framtid och får leva så som vi tror att man kommer att leva i framtiden.
Denna bild av framtiden kan vara en mer eller mindre kvalificerad gissning, baserad på erfarenhet av det förflutna och dagens läge. Självklart kan man inte ta väldigt oväntade händelser i beaktelse, men man kan ändå våga sig på att ändra rätt så rejält, för att tidsresan ska få effekt.
Man kan utgå ifrån en eller flera viktiga aktuella frågor. Exempelvis kan man utveckla miljöfrågan och skapa en framtid där vi antingen lyckats ”rädda” jorden eller en där vi inte hann. Eller så kan man fokusera på genusfrågor och skapa en framtid där mannen är det ”det andra könet” och där kvinnan styr världen. Även teknologin och vetenskapen kan inspirera dessa tidsresor.
I arbetet med att planera tidsresorna kan man i högre grad än vid de traditionella tidsresorna göra tidsresenärerna deltagande. Istället för att få en färdig mall att gå efter kan resenärerna själva skapa den miljö som de ska resa till. I synnerhet vid arbete med barn och ungdomar kan själva planerandet i sig ge väldigt mycket. Det kan göra barnen medvetna om deras egen plats i och ansvar för historien och hur de aktivt kan ändra den och skapa framtiden. Det kan ge dem en möjlighet att blicka tillbaka och se vad de kan lära sig av det förgångna – vad ska de undvika att göra i framtiden och vad ska de fortsätta med? Det kan också ge en bild av hur barn idag tänker kring framtiden – är de positiva, negativa eller kanske rentav passiva? Vad tror barnen till exempel om miljöfrågan – kommer vi lyckas omvända de negativa siffrorna eller är det försent?
Jag tror också att dessa tidsresor kan öka engagemanget för samhällsfrågor bland barn och ungdomar, eftersom de på ett väldigt tydligt sätt visar att det vi gör idag formar morgondagen. Att sedan miljön som skapas kan visa sig vara helt felaktig är inte lika viktigt. Precis på samma sätt som de traditionella tidsresorna skapar ett intresse för tiden man rest till och visar att människor i alla tider varit människor kan ”framtidsresorna” skapa engagemang för framtiden och få barnen att bry sig om deras framtida medmänniskor.

Helvetet som kulturmiljö

När jag var hemma över påsken spelade jag och min lillebror ett nytt spel på hans PlayStation 3. Spelet heter Dante’s Inferno och är löst baserad på Den gudomliga komedin av Dante Alighieri, närmare bestämt den första delen, Inferno, det vill säga helvetet. Storyn om Dante och hans Beatrice är helt olik bokens men miljön den utspelar sig i är direkt hämtad ur boken.
Det var rätt så länge sedan jag läste Den gudomliga komedin men jag kommer ändå ihåg rätt så mycket (det är en bok som fastnar). Hela berättelsen är på vers och det finns många, långa, detaljerade beskrivningar av helvetets alla cirklar och dess invånare. Spelet, som har en helt fantastisk grafik, har tagit till vara beskrivningarna och skapat otroliga miljöer som man tar sig igenom, med tillhörande otyg (som man ska döda) och stackars förbannade själar (som man kan välja att straffa eller ge absolution åt).
När jag spelade spelet kom jag ihåg mer och mer av boken och kopplade ihop det med det vi har läst om kulturmiljö det gångna året. Jag är sociologiskt inriktad och har en bred, antropologisk syn på vad kultur och kulturmiljö är, och för mig innefattar kulturmiljö även den immateriella kulturen, såväl de estetiska som exempelvis musik som de sociala som värderingar, normer och religiösa föreställningar.
Det sistnämnda är den aktuella kulturmiljön här. När Dante Alighieri skrev sin gudomliga komedi fanns det mycket som han hittade på själv – exempelvis satte han alla sina fiender och politiska motståndare, även de som fortfarande levde, i helvetets olika cirklar. Men det mesta, framförallt beskrivningarna av helvetets fysiska utformning, var allmänt utbredda, accepterade föreställningar. För medeltidsmänniskan var helvetet, skärselden och himlen lika verkliga platser som hemmet, kyrkan och naturen runtomkring. De trodde verkligen att om man grävde djupt ner skulle man komma till helvetet, och om man tog sig ända till helvetets innersta cirkel – jordens medelpunkt – och fortsatte, skulle man komma ut på andra sidan och kunna klättra upp på skärseldsberget etc.
Om man accepterar att religion och religiösa föreställningar är kulturella företeelser och att beskrivningen av helvetet var en verklig religiös föreställning, innebär det att helvetet kan betraktas som en kulturmiljö. Idag kanske en hotad eller till och med döende kulturmiljö (dock finns det fortfarande många som tror på dessa miljöer), men ändå en kulturmiljö. På Dantes tid och även idag bland religiösa grupper är det också en kulturmiljö som i allra högsta grad dikterar villkoren för människors liv, eftersom man för att undvika att hamna i denna miljö måste göra vissa saker och undvika andra.
Om man behandlar religiösa föreställningar som kulturmiljöer, hur ska man då arbeta med frågor som bevarande, autenticitet, tillgänglighet etc? Svagheten – eller kanske styrkan – med immateriell kultur ligger just i dess immaterialitet. Man kan bygga ett staket kring en staty eller ha stenar i glasmontrar, men man kan inte hindra människor från att sjunga sånger, ha vissa värderingar eller ändra berättelser. Är det på grund av dessa svårigheter som immateriell kultur inte har lyfts fram som kulturmiljö i våra studier? Är det överhuvudtaget vettigt att betrakta den som kulturmiljö?

Fenomenet Fotboll

Den första delen av utställningen ”Fenomenet Fotboll” gör inte resten rättvisa. Det är en förvisso intressant men stel uppvisning av arenan, guldfotbollen och planschen med information om utställningen. När man sedan kommer in och får se planscherna ändras bilden. Här förflyttas man direkt från det yttre till det inre genom att läsa om de känslor som fotbollen ger upphov till och att se hur den individualiseras, exempelvis genom planschen ”Idol – Identitet” som visar en pojke i sitt rum med affischer på väggarna.
När man sedan går längre in och kommer till själva fotbollsplanen med läktarna och korvkiosken är den stela entrén bortglömd och man inser att detta inte är en utställning som kan ska se, utan en som man ska skapa själv – utställningen är beroende av besökarens engagemang. Man kan springa in till rummet märkt ”Klubbarna Spelarna”, dra på sig en fotbollströja, springa ut på planen och faktiskt spela fotboll. Föredrar man att spela fotboll i miniatyrform kan man istället försöka sig på bordsfotbollsspelet. Vill man inte spela alls kan man sätta sig på läktaren och heja på dem som gör det. På väggarna vid läktarna hittar man information och citat samt ett i en fotbollsutställning överraskande moment, nämligen poesi, i form av korta dikter skrivna av Bengt Cidden Andersson. Dessa porträtterar det personliga förhållandet till fotboll som fotbollsälskare kan identifiera sig med och som kan hjälpa den som inte är intresserad att förstå engagemanget.
Runtomkring planen finns fyra olika rum med fokus på fotbollens olika delar. I ”Ursprunget Damerna” kopplas fotbollen och dess betydelse till samhället och historien, samtidigt som damfotbollens början och motsättningar visas upp. På ett sätt är det bra att damfotbollen får ett tydligt fokus, på ett annat är det synd att den separeras från ”den andra” fotbollen, som då per automatik framstår som manlig.
I den ovan nämnda ”Klubbarna Spelarna” finns förutom kläder ett fokus på Kalmar FF och man kan lyssna på flera intervjuer. Vidare kommer man till ”Ungdomarna Ideella krafterna” där man bland annat slås av hur många klubbar det finns bara i Kalmar län. Detta är svårt att koppla med informationen om hur de ideella krafterna måste jobba för att hålla engagemang och framförallt ekonomin igång – om det finns ett sådant intresse och så många klubbar, varför pågår det en kamp för fotbollen?
I ”Supportrarna Arenorna” får man på ett påtagligt vis göra sig bekant med ett väldigt vanligt, idag nästan oskiljaktigt inslag i fotbollen, nämligen dryckes- och pubkulturen. Att inte ha med en bar i en utställning om fotboll skulle varit rätt så konstigt och en kompromiss med utställningens autenticitet, men samtidigt kan man fråga sig om man verkligen bör visa upp den delen då många av besökarna är barn – och om man väljer att visa upp den, hur ska man då förhålla sig till den? Fördömande eller accepterande? Eller kanske neutralt ?
Utställningens starkaste sida – möjligheten till engagemang – blir också dess svaghet i de fyra rummen runtomkring planen. Det mesta av informationen finns där, men besökaren har inte i lika hög grad möjlighet att aktivt delta. Detta kan, speciellt när besökarna är barn eller ungdomar, innebära att alltför mycket fokus sätts på ”lekdelen” och alltför lite på informationsdelen. Där tror jag att det är viktigt för en guide att ”plocka upp” intresset genom att leda barnen/ungdomarna genom rummen, utveckla informationen med berättelser och ge utrymme för frågor och egna berättelser.
Sammanfattningsvis är ”Fenomenet Fotboll” en engagerande och ovanlig utställning, där besökaren har möjlighet att aktivt delta genom att spela, läsa och höra. Det man som utställare bör ta vara på är dels de etiska frågorna kring bland annat damfotbollens åtskillnad och alkoholfrågan, dels risken för att informationen går förlorad för de som enbart leker sig igenom utställningen.

tisdag 20 april 2010

funderingar om finland-svenkan språkkultur

jag tycker att det är stor skillnad men den finland-svenskan kultur mot den riks- svenskan det är stora skillnader men den största är svenska språket i sverige har påverkat på invandrarna och har i sverige har man massor av moderna engelska ord och sätter svenska uttal på orden och där emot i finland har inte så stor invandring och vi är ett minoritet språk som kommer från svenskan från sverige och sen dess från 1809 till 1917 hörde vi till ryssland och från 1917 och framåt har vi varit självständiga.i finland är det ca 6 % som har svenska som modersmål och vi är stolta över att vi är finland- svenskar.vi har massor av ord som är svenska men har glömt bort i sverige.tack för ni tar tid för att läsa den.

söndag 18 april 2010

Stenmurar

Idag har jag varit hos morsan och rensat buskar och sly som växt ikring hennes ängar, före detta läsåret tänkte man mest att det var ett onödigt ont arbete att rensa så mycket vid stenmurarna även på utsidan mot vägen och i den/mellan, medan idag fick jag en tanke som inte har varit så påflugen innan. Att det gör en väldig skillnad på "skönheten", det är så mycket finare ute på gårdarna som lägger ner ett bra arbete på att synliggöra kulturarvet, även ifall det är en så pass vanlig sak som stenmurar, tycker det är bra att man kan få bidrag på att göra detta då det visar att det är en viktig sak att göra och är som en slags klapp på axeln även från staten, samt att det även ger bönder en liten ekonomisk anledning av att lägga ner denna extra tid på att snygga upp ett område lite och inte bara en helt obetald arbetsinsats, som i deras ögon kanske känns som "vardagsmat" och inte något betydande.

Även fast vi i vårat fall gör detta för att det är finare samt att hon har för små ängar för att söka bidraget, kan jag förstå om man tycker att det är en onödig sak att göra, särskilt om man har stora områden så blir det säkerligen ganska tidskrävande men att det även finns flera saker som har högre prioritet ute på fält och ängar som tar sin arbetstid.

Tankar inför projektarbetet

Det är väldigt intressant att läsa om allas tankar kring tidsresan. Tyvärr så kunde jag inte delta men jag har scenariot framför ögonen när jag ser bilderna och läser de olika inläggen.


Nu ska studentera i ramen av ett projektarbete presentera en plats för en tänkt målgrupp.
Jag tycker det är ett väldigt spännande projekt där man kan utforska hur krävande ett sådant projektarbete är.
När jag valde min plats hade jag egentligen i stort sätt klart för mig hur jag vill presentera min plats och varför, men det jag glömmde var målgruppens ålder och intressen. Hur berör man? Hur kontextulisera man platsen och dess historia med nutiden och gruppens erfarenheter?
Vilken roll vill jag intar och varför just den rollen? Hur blir gruppen till aktiva deltagarna som kan ser sig själv i sammanhanget? Hur gör jag historien begripligt?
Just nu har jag inga svar för det som jag kan vara nöjd med, men jag tycker att det är en spännande process att hittar svaren för sig själv för att sedan bestämma sig i vilken form man presentera projektet.
Jag är nyfiken på allas presentationer.

att gå i tidsresa

jag tycker att gå in i en tidsresa så borde man ha minst en hel dag på sig.man skulle vara på ett ställe som inte man hör inte moderna ljud.man skulle kunna bygga upp ett litet samhälle, som har allt.man skulle också äta tids enligt mat och man skulle kunna sova där också.men det största problemet det kostar mera än det smakar.så vi skall lära oss att altting är inte föregivet som vi har i dags samhälle och allt i överflöd med råvaror och födda.kanske vi kan lära oss att hushålla med råvaror och så vidare.

Signing off...

Tidsresan till Kvarnholmen och klapphuset år 1904 fick mig att tänka på ett par saker. Hur viktiga museipersonalen är i att driva dialogen och få deltagarna att vilja "gå in" i spelet. Deras engagemang tillsammans med kläderna och omgivningen är verkligen nödvändigt för att det ska fungera. Ned och jag pratade om detta efteråt att det påminner om lumpen på så sätt att man kastas in i en ny miljö med nya förutsättningar i ett slags låtsasscenario. Hierarkin år 1904 och i lumpen påminner också om varandra.
Omgivningen på Kattrumpan var väl inte optimal, jag kunde känna att den moderna omgivningen ibland gjorde sig påmind. Även om den inte påverkade så var man medveten om den. Vi fick en mycket bra inblick hur en tidsresa går till och hur man driver handlingen framåt genom att personer kommer förbi och att frågor som var viktiga tas upp på ett naturligt sätt i tidsresan. Det bästa tycker jag hade varit om vi kunde fått följa med på en tidresa med en skolklass. Och framförallt få vara med om den efterföljande diskussionen. Kanske ett tips till nästa års kurs.
Jag tror att tidsresans potential, kanske framförallt i skolan är stor. Att få kultur och praktik in mer i utbildningen tror jag är viktigt både för elevernas förståelse och för de elever som har lättare att lära genom praktisk upplevelse. Den lokala platsens betydelse för identitetsskapande, den ökade gemenskap som klassen upplever och inte minst magin och äventyret i en tidsresa som sätter fantasin i rullning. Att man utgår från elevernas frågor och funderingar när man sätter ihop en tidsresa tror jag också är viktigt. För vi vill ju att de ska reflektera över sig själva, sin plats och vart de är på väg. Som Paolo Freire sa: "vi ska inte överföra fostran till eleven utan provocera till självbestämning".

lördag 17 april 2010

Tidsresa

Jag tycker det var ett bra insiativ av skolan och museet att låta oss ta del av tidsresan, är ju en sådan sak som tidsresa jag personligen skulle ha svårt att pröva på innan jag började på programmet. Då mina fördommar mot lajvare var hög, jag vet att en tidsresa inte är samma sak som ett lajv, men att klä upp sig till en fantasi person hade räckt för att hålla mig borta. Tycker det är skrämmande vad man kan bygga teorier om saker utan att ha tagit del av dom. I mitt fall var det nog mest det man "lärt" sig det i skolan, av kamrater och så vidare, så gillar att museerna satsar på att utbilda via skolor, då det kan ta bort fördommar som kan finnas både mot lajvare men även mot diverse museeum värksamhet, har hört mängder av folk säga att dom inte har något intresse av historian eller lära sig mer av den, men har svårt att tro att en tidsresa inte väcker minsta lilla intresse eller rent av skapar en hunger om att lära sig mer.

Nåväl, vad fick jag då ut av min tidsresa? I grunden var det kanske inte så speciellt, hugga ved och tälja pinnar har man ju gjort hela livet, men detta tillsammans med en krydda av historiskt lärande genom personalen från museets skådespelarinsatser gav det helheten en häftig kännsla. Inlevelsen jag fick var slående lik den man får av ett rollspel på datorn eller tv-spel, att man går in i en roll, sedan händer diverse "events" som att dom tre damerna kom samt gubben från Amerika. Att man vet att man är i dagens samhälle men att man handlar utifrån en annan karaktär, lite svårt att förklara.

Men en av dom häftigaste saker jag tänkte på efter resan, var att när tidsresan var över så såg man direkt folk som satt och njöt av våren bara 50 meter bort från platsen där vi befann oss på en brygga samt alla hus och vägar med vrålande bilar. Att man i det undermedvetna hade stängt av alla dessa händelser och att världen just under tidsesan var väldigt liten.

Så blev possitivt överaskad av tidsresan, jag hade självklart stora förväntningar av att testa de gammla kläderna, men tidsresan gav så mycket mer.

torsdag 15 april 2010

Tidsresa

Nu har vi varit på Kattrumpan vid klapphuset år 1904. Innan vi utförde tidsresan fick vi hitta på ett scenario om hur våra liv såg ut och vad våra drömmar bestod av. Vi ställde oss sedan i en ring och höll varandras händer medan Helen Eklund, från kalmar läns museum, förklarade med inlevelse hur världen såg ut under sekelskiftet. Sedan öppnade vi ögonen och befann oss i en annan tid. Från och med nu var alla våra repliker hämtade från oss själva men var anpassade efter en annan tid.

Under tiden som vi pigor stod och malde kaffebönor och drängarna högg ved, kom en man som varit i Amerika för att besöka sin kusin vid klapphuset. Han var en arrogant typ som såg ner på oss hårt arbetande pigor. Under kafferasten berättade han massor av storslagna äventyr som han hade varit med om i Amerika. Trots hans nedsättande syn på oss, kunde vi inte annat än häpna av hans berättelse. Vi var ganska många som ville åka till Amerika och blev nu ännu mer ressugna. Om man hade öppnat ögonen lite mer, fanns det saker som vittnade om att allt inte var riktigt sant. Men vi hade bestämt oss och såg bara en möjlig väg att gå.

Inlevelsen i resan var otroligt stor! Är övertygad om att kulturmiljön man väljer är väldigt viktig, att man känner att det var här människor faktiskt befann sig och gjorde samma saker som vi gjorde nu. Under spelets gång känns det som om jag förstod mer och mer vem jag själv kunde ha blivit om jag hade levt 1904. Inlevelsen var så stor att när vi fick besök av tre borgartanter, som kom för att titta hur det gick för oss med deras tvätt, kände jag en äkta känsla av underlägsenhet. De spatserade med sina vackra dräkter och tittade på oss med sina överlägsna blickar.

Jag tycker att man får en större förståelse när man lever sig in i en annan tid och i en annan roll. Gemenskapen som troligtvis existerade genom samarbetet, kändes väldigt trivsam. Vi kan dock aldrig känna deras känsla av slit på både kropp och själ, men om vi kan få en viss förståelse, ska vi givetvis utnyttja den. Som inlärning är tidsresor också något som gör att vi minns det vi lärt oss om både tiden och känslan. Jag kan inte komma på något bättre sätt att levandegöra historien, än en tidsresa.

/Sofie

onsdag 14 april 2010

tidsresor

i tisdags hade vi en kort tidsresa till 1904.jag tyckte att personligen att det är ett bra sätt att förstå historian men det finns även en dålig sida på det,den dåliga man kan inte helt fullt ut i rollen för man kan inte veta hur exakt hur det var.men den positiva är nog större än för dom har inte intresserad av historia eller har dyslexi som har svårt att läsa och förstår historian.i bland måste man förklara historian mera praktiskt.det finns många som tror att det var bättre förr och jag märkte att man fick andra tankar om historian när man klev in i en annan roll och historisk epok.då tyckte jag man var inte samma person som man är i det moderna samhälle.personligen skulle alla prova på det och visa saker som vi tar för givet idag som inte var så givet då.man kan lära att veta mera om sig själv också.jag rekommenderar att alla som har möjlighet kan prova på tidsresor ung,som gammal,skola eller företag.

måndag 12 april 2010

Tidsresa, roller & identitet

Snart reser vi, med hjälp av Kalmar läns museum bakåt i tiden, till år 1904. Tidsresan ska gestaltas omkring klapphuset på kattrumpan och allt ska vara så autentiskt som möjligt. Med hjälp av bland annat tvättning, vedhuggning och matlagning, ska vi försöka levandegöra "tiden". Mitt i allt existerande gatuliv ska en man från Amerika återkomma för att träffa sin kusin. Mannen berättar om livet på andra sidan och människorna lyssnar och undrar om det verkligen kan vara sant. Runt om i världen pågår bland annat kolonialismen och därmed också blodiga krig. De flesta står på boernas sida och Storbritannien står därmed inte högt i kurs.

Efter att vi träffat Ebbe Westergren och Helen Eklund på Kalmar läns museum och fått information om hur tidsresan ska gå till, går mina tankar till att försöka förstå vad de menar med att man i resan spelar sig själv. Mina första funderingar var att det kändes mer som om det handlade om att spela teater, visserligen är det "jag" som ska göra tidsresan men det är ju ändå i en helt annan tid och en helt annan roll. Jag har ägnat dagen till att försöka förstå vad tidsresan kan innebära.

Mina funderingar kretsar runt roller och identitet. Flera gånger varje dag ikläder vi oss olika roller i det verkliga livet. Dessa roller består av en massa val men i slutänden är det alltid jag som väljer vem jag ska vara. Det samhälle, den kultur vi lever i, skapar visserligen rollernas konturer, men det är ändå vi som står för regin. Precis som vi väljer roller i livet, väljer vi roller i tidsresan, vi har bara andra kulturella ramar. I detta sammanhang börjar jag förstå vad som menas med att man, i tidsresan, spelar sig själv. Troligtvis får man då inga givna repliker utan du hämtar replikerna i dig själv, fast i vetskapen om vad som händer i världen år 1904.

Känslan att vara samma person trots alla olika roller man framträder i, måste vara kärnan i en människas identitet. Känslan av att vara oförändlig, gör att man då borde vara lite mer än summan av alla roller. Jag tror att identiteten formas i ett växelspel mellan individ och samhälle. Vi har en kärna som består av det äkta ”jaget”, men kärnan omformas i mötet med världen utanför. Helen Eklund berättade att man lär känna sig själv i tidsresan. Det betyder kanske att man kan ana vem man skulle ha varit om man levde år 1904. Min nyfikenhet inför tidsresan är stor! Det ska bli spännande att få se om vi lyckas levandegöra historien.

/Sofie

söndag 11 april 2010

Berättelser då och nu

Jag funderar på olika typer av berättelser. Att till exempel berätta en saga om en plats för att göra den intressant för allmänheten.

Människor älskade sagor i alla tider. Inte alla människor var läskunniga, men berättar och lyssnar det kunde alla och det gjorde berättelserna så populär. Det är inte viktigt att innehållet överensstämmer med verkligheten, men det kan vara från betydelse att lyssnaren/läsaren känner igen platsen eller gruppens samhörighet. Det spännande är fiktionen i berättelsen som för lyssnaren till en plats, en situation som man kan betraktar på avstånd, men som samtidigt berör känslomässigt.

Själv tycker jag väldigt mycket om sagor, eftersom för mig berätta de mycket om hur människorna uppfattade miljöer som skogar, slott, sjöar osv. med andra ord att man hade en annan relation till sin omgivning än idag.

Men när jag sitter här och skriver börjar jag fundera om det verkligen är så att man hade en annan relation till platser förr i tiden. Såg man miljöer på ett annat sätt än man gör nu? Kanske inte, kanske så är det bara så att vissa miljöer inte är lika mysteriös för oss som för människorna för några 100 år sedan. Man behövde möjligen några sagoliknande berättelser för att kunna förstår landskapet bättre. Idag känner vi till så många olika landskapstyper och behöver inga fantasifulla förklaringar längre. Samtidigt är vi ute efter myteriösa berättelser som väcker nya frågeställningar hos oss.

Det finns en författare som jag tänker på: Dan Brown som fick en stor succé med boken ”Da Vinci Koden”. Han beskriver väldigt bra olika konstverk, miljöer och grupperingar som för läsaren till olika intressanta och tillgängliga platser. Konstverken, platserna och grupperingarna är alla så pass bekanta att de flesta läsarna har någon sorts relation till dessa. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan sätta igång en rad olika spekulationer om det kan finnas en eller annan sanning i berättelsen. Allt man läser är lite myteriös och kusligt.

Jag vill påstå att det kan vara den moderna sagan som för oss till spännande platser där vi möter väldigt udda personligheter. Själva platsen där boken utspelar sig får en ny dimension och blir möjligen läsarens nästa resemål.

Identitetssökande

Idag är detta en viktig fråga för oss. Vi söker ständigt en bekräftelse, plats, status osv genom vår identitet. Vi kan anta olika identiteter på olika platser och i olika situationer. Jag har alltid varit fascinerad av detta, inte i första hand på ett personligt plan utan hur detta visar sig i samhällen och utformningen av dessa.

En av våra absolut starkaste drifter är att få tillhöra. Vi har starka belöningssystem i våra hjärnor för detta, att visa att vi finns till och att visa vår tillhörighet är viktigt för oss. Vi gjorde detta även för längesedan genom sånger, danser, kroppsmålningar osv, att visa samhörighet men även skillnad. Enligt många är detta den rätta bilden av människan, en altruistisk varelse som genom fredligt samarbete kunnat utvecklat sig själv. Detta blir en konflikt med den bilden vi kanske har av människan som aggressiv med en tunn yta av civilsation och kultur.

Konflikten finns ju även i modern tid. Jag tänker på ytterligheter som en stenhård jantelag för att hålla samman grupper och att undvika konflikter eller identitet som individuellt välbefinnande. Vilken människans sanna natur är lämnar jag varmt över till filosoferna, men för att föra över resonemanget till pedagogik och historia/kultur så tror jag att kan vi få fram och visa på att konflikter och induvidualism inte varit det som kännetecknat människan utan sammarbete och gemenskap så gör vi rätt. Den svåra frågan blir nu hur vi ska göra detta interessant och få människor nyfikna på detta. Sammarbete låter ju dödstråkigt i motsats till konflikt. Eller?

är kulturen tillgänglig för alla?

i tisdags låg jag sjuk i min säng och hade feber,usch då och hade tråkigt.jag är medlem i en förening som heter FLMS det är för oss som har dyslexi och dyskalkyli,jag får en medlemstidning en gång i månaden.där fanns en artikel som hur det står skrivet ner information om vad är det för något men den informationen kan vi som är har dyslexi att läsa,det finns inte alltid band som man kan lyssna på eller gudie att fråga.hur skall vi få kulturern tillgänglig för oss?det finns mycket ute i naturen hur skall man lösa det?det finns en del del av befolking som ser oss dumma,inkomptenta och analfabeter även vi lever i 2000-talet.det är en lång väg till oss att få all kultur till oss som dom " vanliga " kan ta åt sig.men jag är lyckliglottad att jag kan läsa men jag har svårt för ner det på text och ser på mina skriving även texten på museér är inte alltid lätta för mig heller.vi är en bort glömd grupp individer som har rätt till att få tillgänglighet till kulturen ochså.vad tycker ni?

torsdag 8 april 2010

Kalmar läns museums utställning "Fenomenet fotboll"

Forna tiders stora arbetsplatser har försvunnit. Det gemensamma nöjeslivet i Folket Park har tynat bort. I ett växande Kalmar som alltmer kommit att präglas av högskolan är det FF som står för kontinuiteten bakåt i tiden.

Under rubriken Fenomenet fotboll på Kalmar läns museums utställning ”Fenomenet fotboll”, hittar jag detta citat. Citatet speglar fotbollen som samhällsfenomen, om hur det har byggts upp en hel kultur runt bollen som är bestående och mer eller mindre innefattar alla, i en annars föränderlig värld. Utställningen är inte bara en hyllning till Kalmar FF:s hundraåriga historia, utan den handlar alltså också om hur fotbollen har påverkat och påverkar hela vårt samhälle.

Det första man möter när man befinner sig vid utställningens ingång är en miniatyrmodell av Fredrikskans framtida, imponerande arena och en stor roterande guldfotboll. Man går sedan in i en gång med svarta väggar som har snyggt tecknade färgrika bilder med pratbubblor som består av tre olika språk, svenska, tyska och portugisiska. Bilderna bär även etiketter som dramatik, motivation, sådant som är gemensamt för alla fotbollsspelare, oavsett språk. Om man därefter går rakt fram kommer man in på en stor fotbollsplan där det bara är att börja dribbla om lusten faller på. Till fotbollsplanen finns, precis som det var i verkligheten, både läktare och korvkiosk. På planens högra kortsida kan man läsa om fotbollens framväxt och man kan lyssna på bandinspelningar från FF:s spelare. Man kan också slå sig ner i en skön soffa och titta på valbara historiska idrottsfilmklipp från SVT. På fotbollsplanens vänstra sida erbjuds information om var det finns för olika klubbar i landet och om den första damfotbollens framväxt och fall i England. Det finns också ett fotbollsspel, en supporterbar och glasmontrar med nostalgiprylar från privata samlingar från hängivna fans. På fotografier runt baren ser man bland annat en samling åskådare från olika samhällsklasser på läktarna. Trots det aggressiva läktarspråket som man kan läsa sig till under fotografierna, står det många gamla fina damer i gemenskapen.

Efter att jag vandrat runt på utställningen, går mina tankar till hur fotbollen var för människor förr, i jämförelse med i dag. Det intrycket man får är att fotbollen var en klassöverskridande samlingsplats där alla kunde mötas. Det är det som känns så unikt med fotbollen förr. Vem man skulle heja på var förutbestämt, nedärvt, men man möttes ändå där. Min känsla är att jag hade velat befinna mig där. Befinna mig där på läktaren, där till och med de gamla fina damerna ställde sig och hejade. Tyvärr har dock känslan, till stor del, försvunnit idag. I stället sitter många och köper sina matcher i sin egen tv-soffa eller kanske man ha en loge tillsammans med sina egna vänner och bekanta. Identitet och mening fortsätter att kretsa runt fotbollen men inte längre på samma sätt eller i samma skala. Fotboll innebär kontinuitet, men dock en kontinuitet i förändring. Det har blivit en stor pengaindustri där människor, beroende på vilken ekonomi man har, distansera sig från varandra. Distansen beror troligtvis också på att livet på läktaren har förändrats till det sämre, det är inte längre bara ”fula ord” och slagsmål, utan det förekommer också allt mer avancerad våld. Problemet är dock mycket uppmärksammat och på vissa ställen är det förbjudet att dricka alkohol eller att vara påverkad innan matchen. Det ska bli intressant att få se hur det utvecklar sig.

Utställningen ”Fenomenet fotboll” skildrar bilden av fotbollen som kommunikativ, både lokalt, regionalt och globalt. Den skildrar hur man på olika vis kommunicerar och identifierar sig med varandra både på fotbollsplanen och på läktaren. Generellt känns utställningen banbrytande. Jag tror inte att många väntar sig att man kan spela fotbollsspel och fotboll där. Det är kul att man både kan läsa sig till saker, leka eller slå sig ner i en skön soffa och titta på videoklipp. Fotbollsutställningen lämnar inte ute någons perspektiv. Den visar verkligen en helhetssyn som gör namnet på ”Fenomenet fotboll”, rättvisa. Museernas framtid i att locka till sig alla målgrupper, känns hoppfull.

/Sofie

söndag 4 april 2010

tal om dialekter

i går på påskafton jag och min vän diskuterade om dialekter.jag skulle förklara åt honom att jag fick inte tala dialekt hemma hos mina föräldrar för dom tyckte att det var ett simpelt språk,vi var tvungna att tala "helsingforssvenska", men jag var rebellen i familjen och jag talade den dialekt som fanns i min omgivning och vad jag hörde.jag tycker att en dialekt är en fin kultur att kunna.när jag talar med er i klassen och mina svenska vänner talar jag "helsinforssvenska" men när jag träffar mina vänner från finland då talar jag min dialekt och om jag blir extra trött då kommer det ur min dialekt.jag tycker man skall ta vara på sin dialekt och respekterar andra dialekter för att det är en del av vårt kulturarv som är viktigt för hos varifrån vi kommer och visar stolthet från var man härstammar i från.

Bildning och demokrati

Jag har precis läst Bernt Gustavssons bok Utbildningens förändrade villkor. Han skriver där att bildningen som ett sätt att tänka kritiskt osv är kanske viktigare idag när vi ska försöka tolka och leva i en mångkulturell global värld. Detta låter logiskt men hur ska betydelsen av ett humanistiskt bildningssätt kunna påvisas. Återigen hamnar man då i det mätbara. Hur mäter man bildning och nyttan av den.
Organisationen Svenskt näringsliv kom för ett par veckor sedan med en rapport där man hävdade att alla "onyttiga" utbildningar skulle få mindre statsbidrag. Alla de utbildningar som inte med mätbara resultat kunde visa på samhällsnytta i produktiva termer var därmed bortkastade skattemedel. Vi har en skolminister som vill få bort "flummutbildningar" och är en varm förespråkare för det mätbara. Politiken är alltså ingen motvikt till marknaden utan går i dess ledband.
Bernt Gustavsson skriver i sin bok: "Om människor utbildas enbart för arbetsmarknadens behov, vad händer då med skolningen till demokratiske medborgare och utvecklingen av mänskliga kapaciteter som inte kan avläsas eller beskrivas i ekonomiska termer".
Jag ser detta som ett demokratiskt problem men också ett framtida problem för marknaden.
Jag såg en föreläsning för ca ett år sedan där man pratade om västvärldens framtid. Föreläsaren där hävdade att vi kan omöjligt konkurrera med Indien och Kina där universiteten spottar ut 10.000-tals ingenjörer varje år. Välutbildade, välmotiverade och som arbetar för en bråkdel av västerlandets löner. Marknaden kommer per automatik att välja dessa ingenjörer om vi inte lär oss att bidra med något annat. Hans lösning var fantasi. Vi ska inte konkurrera med praktisk kunskap i första hand utan just med bildning. Så i framtidens globaliserade värld kanske även marknaden kan förstå nyttan av ett humanistiskt synsätt.
När det gäller demokrati så är det ju välkända problem som människor känner med avståndet till besluten osv. Låga valdentaganden är ett problem i hela västvärlden. En fungerande demokrati förutsätter självständigt tänkande människor och här kan man se en tydlig konflikt mellan systemet och de livsvärden vi vill försvara. Ett tydligt exempel där detta inte fungerar är Italien. Där marknaden och politiken är samma person i Berlusconi. Genom att kontrollera media kan han genom att som de gamla romerska kejsarna ge folket bröd och skådespel kontrollera ett helt folk. Han har infört en slags hedonism som genomsyrar samhället. Se gärna dokumentären Videocracy och bli förfärade.


Demokrati utan utbildning är ett hyckleri utan begränsning
Iskander Mirza

torsdag 1 april 2010

"The Reader" & Existentiell kommunikation

Genom media, litteratur och filmer blir vi ofta medvetna om förintelsen och livet i koncentrationsläger. En medvetet som väcker frågan om den ondas väsen. Att med jämna mellanrum blir upplyst är otroligt viktigt, men på vilket sätt blir vi upplysta, kanske är minst lika viktigt. Att bli känslomässigt drabbad, som Birgitta E. Gustavsson, skriver i sin avhandling ”Att sätta sig själv på spel”, av ett motspråk, kanske är det som behövs för att vi ska se händelser i ett annat ljus. Filmen ”The Reader” kan troligtvis, för många, kommunicera ett sådant motspråk. Det är inte en film med moraliska pekfingrar eller en färdig given berättelse, utan en existentiell kommunikation. Existentiella frågorna om "skuld" blir hängande i luften för att avgöras av oss åskådare, där lag och moral inte går hand i hand.

Inledningsvis möter vi Michael, en ganska framgångsrik advokat som står och tittar ut genom fönstret. Han blickar tillbaka till hans förflutna, till slutet av 1950-talet då han som ung, möter den vackra, tjugo år äldre spårvagnkonduktören Hanna. De inleder en passionerad kärleksaffär. Hanna är oerhört kontrollerande men samtidigt brister hon, ibland, som ett barn ut i gråt när Michael läser högt ur sin världslitteratur. Det blir allt mer tydligt att hon är tungt skuldbelagt av någonting. Efter en lidelsefull sommar är hon plötsligt försvunnen. Michel kastar sig in i sina studier för att glömma Hanna, men han lyckas aldrig.

Åtta år senare ser han Hanna när han som juridikelev studerar Nürnberg rättegångarna. Hon står där åtalad för medhjälp till mord på 300 judar. Hon har arbetet som vakt på Auschwitz och hade där till uppgift att välja ut ett visst antal kvinnor varje månad som sändes till döden. Hon var med på dödsmarschen och fick instruktioner om att utifrån låsa dörren om en kyrka där de stationerat ett stort antal judar, som nazisterna sedan satte eld på. En kvinna lyckades smita och vittnar nu om Hanna och några andra vakters gärningar. Michael blir förkrossad och hans känslor till Hanna, gör att han känner sig indragen i skulden. Till slut inser han också att faktiskt ingen kan stå utanför skulden.

Under rättegången frågar domaren Hanna om hon inte insåg att hon sände dessa kvinnor i döden. Hon svarar förvirrat: ”Vi var vakter. Det var vårt jobb att vakta fångarna. Vi kunde inte låta dem fly.” ”På så vis… Då kunde ni riskera åtal och avrättning…”, sa domaren. ”Nej. Nej”, skriker Hanna. ”Varför då?”, frågar domaren vidare. ”Hade vi öppnat hade det blivit kaos. Hur skulle vi återställa ordningen? Vi kunde inte låta dem fly. Vi var ansvariga för dem.” skriker Hanna nu i trans och slår näven i bordet.

Hanna tar åt sig mer straff än de andra vakterna för att dölja hemligheten om att hon inte kan läsa, som Michael först förstår nu. Domen blir livstids fängelse. Efter att Hanna och de andra vakterna fått sin dom, bryter en elev, under ett seminarium, ihop. Han skriker: Man åtalar sex kvinnor och pekar ut dem ”de var de onda” För att ett offer råkade skriva en bok! Det är därför just de står åtalade. Vet ni hur många lögner det fanns? De tjatas om hur mycket folk egentligen visste. Alla visste om det! Våra föräldrar, våra lärare… Det är inte frågan! Frågan är hur kunde ni låta det hända?

När Hanna sitter i fängelse börjar Michael läsa in böcker som han skickar till henne i fängelset. Under tjugo års tid skickar han kasettband, men han besöker henne aldrig. När Hanna ska släppas fri, ringer fängelsedirektören Michael och frågar om han kan ordna jobb och någonstans att bo till henne. Michael ställer motvilligt upp. En vecka innan hon ska släppas går han dit för att prata med henne. Han frågar henne vad hon lärt sig av det förflutna. Hon svarar: ”Det spelar ingen roll vad jag känner eller vad jag tänker. De döda är ändå döda.” ”Jag var osäker på vad du lärt dig”, säger Michael. ”Jag har lärt mig..., jag har lärt mig att läsa”, svarar Hanna. Michaels besvikelse över hennes svar, är stor. När han kommer nästa vecka för att hämta Hanna, har hon tagit sitt liv. Hon har lämnat ett testamente där det står att Michael ska ge hennes pengar till kvinnan som överlevde branden. Först efter Hannas död inser Michael att hon faktiskt kände skuld.

Frågorna om det onda och goda tillhör de livsfrågorna som är svårast att besvara. Hannas ansvar sögs upp av systemet och hon såg sig tvingad att handla i enlighet med de instruktioner som nazisterna representerade. På ett vis tror jag att indoktrinering är något man också utövar mot sig själv. Att man inte klarar att vara medveten om var det är man gör. Är det ondska? Om det är ondska, var är i så fall skulden för människor som tyst såg på? Jag tycker att dessa frågor är otroligt viktigt att kommunicera för framtiden. Att vi måste förstå att vi inte på förväg vet vem som blir vem i en sådan grym händelse som andra världskriget. Att det är så lätt att döma, för att vi inte förstår…

/Sofie

onsdag 31 mars 2010

finns det plats för sägner i dags läget

i dag onsdag hade vi en föreläsning om berättelser i kulturmiljön.jag tyckte det var intressant hur olika och lika mellan finland och sverige ,jag har alltid varit fascinerad av sägner av varför det är så och har sina namn och varför våra förfäder som trodde på det.det finnes även ställen i finland som kommer från den finska mytologin ( kaleva) .t ex näcken i finland lockar bara unga flickor till sig och förför dem och skogsrået är en skyddare den som man går i skogen och vaktar att inte älvorna tar deras män eller småpojkar.i finska säger finns det tomtar och troll också.i dags läget skall man lösa allting på vetenskapligt,men är ufon dagens sägner eller varför hävdar att det finns spöken och poltergaster som inte att kan bevisa vetenskapligt.kanske visa saker skall förbli en gåta eller hur kommer vår framtida sägner se ut?kan vi förklara allt på vetenskapligt i framtiden?vad tycker in?glad påsk till er alla!!

måndag 29 mars 2010

Angående 'Fenomenet Fotboll'

Utställningen ”Fenomenet Fotboll” beskrev fotboll som ett kulturfenomen och var ett intressant alternativ till den 'klassiska' utställningstypen som man är van att se. Det man möter om man besöker Kalmar Läns Museum för att besöka utställningen är först en miniatyr av den nya fotbollsarenan som skall byggas, fortsätter man sedan in möts man av en vägg med serierutor som föreställer olika fotbollsföreteelser. Bakom väggen finns en liten fotbollsplan som tar upp större delen av själva utställningsrummet. Utöver planen finns där en liten korvkiosk, en projektor som visar olika gamla sportklipp, ett fotbollsspel samt fyra, ett i vardera hörn, avgränsade rum som i 'klassiskt' utställningsmaner visar upp prylar, foton och information om olika aspekter av fotboll som t. ex. supportrarna, damfotbollen, Kalmar FFs historia i samband med deras 100 års jubileum, föreningslivet osv.

Det som jag personligen uppskattade med utställningen (som icke fotbollsintresserad) var de interaktiva momenten, så som själva fotbollsplanen och fotbollsspelet, de gamla sportklipp som fanns att titta på samt de intervjuer som fanns att lyssna och se på.

Utställningen i sig visade en del positiva känslor som fotboll kan skapa, det jag saknade något är den andra delen av känslospektrumet. Jag tror att de flesta är medvetna om de kravaller som kan uppstå efter stora fotbollsmatcher men jag tror att den här utställningen hade varit ett bra tillfälle att belysa att 'huliganerna' är en minoritet bland fotbollssupportrar och att även om de får mycket uppmärksamhet i media så betyder inte det att det är så fotbollssupportrar agerar. Utställningen fick visserligen fram en annan bild av supportrarna men jag tror att det hade varit mer påtagligt om kontrasten mellan 'vanlig supporter' och 'huligan' hade visats på ett tydligt sätt.

söndag 28 mars 2010

Fotbolls utställningen i Kalmar

Min erfarenhet av fotboll är att jag själv spelade det i sju år, inte för att sporten var speciellt kul, utan samhörigheten med vännerna/laget.

Man fick möta fotbollen redan innan man kom in i utställningssalen, där det fanns en modell av Kalmars kommande fotbollsarena, den såg mäktig ut och man häpnade av storleken och denna gav en bra blick på vad som komma skulle inne på utställningsgolvet.

När man sedan kom innanför dörrarna möttes man av fina målningar som förklarades av ord ifrån olika språk. När man sedan svängde av så kom man ut på fotbollsplanen, känslan man fick var för någon sekund som om man trädde in på en fullsatt match i rollen som fotbollspelare, med jublande folk på andra sidan.

Gillade upplägget med att det fanns filmer som man kunde se som visade gamla SVT klipp i flera olika sporter så att även den som tycker fotboll är värre än digerdöden och har blivit medtvingad har nått annat att spendera tiden på.

Sedan gillade jag initiativet av att lägga in en fotbollsplan mitt i allt ihop, så att man kan spela lite fanns även bordfotbollspel, dessa moment fastnade jag själv i under större delen av tiden, se men inte röra utställningar i all ära, men när man får delta i spel och lekar ger det hela upplevelsen ett stort plus.

Det fanns även fyra olika bås som hade olika teman, ett exempel var Damfotboll och Ursprung, gillade denna, men ville se ett större perspektiv på ursprunget på fotbollen, inte bara i Kalmar vilket jag tyckte det var. Ett annat bås var om supportrar, vilket var intressant då man kunde lyssna i hörlurar några av dom mest trogna supportrarnas berättelser, där fanns även en supporter pub.

Tyckte utställningen i stort var en bra idè, även fall den inte tilltalade mig så mycket, då jag inte har så stort intresse av sporten. Men som sakt, även en person som jag hade en trevlig stund i utställningen, både genom att gå igenom föremålen, men då framförallt i bildspelen och aktiviteterna. Skulle dock vara roligt om det var mer utvecklat på ett större sätt och inte bara om Kalmar, men kan se svårigheterna att få tag i föremål och material då mycket var från vänliga samlare.

Gran Canaria

Gran Canaria, det första man tänker på är väl Sol, bad och avkoppling.
det var i alla fall det jag tänkte på när jag satt på flygplanet dit, men för första gången i mitt liv så villa jag även ta del av en annan faktor som i detta fallet var kulturen på Gran Canaria.
Under denna veckan så gjorde vi endast en utflykt som handlade om kulturen på Gran Canaria. (Kom dålig dag så fanns inga mer turer man kunde åka på)
Detta var en utflykt som handlade om den Kanariska urbefolkning och om deras historia och om spanjorena att dom kom dit och hur det utbröts krig mellan den Kanariska urbefolkningen guancher och spanjorerna. (1478-1483)
Som jag tro alla kan gissa sig fram till utan problem är att spanjorerna vann kriget.
Detta ledde till att när kriget väl var över fanns det inga guancher män kvar utan bara kvinnor och barn.
Efter ett tag efter kriget började kvinnorna beblanda sig med spanjorer dett ledde till befilkningen som kallade sig Kanarier.
Cirka 30 % av öns befolkning i dagsläget är till viss del kanarier.
Men även om det var dåliga tider så vill man inte glömma dem det ser man på alla statyer som som finns i olika byar/städer på Gran Canaria.
Som de flest personer vet är Gran Canaria en stor turism ort och jag anser att väldigt mycket av den kanariska kulturen de senaste 50 åren har formats mycket av turismen för Gran Canaria är en väldigt mångkulturellt ställe och så brukar det bli på ställen där folk reser till man måste anpassa sig efter turismen i detta fallet.
Man kan se tydliga spår att man satsar på turismen på Canaria t ex alla köpcentrum, som jag ser det är det en del av kulturen vi gör idag som i detta fallet är baserad på turism.


Måste säga att det var väldigt bra att jag började detta programmet för annars hade jag missat detta och förmodligen mycket mer i framtiden.

Fotboll- en märklig företeelse eller en underverk?

Ni undrar kanske över titeln, men jag kollade upp synonymer till ordet fenomen, och ville testa hur det låter i sammanhanget Jag tror inte att Museet skulle kunna får många besökare om de hade valt synonymerna.

Besöker man Länsmuseet för att se utställningen "Fenomenet Fotboll" så ser man först när man kommer in i rummet fotbollsbilder i form av serieteckningar. Bilderna beskriver en fotbollshändelse som till exempel avspark i serietecknat form och själva ordet står i fyra olika språk överst på bilden. Dessa bilder är väldigt fin.

Bakom de finns läktaren, där besökaren själv kan spelar fotboll, eller visar upp vad man har lärt sig när man själv har gått i fotbollskolan. Publiken finns där i form av en jättefotografie av en fotbollspublik.

Läktaren utgör den centrala punkten i utställningen, där det också finns en korvkiosk och lite sittplatser här och där, där man kan får läsa i "Fotbolltidningen" som är skriven av T.Andersson som är fotbollsforskare och innehåller alla texter som man kan läser på utställningen och lite mer.

Rummets fyra hörn används för en annan sort av utställning. I ena hörnet kan man lära sig om damfotbollens historia, i den andra berättar supportrana om sina speciella relationer till fotbollsklubberna. Man kan utvidgar sitt vetskap om fotbollens regionala utveckling, men i utställningen försöker också ge ett globalt perspektiv. Det som berör och dessutom är ett finurligt knep av Museet är privatsammlingarna i utställningen. Hur mycket mer värdefullt kan en utställning på ett Museum vara för besökaren om man kanske känner till personen som äger alla dessa prylar, eller om man åtminestone kan identifiera sig med orten personen i fråga kommer ifrån, som dessutom har samma tillhörighet till fotbollsklubben som man själv?

Själv är jag inte särskilt intresserat i fotboll, och måste erkänna att jag var mycket tveksam att besöker utställningen. Det som överraskade mig var att den var mycket prydligt, fin, estetiskt. Färgarna var fina, en bra belysning, och väldigt ordentligt. Jag gillade det.

Nu i efterhand kommer jag på att tänker att just det fina, prydliga, estetiska är allt det fotboll egentligen inte är.
En riktig fotbollsmatch innebär för mig att människor sitter på läkterna och skriker, man sjunger (kanske), man blir glad när rätt lag gör mål, och man blir förbannad om så inte är fallet. Kort sagt fotboll handlar om starka känslor, och en viss del kaos. Känslorna och kaoset kommer inte riktig fram i utställningen.

Utställningen är bra genomtänkt. Det finns något intressant för alla skulle jag vilja påstår. Själv blev jag imponerat av hur mycket tankekraft man sätter i en utställning, och hur man formar tankarna till en utställning som förhoppningsvis tilltalar människor i olika åldrar och med olika bakgrund.

lördag 27 mars 2010

Fenomenet fotboll

När jag först får reklambladet för utställningen Fenomenet fotboll i min hand, så är min uppfattning att utställningen ska handla om Kalmar FF, nostalgi och glädje.
Utställningen börjar med att man ser nya arenan i modellform innan man kommer in bakom en läktare precis samma känsla som inför en fotbollsmatch alltså. Här kan man välja om man vill gå in på fotbollsplanen och spela, eller fortsätta till utställningarna som finns i hörnen av lokalen. Här visas filmer, hängivna fans berättar, fotbollspub, och fotbollens historia m.m. Det jag tycker är bra är att identitetsaspekten som jag tror är mycket viktig när det gäller fotboll framträder så tydligt. Manchester United supportern som lever sitt liv genom laget. Bilden från Barcelonamuséet där de allvarliga krigarna står uppradade redo att kämpa för laget och indirekt för dig. Bilden signalerar att du kan få ta del av allt detta om du blir supporter till oss. Att det finns en plan där man kan spela och leka mitt i utställningen känns helt rätt.

Jag är själv fotbollsintresserad och min tolkning av utställningen blir att detta är en utställning för de redan invigda. Det blir en rundvandring av igenkänning för alla oss som älskar spelet och allt runtomkring. Detta är ju vad man kommunicerar med reklambladet och det är också detta man får.
Jag känner inte att jag har blivit överraskad, nyfiken eller fått en a-ha upplevelse. Jag tycker att man kunde vågat lite mer. Utställningen blir en hyllning till Kalmar FF och fenomenet fotboll och därmed full av stereotyper. Varför ska tex damfotbollen ha en egen plats i utställningen? Varför inte blanda den med den övriga för det är ju samma idrott. Att sedan Kalmar FF inte har fotboll för tjejer är ju mest pinsamt för dom själva.

Här ett par exempel som jag skulle velat se mer av:
Kontrasterna: Fotboll bygger på och framkallar känslor, absolut inte bara glädje. Istället för bara jublande människor hade jag velat se bilder på väggarna där människor gråter, hatar, slåss, helt enkelt alla de känslor som fotbollen är.

Samhället: Från fysisk fostran och gruppgemenskap till att satsa på sig själv. Nu är inte längre barnens högsta önskan att spela i svenska landslaget utan att bli en ny Zlatan. Vad kommer detta att innebära för vårt samhälle och för fotbollen? Är detta bra eller dåligt?

Syftet med utställningen är att fira Kalmar FF och att visa på fenomenet fotboll. Det tycker jag fungerar men jag tycker att man skulle tagit ut svängarna mer för att överraska fotbollsnörden och få den ointresserade nyfiken.Firandet av Kalmar FF blir lätt glädje och nostalgi från den invigde och ointresse från den oinvigde. Därför tror jag att en djärvare tolkning av fenomenet fotboll hade blivit en bra motvikt till hyllningen.

arkeologi = hollywood filmer

en del av små barn tror att arkeologi är som på film att det ett kryss, hittar guldskattar och man får åka hur lätt att resa världen över.vi som läser kultur miljö vetenskap vi är och även deras föräldrar har en "skyldighet "att förklara att det är inte som på film.jag kommer i håg när min son var liten han trodde att om man hittade ett kryss i på marken och där fanns en guldskatt och jag förklarade åt honom att så är i filmer bara,visst blev han besviken men han grävde en grop som jag fick täcka igen.men han fortsatte leka som "indy" hela den sommaren,för mig vad det viktigare att han kunde fantisera och leka hemma på mitt föräldrahem och det är en gård med skog och hav.den är stor och ingen trafik där,det är bra för barn kan leka överallt och fantisera.vi vuxna skall se till att våra barn får använda fantasi i deras lekar.

torsdag 25 mars 2010

fotboll=kutltur

på måndagen var jag såg på utställning som var tema fotboll.jag blev hur mycket det kretsar runt fotbollen.mina tankar går tillbaka till antiken då sparkade man ju boll också det är en förre gångare i fotboll, men dagens fotboll spelas över hela välden med samma bestämmelser.det är en stark samhörighet över nations gränser och kulturella gränser.vi alla människor har nog en eller nån förbindelse med fotboll.det är ju stora summor som de kända spelarna håvar in.är det rättvist för den mindre bra spelare eller måste man spela i en känd klubb eller ej.jag hörde på radio för cirka en månad sen att kinesiska rike man söner köper plats i kända fotbollsklubbar i kina är det rättvist?jag har bara spelat fotboll i skolan men inte annars.är fotbollen kultur eller vad tycker ni?

tisdag 23 mars 2010

felaktig sanning?

Tyckte Ludvigs föreläsning om hur arkeologi yrket förmedlas var intressant, då han sa att det är Indiana Jones som oftast förknippas med det yrket. Jag vet skälv att min första kontakt med ämnet var i form av honom, har exempelvis en inramad raiders of the lost arc planch, så bilden på yrket under uppväxten var att ständigt lösa mysterium, leta skatter samt slåss mot nazister. Men även fall man igentligen fattade att så inte var fallet, var det den enda bilden man kunde referera till. Än idag när man säger till folk att man ska läsa arkeologi är svaret man får en stor chans att ha med Indiana Jones att göra.

Även i torsdags när Cornelius hade sin föreläsning, nämde han att dinosaurierna hade stor inverkan på naturhistoriska museers framgång och den stora intresset som blev kring dessa utdöda varelser, jag var en av dessa dinosaurie nördar, som premuierade på allt som hade med dinosaurier att göra och spelade in trailern till jurassic park för att se på tills filmen släpptes, men sedan bli besviken för att bland annat velociraptorerna var så stora, när dom i skälva värket knappt nådde upp till knäet på en människa.

Men det intressanta med dessa saker är hur stort inflytade dom har på oss, exempelvis det jag nämnde om velociraptorerna så har alla som man pratar med jurassic park bilden i hjärnan på hur denna varelse ser ut, som ingentligen är felaktig. Tycker det är intressant hur mycket film kan styra oss när det gäller sånna här frågor, även fast det inte är dokumentär eller på andra sätt försöker förmedla en sanning så blir det ofta sanningen för oss.

Fotboll

Idag var vi på Kalmar länsmuseum för att titta på en utställning.
Jag har inget fotbollsintresse eller engagerar mig inte överhuvudtaget i sportsliga evenemang, jag bor ihop med två tjejkompisar och när det för ett bar veckor sedan var det os i hockey en av tjejerna var intresserad och ville titta hon hejade på Sverige så jag bestämde mig för att hålla på motståndarlaget jag tror att det var Ryssland(?). Förmodligen för att vara lite emot, det blir lite roligare så.
Fotboll är precis som vi pratade om ett slags språk, alla som har ett runt föremål kan spela, eller?

Kvinnor i Iran får inte vistas på eller vid en fotbollsplan då blir de gripna och torterade, jag läste för ett tag sedan att man gripit en grupp kvinnor som var förklädda till män vid ett fotbolls arrangemang i Iran debatten kom igång även här i Sverige. Jag kan inte hjälpa att även förknippa fotboll men våld, rasism och diskriminering. För varför ska vi heja på Sverige i varenda fotbollmatch och skrika både det ena och de andra till motståndarlagets spelare för att på måndagen efter, gå till jobbet och sitta i ett möte för att motverka rasism på arbetsplatsen.


Det finns också mycket fint med det här med fotboll. Förutom det vi tog upp på föreläsningen i dag så symboliserar Zlatan något starkt nästan som en hjälte, han kommer ifrån förorten Rosengård och tar världen framförallt fotbolls Sverige med storm, vilken rasist kan hata Zlatan som representerar Sverige i fotbolls VM? På något sätt visade han många genom att själv också ”spela på sin bakgrund” främst i media , att alla kan lyckas som vill oavsett bakgrund och vad din familj än kommer ifrån. Det finns så mycket att diskutera om dehär och jag håller verkligen med om att fotboll kan föra de mest oväntade människor samman både positivt och negativt. Dehär blev ett snurrigt ilägg men jag hoppas att ni förstår! Vad tycker ni om dagens diskussion? Har ni några tankar om diskussionen om att fotboll ska börja spelas utan publik på läktarna? Ha en fortsatt bra dag!

söndag 21 mars 2010

Kulturmiljö och Poesi

Nu har jag funderat i en vecka om det här inlägget, och det känns att det är dags att släpper det.
Jag funderade mycket på följande: Om bilder, alltså målningar som föreställer kulturmiljöer är så viktiga att kunna läsa och förstå hur ser det då ut med poesi. Tyskland, landet av de stora poeter och tänkarna har mycket att erbjuda i den genren.

Handlingarna i poesin utspelar sig i de olika miljöerna som kan berättar så mycket för oss. Hur uppfattades till exempel en skog eller en kyrkogård? Hur mycket myt finns i den poetiska berättelsen och varför var människorna så rädda för alla naturkrafter? Dessutom är det häpnadsväckande hur begåvad man var att uttrycker allt detta i ord, och beskriver det så tydligt att man även idag kan förstår hur en människa kände när hon var t.ex. ensam ute i en mörk skog.

Det är svårt att säger precis det jag vill, men ni kanske förstår mig om ni tar är lite tid (tyvärr lite mer än 9 minuter) och tittar på filmen som jag skickar med. Dessutom kan man fundera lite hur man tolkar/kan tolkar gammalt "omodernt" poesi och översätter det till något mer modernt och intressant. Jag tror nog att en dikt introducerat på följande sätt kan väcka elevernas intresse på ett mer spännande sätt än en litterär lärobok.

http://www.youtube.com/watch?v=ETjoi1E8TVE

Ursäkta att filmen är så lång, men det var en av de få dikter som jag hittade på engelska, och dessutom den som tilltalade mig mest. Intressant att höra vad ni tycker!

konst angår oss alla

jag var upp till stockholm i lördags och träffade min dotter med hennes väninnor.vi kom att tala om konst det blev en trevlig diskussion,vi tycker att så länge människan funnits så har det kost.varje konst har sin epok i den mänskliga historia och den ger oss olika intryck hur vi bemöter den.men samtidigt måste nån gör något banbrytande också och man skall tänka efter även prognoserade att man kan diskutera om den kosten.musik är en stor konstform som vi får inte glömma heller.alla konst för medlar på olika sätt att tänka eller rör om vi våra känslor och på verkar oss på vardagen också.men kan vi kalla allt till konst?det är en fråga som kan man fundera på och vi kanske uppfattar den olika för att vi är olika individer.

fredag 19 mars 2010

Ett fotografi.

Blev inspirerad av Evas och Ludvigs föreläsningar om det visuella. Jag kom att tänka på ett foto som fått en helt annan innebörd och tolkning än det från början var tänkt.

Ni kanske har sett det förut, men titta en stund på bilden och fundera på vad detta är?http://www.bebo.com/c/photos/view?MemberId=2569944299&PhotoAlbumId=2570042479&PhotoId=2570422657

England 1980, ett rockand-joy Division.
De är uppväxta i de fattiga kvarteren i Manchester med stor arbetslöshet och misär. Gitarristen i bandet säger att han ser ett träd för första gången när han är nio år..

Men det finns en väg ut; bilda ett rockband. Fotot är taget två veckor innan de ska ut på en USA turné, dom har precis slagit igenom. Sångaren Ian Curtis längst till höger på bilden är gift och har en dotter på två år.

Dagen innan bandet ska åka tar Ian Curtis sitt liv. Han sätter på en skiva med Iggy Pop och hänger sig i sitt kök.

Från att ha varit ett coolt rockfoto så får det nu en ny kraftfull laddning. Hur kunde han ta sitt liv och lämna sin fru och dotter? Vad drev honom till detta?

Varför har han tagit ett steg bort från dom andra på fotot?
Varför tittar han inte framåt som de andra?
Visste han redan att han inte skulle följa med på bandets fortsatta resa, hade han redan bestämt sig?
Trettio år efter hans död så fascinerar detta fortfarande människor. En kult kring bandet har uppstått med filmer, dokumentärer och återutgivningar av deras musik. Fotografen Anton Corbijn är världsberömd och u-tube är fullt av covers som på olika vis försöker förstå den sorg han bar inom sig. Se ett exempel här.http://www.youtube.com/watch?v=k1K_3c2CfY0


Den döda konstnären/rockstjärnan som en ikon, tex Jim Morrison och Curt Cobain är ett välkänt fenomen. Konstnären som betalar det yttersta priset blir någonting magiskt och svårgreppbart. Att tolkningen av fotot i efterhand blir annorlunda är kanske nödvändigt för att försöka förstå både Ian Curtis och kanske oss själva..



torsdag 18 mars 2010

tankar om opera är fin kultur eller kan modern musik vara fin kutur

i går när jag körde hem efter skolan hörde jag operera.då tänkte jag på min mor som tragisk gick bort för 1 år sedan.vi hade en diskussion om opera,hon sa åt mig att man är vuxen om man gillar opera inte hårdrock och vad det heter,jag svarade att all musik är kultur men man kan inte tycka lika,men måste respekterar andra åsikter hos vi mänskor tycker olika.tanken blev igår att är jag inte vuxen om jag inte gillar opera.jag har aldrig tyckt om opera när jag skulle sova så hörde man opera eller man skulle äta frukost det hörde man att det var min mor som var vaken.min far som så var det glenn miller eller rolling stones som han lyssnade är det fin kultur?när man ett barn om om inte gillar opera eller är man inte fin nog?jag tycker man kan inte döma ut en musikstil för vi alla tycker olika eller vad tycker ni?man kan respekterar varandras åsikter det vill jag för meddela

En historia för alla

Cecilia Trenters föreläsning om ”Hur brukas historia i samhället i dag”, var mycket intressant! Det handlade bland annat om historiemedvetande, det vill säga om att vara medveten om att man är en del av den stora historien. Jag uppfattade det som om teorin försöker förklara ”hur” vi förstår relationerna mellan olika tider och därigenom också förstår oss själva och framtiden. Detta medvetande mellan tiderna uppfattas självklart olika beroende på vem man är och måste vara, på individnivå, svårt att studera.

Trenter gick igenom de historiekulturella grundtroperna Inget nytt sker under solen, Historien upprepar sig inte – förr helt annat än nu, guldåldern och framsteg – från mörker stiga vi mot ljuset. Dessa grundtroper ger, för akademiker, mening åt historien och hjälper oss att se ett samband mellan det förflutna, nutiden och framtiden. Akademiker har lärt sig att se världen med hjälp av olika teorier, vilket oftast inte är allmänhetens syn på historien.

Genom Rosenzweigs & Thelens forskning i ”The Present of the Past”, är det uppenbart att historia inte definieras på samma sätt av allmänheten som av akademiker. Forskning i boken visar vad historien betyder för den amerikanska befolkningen. Resultatet blev inte, som författarna trodde, den historien som man lärt sig i skolan. Historia för dem var i stället någonting de kunde relatera till och identifiera sig med genom det förflutna, som exempelvis att titta i fotoalbum tillsammans med släktingar, höra de äldre berätta historier från förr eller att samla på något som av någon speciell anledning betydde något för dem.

När jag började läsa ”Historia med kulturanalys” i Malmö för ca 3 år sedan, minns jag hur jag ifrågasatte varför det kändes som om jag inte lärde mig något. I efterhand kunde jag se att jag inte var medveten om vad jag lärde mig, eftersom det inte var det perspektiv som jag hade med mig från grundskolan. I stället för kungar, slag och årtal, lärde man sig bland annat olika sätt att förhålla sig till historien och att se den ur ett underifrånperspektiv istället för ett ovanifrånperspektiv. Alltså börjar vi närma oss den det synsättet som allmänheten har på historia. Den handlar idag, till stor del, också om människors egna berättelser.

För att historien ska bli för alla, pratade Cecilia Trenters vidare om att det har diskuterats om att göra en utställning i Rosengård i Malmö, där människorna just skulle få berätta sin egen historia. I ”utställningen” skulle de visa upp sina hem, hur de lever och umgås med varandra. Problematiken, menade Trenters, ligger dock i att människorna då skulle göras till objekt. Det känns verkligen fel att göra människor till objekt men handlar det inte mer om vilken etikett man sätter på händelsen. Det är klart att man inte kan ”ställa ut” levande människor. Man skulle kunna kalla det för en ”kulturell mötesplats” i stället för ”utställning”.

Efter att jag ett tag funderat på en "kulturell mötesplats" i Rosengårds, tycker jag att det låter som en bra idé. Om det skulle kunna motverka segregationen mellan de boende i Malmö kan det väl inte vara fel? Det handlar väl om att vi svenskar, som oftast ”stänger dörren” om oss, ser det som att göra boende i Rosengård till objekt. Många andra kulturer har sina ”dörrar öppna” och för dem skulle det kanske alltså inte kännas så. Denna fråga borde i stället handla om hur de boende i Rosengård ser på det. Många i Malmö är rädda, mycket på grund av medias framställning, för Rosengårds område och för dess boende, så frågan borde snarare vara: ”Hur får man människor att våga och vilja komma till denna kulturella mötesplats i Rosengård?"

/Sofie Harri

onsdag 17 mars 2010

Visuell kultur, föreläsning.

Visuell kultur, föreläsning.
Dagens föreläsning var intressant, var tvungen att titta närmare på gatukonstnären Bansky s verk. Han gjorde ett starkt intryck på mig med speciellt en bild som jag hittade när jag googlade hans namn. Se bilden här.

Det känns som konst har utvecklats och det som förut inte sågs som konst i västvärlden faktiskt har utökats. Konsten har blivit mer personlig, mer tillgänglig. Du behöver inte längre gå på ett fint museum och betala inträde för att få kalla dig kulturell och ”konstmedveten” . Konsten har alltid funnits, graffiti målarna har alltid målat på ställen som inte ansågs som en bra plats att kommunicera konsten på, nämligen i det offentliga rummet.

Idag har konsten utökat sin betydelse och det ryms också mer i själva begreppet. Jag gillade tanken på en framtid där bilden får lika stor betydelse som texten, att bildspråk blir lika viktigt som kommunikation genom text. Varför inte en nyhetstidning med bara bilder och lite korta kompletterande texter. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket jag faktiskt är beredd att hålla med om. Bilden kanske kan sudda ut gränser mellan människor, självklart ligger det kulturella värderingar bakom både fotografens sätt att ta bilden samt betraktarens sätt att tolka bilden på. Iden är ändå fin och jag hoppas på en utökad acceptans när det gäller att kommunicera med bilder och inte bara med långa texter. Vad tycker ni??

måndag 15 mars 2010

Kulturmiljö i tiden

En film säger mer än tusen ord. Se den och reflektera!




Ludvig, KLM/LNU

söndag 14 mars 2010

diskussion med vänner

Hade en diskussion med några vänner nu i helgen, visst dom var väll lite smått alkoholpåverkade, men samtalet var i grunden ganska intressant. Dom började ifrågasätta varför så mycket av kulturmiljön ska bevaras då det är en sån liten del av befolkningen som besöker platserna och på många sätt inte är intresserade, även att jag råkade nämna att det är dom som oftast indirekt betalar för kulturmiljön genom statliga bidrag gav dom extra krut.

Efter en stunds diskuterande blev det svårt, är förvånansvärt svårt att förklara vikten i kulturmiljöns betydelse både ur intressesynpunkt och ekonomisynpunkt och finns dessutom, i alla fall inte i min mening ett enkelt och korrekt svar på frågan. Visst är känslan att besöka en betydelsefull och unik plats extremt givande, men en skriven text om platsen i sitt historiska perspektiv är många gånger som även nämnts på föreläsning, nästan lika givande och man känner sig mer delaktig i händelsen som många gånger är det unika med platsen, att man nästan känner att man besökt den vid händelsen istället för att bara se en kvarvarande rest. Då behövs inte platsen för att göra en historia verklig.

Att platserna sedan behöver bidragen för att klara sig är ju knappast på pluskontot, då det kan avspegla sig i att dom inte drar in tillräckligt genom besökare eftersom intresset inte är tillräckligt högt. Själv tycker jag att det är självklart att det ska finnas bidrag, eftersom kulturmiljön ska vara billig, gärna gratis att besöka, så även fall den inte drar in nått vidare med pengar så kan den ha många som besöker den. Eftersom kulturmiljön ska vara allas och att då alla ska ha tillgång till den, även dom med litet kapital. Försökte även förklara att för varje person platsen lockar, en mer person kommer till trakten och förhoppningsvis handlar i kringområdet och på så sätt stödjer platsen alla i samhället.

Vännerna fortsatte fråga varför kulturmiljön är viktig att bevara med jämna mellanrum. Men som jag nämnde innan i texten, sa jag att jag inte tycker frågan är så enkel utan varje unik plats har sin viktiga del i historien och finns unika anledningar för bevarande för den unika platsen, att man inte kan säga att all kulturmiljö är dålig och inte ska bevaras, eftersom platsens värde oftast inte kommer förens man själv står där, ser och tar till sig den..

radioaktivt avfall, fara för framtiden?

Efter föreläsningen om hur vi ska kommunicera om var kärnbränslet har grävts ner, kommit till samma slutsats som Mattias är inne på, att det är helt omöjligt att förmedla vetskapen till folk så långt in i framtiden.

Exempelvis om vi skulle göra det till en ”vandringsberättelse” generation till generation, som nämndes på föreläsningen i så långa tidsperioder skulle det lätt bli ord som ändrades från en generation till en annan, som sedan blev helt annorlunda meningar vilket i det långa loppet blir en helt fel berättelse med exempelvis sagoväsen som tar rollen som ”faran” istället för kärnbränslet. Finns ju många exempel på vandringsberättelser som spårar ur/överdrivs bara efter ett antal år.

Om man medvetet bygger hinder, skyltar med fara och bygger monument blir det som en dragningsmagnet, i alla fall om man tittar historiskt sett. Om en plats skyltar med livsfara och medvetet har gjort hinder för inkräktare är det oftast en betydande plats med mycket historiskt och ekonomiskt värdefulla saker och på så sätt en given plats för utgrävningar. Och kommer därför enligt mig bara locka istället för att avskräcka.

Idéerna om att hålla stora arkiv med fakta om kärnavfallet på olika språk låter som den bästa idén, men den förutsätter ju att vi kan tyda något av språken om så lång tid, språken förändras kraftigt idag, då olika språk utbyter uttryck och förändrar orden lite som man vill. Om man tittar på hieroglyferna som länge var ett mysterium förutsatte det att man hittade rosettestenen, men även med denna sten, som skrevs även på grekiska, var det svårt att förstå språket. Hieroglyferna utvecklades inte avsevärt förens precis i slutet av Egyptens era, då den blev stärkt influerad av grekiska. Om man idag exempelvis tittar på en svensk text som är ett par hundra år gammal, är den redan då ganska svår att läsa och trenden att ändra språket med nya ord och uttryck har ökat avsevärt senaste 100 åren och nu även med internet.

Så om detta arkivhållande ska fungera krävs det att den ständigt uppdateras, men skulle tro att det lätt blir att något annat prioriteras, att inte denna fråga uppdateringsfråga känns så behövlig för tillfället, tills den har glömts.

Är troligen bäst att platserna glöms bort, är ju dessa platser som har klarat sig bäst att förbli oupptäckta.

Vi kan ju redan idag bygga saker som känner av radioaktivitet, lär bara bli mer och mer avancerat i framtiden. Så även om platsen hittas om låt säga 5.000 år, som är ungefär samma tid det tagit att komma från hjulet till samhället vi lever idag, så chansen är stor att dom vet innan dom ens börjat utgrävningen vad som finns där nere. Så egentligen tror jag inte att vi behöver förmedla i så lång tid, men om det mot förmodan blir tvunget så ser jag chanserna som väldigt små.

Hann inte skriva förra veckan, så gjorde det nu istället. Bättre sent än aldrig hoppas jag.