torsdag 18 mars 2010

En historia för alla

Cecilia Trenters föreläsning om ”Hur brukas historia i samhället i dag”, var mycket intressant! Det handlade bland annat om historiemedvetande, det vill säga om att vara medveten om att man är en del av den stora historien. Jag uppfattade det som om teorin försöker förklara ”hur” vi förstår relationerna mellan olika tider och därigenom också förstår oss själva och framtiden. Detta medvetande mellan tiderna uppfattas självklart olika beroende på vem man är och måste vara, på individnivå, svårt att studera.

Trenter gick igenom de historiekulturella grundtroperna Inget nytt sker under solen, Historien upprepar sig inte – förr helt annat än nu, guldåldern och framsteg – från mörker stiga vi mot ljuset. Dessa grundtroper ger, för akademiker, mening åt historien och hjälper oss att se ett samband mellan det förflutna, nutiden och framtiden. Akademiker har lärt sig att se världen med hjälp av olika teorier, vilket oftast inte är allmänhetens syn på historien.

Genom Rosenzweigs & Thelens forskning i ”The Present of the Past”, är det uppenbart att historia inte definieras på samma sätt av allmänheten som av akademiker. Forskning i boken visar vad historien betyder för den amerikanska befolkningen. Resultatet blev inte, som författarna trodde, den historien som man lärt sig i skolan. Historia för dem var i stället någonting de kunde relatera till och identifiera sig med genom det förflutna, som exempelvis att titta i fotoalbum tillsammans med släktingar, höra de äldre berätta historier från förr eller att samla på något som av någon speciell anledning betydde något för dem.

När jag började läsa ”Historia med kulturanalys” i Malmö för ca 3 år sedan, minns jag hur jag ifrågasatte varför det kändes som om jag inte lärde mig något. I efterhand kunde jag se att jag inte var medveten om vad jag lärde mig, eftersom det inte var det perspektiv som jag hade med mig från grundskolan. I stället för kungar, slag och årtal, lärde man sig bland annat olika sätt att förhålla sig till historien och att se den ur ett underifrånperspektiv istället för ett ovanifrånperspektiv. Alltså börjar vi närma oss den det synsättet som allmänheten har på historia. Den handlar idag, till stor del, också om människors egna berättelser.

För att historien ska bli för alla, pratade Cecilia Trenters vidare om att det har diskuterats om att göra en utställning i Rosengård i Malmö, där människorna just skulle få berätta sin egen historia. I ”utställningen” skulle de visa upp sina hem, hur de lever och umgås med varandra. Problematiken, menade Trenters, ligger dock i att människorna då skulle göras till objekt. Det känns verkligen fel att göra människor till objekt men handlar det inte mer om vilken etikett man sätter på händelsen. Det är klart att man inte kan ”ställa ut” levande människor. Man skulle kunna kalla det för en ”kulturell mötesplats” i stället för ”utställning”.

Efter att jag ett tag funderat på en "kulturell mötesplats" i Rosengårds, tycker jag att det låter som en bra idé. Om det skulle kunna motverka segregationen mellan de boende i Malmö kan det väl inte vara fel? Det handlar väl om att vi svenskar, som oftast ”stänger dörren” om oss, ser det som att göra boende i Rosengård till objekt. Många andra kulturer har sina ”dörrar öppna” och för dem skulle det kanske alltså inte kännas så. Denna fråga borde i stället handla om hur de boende i Rosengård ser på det. Många i Malmö är rädda, mycket på grund av medias framställning, för Rosengårds område och för dess boende, så frågan borde snarare vara: ”Hur får man människor att våga och vilja komma till denna kulturella mötesplats i Rosengård?"

/Sofie Harri

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera