torsdag 1 april 2010

"The Reader" & Existentiell kommunikation

Genom media, litteratur och filmer blir vi ofta medvetna om förintelsen och livet i koncentrationsläger. En medvetet som väcker frågan om den ondas väsen. Att med jämna mellanrum blir upplyst är otroligt viktigt, men på vilket sätt blir vi upplysta, kanske är minst lika viktigt. Att bli känslomässigt drabbad, som Birgitta E. Gustavsson, skriver i sin avhandling ”Att sätta sig själv på spel”, av ett motspråk, kanske är det som behövs för att vi ska se händelser i ett annat ljus. Filmen ”The Reader” kan troligtvis, för många, kommunicera ett sådant motspråk. Det är inte en film med moraliska pekfingrar eller en färdig given berättelse, utan en existentiell kommunikation. Existentiella frågorna om "skuld" blir hängande i luften för att avgöras av oss åskådare, där lag och moral inte går hand i hand.

Inledningsvis möter vi Michael, en ganska framgångsrik advokat som står och tittar ut genom fönstret. Han blickar tillbaka till hans förflutna, till slutet av 1950-talet då han som ung, möter den vackra, tjugo år äldre spårvagnkonduktören Hanna. De inleder en passionerad kärleksaffär. Hanna är oerhört kontrollerande men samtidigt brister hon, ibland, som ett barn ut i gråt när Michael läser högt ur sin världslitteratur. Det blir allt mer tydligt att hon är tungt skuldbelagt av någonting. Efter en lidelsefull sommar är hon plötsligt försvunnen. Michel kastar sig in i sina studier för att glömma Hanna, men han lyckas aldrig.

Åtta år senare ser han Hanna när han som juridikelev studerar Nürnberg rättegångarna. Hon står där åtalad för medhjälp till mord på 300 judar. Hon har arbetet som vakt på Auschwitz och hade där till uppgift att välja ut ett visst antal kvinnor varje månad som sändes till döden. Hon var med på dödsmarschen och fick instruktioner om att utifrån låsa dörren om en kyrka där de stationerat ett stort antal judar, som nazisterna sedan satte eld på. En kvinna lyckades smita och vittnar nu om Hanna och några andra vakters gärningar. Michael blir förkrossad och hans känslor till Hanna, gör att han känner sig indragen i skulden. Till slut inser han också att faktiskt ingen kan stå utanför skulden.

Under rättegången frågar domaren Hanna om hon inte insåg att hon sände dessa kvinnor i döden. Hon svarar förvirrat: ”Vi var vakter. Det var vårt jobb att vakta fångarna. Vi kunde inte låta dem fly.” ”På så vis… Då kunde ni riskera åtal och avrättning…”, sa domaren. ”Nej. Nej”, skriker Hanna. ”Varför då?”, frågar domaren vidare. ”Hade vi öppnat hade det blivit kaos. Hur skulle vi återställa ordningen? Vi kunde inte låta dem fly. Vi var ansvariga för dem.” skriker Hanna nu i trans och slår näven i bordet.

Hanna tar åt sig mer straff än de andra vakterna för att dölja hemligheten om att hon inte kan läsa, som Michael först förstår nu. Domen blir livstids fängelse. Efter att Hanna och de andra vakterna fått sin dom, bryter en elev, under ett seminarium, ihop. Han skriker: Man åtalar sex kvinnor och pekar ut dem ”de var de onda” För att ett offer råkade skriva en bok! Det är därför just de står åtalade. Vet ni hur många lögner det fanns? De tjatas om hur mycket folk egentligen visste. Alla visste om det! Våra föräldrar, våra lärare… Det är inte frågan! Frågan är hur kunde ni låta det hända?

När Hanna sitter i fängelse börjar Michael läsa in böcker som han skickar till henne i fängelset. Under tjugo års tid skickar han kasettband, men han besöker henne aldrig. När Hanna ska släppas fri, ringer fängelsedirektören Michael och frågar om han kan ordna jobb och någonstans att bo till henne. Michael ställer motvilligt upp. En vecka innan hon ska släppas går han dit för att prata med henne. Han frågar henne vad hon lärt sig av det förflutna. Hon svarar: ”Det spelar ingen roll vad jag känner eller vad jag tänker. De döda är ändå döda.” ”Jag var osäker på vad du lärt dig”, säger Michael. ”Jag har lärt mig..., jag har lärt mig att läsa”, svarar Hanna. Michaels besvikelse över hennes svar, är stor. När han kommer nästa vecka för att hämta Hanna, har hon tagit sitt liv. Hon har lämnat ett testamente där det står att Michael ska ge hennes pengar till kvinnan som överlevde branden. Först efter Hannas död inser Michael att hon faktiskt kände skuld.

Frågorna om det onda och goda tillhör de livsfrågorna som är svårast att besvara. Hannas ansvar sögs upp av systemet och hon såg sig tvingad att handla i enlighet med de instruktioner som nazisterna representerade. På ett vis tror jag att indoktrinering är något man också utövar mot sig själv. Att man inte klarar att vara medveten om var det är man gör. Är det ondska? Om det är ondska, var är i så fall skulden för människor som tyst såg på? Jag tycker att dessa frågor är otroligt viktigt att kommunicera för framtiden. Att vi måste förstå att vi inte på förväg vet vem som blir vem i en sådan grym händelse som andra världskriget. Att det är så lätt att döma, för att vi inte förstår…

/Sofie

6 kommentarer:

  1. när känslor sätter på prov då är det inte så lätt att säga rätt eller fel,man kan inte döma heller.det skulle vara intressant bok att läsa och man måste tänka.bra tankar sofie

    SvaraRadera
  2. Sant Ned!Om du vill läsa romanen så heter den "Högläsaren" och är skriven av Bernhard Schlink.

    SvaraRadera
  3. Redan läsandet av ditt inlägg sätter måmga tankar igång(undrar hur man känner sig efter man har sett filmen).
    Det du skriver på slutet om att vi inte på förväg vet vem som blir vem i en sådan grym händelse som andra världskriget är det som jag oftast har funderat på.
    Man undrar om man själv hade valt leva med en obärbar skuld, eller om man hade haft civilcouragen att ställer upp för de som behövde hjälp och därmed riskera sitt eget liv.

    SvaraRadera
  4. Vi har ju haft många intressanta samtal om det här du och jag!! Man kan ju hoppas att vi får fortsätta leva i okunskap om vem vi "tror" att vi skulle bli i en så trängd situation...

    /Sofie

    SvaraRadera
  5. Jag hade med största säkerhet gått med i NSDAP redan startåret, de ockulta föremålen, kläderna, gemenskapen, lovord om ett bättre Tyskland osv. Hade dragit med mig direkt, men frågan är om jag hade fallit för hjärntvättningen och inmatningen att jag är bättre än alla andra till den grad att jag stödde massmorden som senare kom att utspela sig, får vara glad som i ditt fall att jag slipper veta det.

    SvaraRadera
  6. Jag och Frauke såg filmen tillsammans och den var otroligt bra. En sak som jag fascinerades av som filmen visar upp är hur föränderliga och situationsberoende våra normer är. Vi tror att just de normer vi har är axiom men det är så lätt att byta ut dem. För Hanna, som växt upp i Nazityskland och hjärntvättats med den tidens budskap, ligger det mer skam i att erkänna att hon är analfabet än i att hon var ansvarig för människors död.
    En av de största uppgifterna för historiker är att tolka och definiera de samhällssystem och normer som gällde förr i tiden. I detta arbete är det väldigt viktigt att komma ihåg den antropologiska regeln om att man aldrig kan likställa människor från en tid eller kultur med människor ur en annan tid eller kultur, just på grund av föränderligheten i normsystem, något som denna film tydligt bevisar.

    SvaraRadera