söndag 28 februari 2010

Besök på Kulturcentrum i Ronneby

I Igår var jag och min kusin på besök på Kulturcentrum i Ronneby eller rättare sagt vi hade en ca 30 minuter på oss innan bussen hem gick.
Det tog i allafall ett tag innan jag lyckades övertala han att hänga med för min kusin är inte ett dugg intresserad av kultur.
Väl inne la jag märke till att jag la betydligt mycket mer tid på att kolla in alla tavlor som fanns på väggarna medans min kusin gick förbi vägg efer vägg med tavlor på bara några sekunder.
Jag tyckte det fanns en del intressanta saker där inne men min kusin delade absolut inte den tanken.
Väl därifrån när vi gick mot busshållsplatsen så gick vi förbi en staty som jag då berättade för min kusin att en i vår släkt hade gjort den för ca 70, 60 år sen.
Tro det eller ej men jag blev chockad när han visade ett stort intresse för den då och det påminde mig om det vi pratade om på föreläsningen vi hade denna veckan om att saker vi kan rellatera till oss själva tycker vi ofta att de är mycket inressanta för just den andledningen att det ligger oss som person nära på nått vis som gör att det känns verkligt.
Historia och Makt
Jag har funderat mycket hur jag skulle närma mig begreppet kulturmiljö. Eftersom jag just nu läser boken ”Det rena landet” Om konsten att uppfinna sina förfäder av Maja Hagerman hamnar jag så fort jag försöker tänker på kulturmiljön i Tyskland under romarnas ockupation.
I boken beskrivs hur Nordeuropéerna tydligare sagt Skandinaverna konstruerar sin historia på händelser som utspelade sig under kejsarrikets tid. Jag stannar dock i Tyskland och försöker resonera vad tyskarna gjorde av historien som ett folk förtryckt av Roms kejsare.
För detta måste jag börjar berätta lite hur romarna såg på Nordeuropéerna. Ur deras synvinkel så var de nordiska folken barbarer, vilket egentligen inte betyder något annat än främlingar. Men det var svårt för romarna att ha kontroll över alla dessa barbarer eftersom Nordeuropa var/är ändå rätt så stor. Enklaste sättet att hantera dessa svårigheter var att ge de namn. Så blev det. Nordeuropa blev ”Germania” och i själva Germanien så fanns en mängd olika folk som bland annat goter langobader, angler, saxare och vandaler. Dessa folk fick sina namn av romarna och är ännu idag bekant under dessa namn. Hur de kallade sig själv eller hur de såg på sig själv, alltså vad det var som gjorde de till ett gemensamt folk vet man däremot ej.
Tacitus, en högt uppsatt ämbetsman skrev om ”germarnera” som ”ett rent folk”. Han var på väg att göra stor karriär inom politiken, och aldrig har besökt Germanien trodde sig veta att de germanska stammarna var rena dvs, icke beblandat med andra raser och därför mycket speciella. Det som skedde nu var att hans dokument bevarades genom tiderna och när man ville hitta folkets ”vagga” i början av 1800 talet passade detta dokument väldigt bra in i folkets syn på sig själva. Själva dokumentet passade ännu bättre när en viss man började förbereda det tyska folket för andra världskriget. Den norske socialantropologen Thomas Hylland säger att ”till sitt innersta väsen är sådana berättelser eller etniska ursprungsmyter om ”folkens historia” alltid politiska, de handlar om makt just för att de skapar kitt mellan människor”.
Varför skriver jag det här och vad har allt detta med kulturmiljö att göra? Jag anser att historia är en del av kulturmiljö, och mitt exempel visar tydligt hur man kan använda källor i politiska ändamål för att genomföra till synes otänkbara handlingar, dock med stöd av historiska källor kan man understryka och legitimera de.

En kritisk granskning av kulturlandskapet

Jag tänkte spinna vidare på Ludvigs inlägg och försöka hitta lite fler svar på hans initierande fråga: Vad är egentligen ett kulturlandskap? Jag har valt att betrakta kulturlandskapet ur en kritisk synpunkt och framförallt riktat in mig på Matthew Johnsons Ideas of Landscape som vi läste i en tidigare kurs (eftersom jag fortfarande inte fått min kurslitteratur).

Johnson skriver bland annat om den tafonomiska reträtten, som har inneburit ett större medvetande om osäkerheten i (re)konstruktioner och tolkningar av kulturlandskap. Johnson påvisar denna osäkerhet genom att belysa de olika bristerna hos de medel varmed kulturlandskapet (re)konstrueras och tolkas. Detta gäller allt ifrån praktiska verktyg som kartor och flygfoton till allmänna discipliner som historia och arkeologi. Kärnan i problematiseringen ligger i att alla dessa medel är mänskliga konstruktioner och således inte objektiva, utan i allra högsta grad påverkade av sociala, kulturella, politiska, religiösa etc. uppfattningar, idéer och bestämmelser. Vi må tro att vi kan bedöma historien och kulturlandskapen objektivt och vetenskapligt korrekt, men allt är relativt, som Einstein sa, och vår syn på världen är alltid förankrad i våra kulturella och sociala föreställningar om den. Definitioner av kulturlandskapets konstruktion är en konstruktion i sig, en som är föränderlig över tid och beroende av ”definiören” och dennes bakgrund.

Denna osäkerhet och subjektivitet är särskilt viktig att beakta när ett kulturlandskap och dess definition ska kommuniceras, i synnerhet om kommunikatören är en auktoritär figur som utger sig för att sprida kunskap. Kommunikatören, vare sig det är ett museum, ett lärosäte eller en regering, måste vara medveten om sin egen subjektiva roll i definitionen, och hur detta påverkar det som kommuniceras (och hur det kommuniceras). Under Niklas Ammerts föreläsningar har vi talat om olika sorters historiebruk, mer eller mindre medvetna sätt att använda och kommunicera historien. Jag tycker att ett större medvetande om dessa olika brukssätt behövs inte bara hos utövarna utan även hos ”publiken”: såväl sändare som mottagare måste kritiskt tolka det som kommuniceras och alltid komma ihåg den mänskliga faktorn. Det är ett steg mot att undvika stagnation och ensidig historie- och kulturförmedling, samt missbruk av historia och kulturmiljö.


Att utveckla hembygdsmuseum

Innan jag skulle skriva mitt första inlägg här på bloggen så försökte jag se mig omkring och se vad för kulturmiljöer som ligger mig nära där jag bor i Nybro. Madesjö hembygdsmuseum är en plats som jag har besökt ett antal gånger. Museet utgörs av de gamla kyrkstallarna från mitten av 1800-talet bredvid Madesjö kyrka.


Det som jag har funderat mest över är hur de utvecklar sin verksamhet till att behålla sina besökare och hur de gör sig synliga för att locka till sig andra besökare. De gånger jag har varit där så har det sett likadant ut och haft samma utformning.
De vill själva utveckla hembygdsmuseet och har en del idéer. Bland annat vill det utveckla just upplevelseverksamheten genom olika marknader, aktivitetsdagar och utställningar.
Förra året anordnade de en marknad där man bland annat kunde köpa allt från egenmalet mjöl till allmogeslöjd. Det var även en dam som satt och vävde som man gjorde på bronsåldern. Till detta fanns det underhållning. Marknaden blev ganska populär och ska utvecklas ännu mer till i år.

Under aktivitetsdagarna skulle de vilja visa exempelvis hur man lagade mat förr och låta besökarna vara med. Framför allt skulle de vilja nå ut till en bredare publik, inte bara till de äldre utan även till barnfamiljer.
Olika utställningar krävs för att få liv i hembygdsmuseet. En idé kan vara att man låter byarna runtomkring få ha en utställning om dess historia.
Fastän de redan har en del olika miljöer i museet så vill de även utveckla dessa miljöer och ha 50- och 60-tals miljöer exempelvis.

Det jag har tänkt på att de kan utveckla är just utställningarna och att skapa tema-veckor, en vecka varje månad. Det kan vara temat mat där man då tar upp vad man åt och hur man lagade den och att ha olika aktiviteter och utställningar om just detta. Temat kan också vara en tidsperiod som exemplet de hade om 60-talet.
Det kan också vara tema om olika kulturmiljöplatser som finns i närheten till exempel gravrösen eller prästkyrkogården.
En annan idé jag har fick jag efter jag varit på länsmuseet i Kalmar.
En idé om ”öppna sinnen”, dvs att rundturen i museet ska innehålla alla sinnen, dofter, känsel, ljud och smak. Det gjorde i alla fall mig inspirerad till föremålen som de ville visa upp.
Om ni har andra idéer eller synpunkter på att utveckla Madesjö hembygdsmuseum så får ni gärna kommentera det. =)

Monuments betydelse

Vi pratade bland annat lite om monumentens betydelse för människor på Niklas Ammerts föreläsning. Och ett land som har använt sig mycket av monument i historien är väll ändå Sovjet unionen.

Sovjet unionens monument gjordes ju framförallt under andra världskriget, då dom sattes upp på slagfält, städer och militära gravfält. I Polen finns det exempelvis hundratals rapporterade Sovjetiska monument. I många fall gjordes inte monumenten av någon speciell konstnär, utan man rullade bara upp en pansarvagn eller liknande på en pelare och vips så hade man ett fint monument.

Då världskrig 2 var en av dom viktigaste händelserna i Sovjets historia kom monumenten att spela en viktig roll i unionens ögon under hela sovjettiden och nya monument anlades under hela unionens levnadstid, nu efter Sovjets kollaps har dom gamla Sovjetländerna i många fall fått en annan bild av monumenten.

Bland annat ska ju Georgiens president försöka bli av med sitt lands Sovjet tids kultur, ett exempel på det är att i slutet av december förra året sprängdes ett Sovjetiskt monument som uppsattes för att hedra dom döda georgier i andra världskriget, jag skulle tro det var av en slags hämnd för att Georgien förlorade kriget mot Ryssland 2008. Självklart hade denna förstörelse stort motstånd även i hemlandet då det var deras folks insatser i kriget den stod för, det har även rapporterats om dödsfall i samband med sprängningen.

Andra länder som ofta inte vill veta av sina Sovjetiska monument är bland annat Estland och andra under Sovjet tiden ockuperade stater, då dessa förknippas med annektering och tvång.

Så monument väcker väldigt starka känslor hos oss, även till den punkt att man kan offra sitt liv i ett försök att rädda dom. Det tycker jag är både häftigt och på samma gång sorgligt då man anser att monumentet har mer betydelse än sig själv eller sina nu levande landsmän och är beredd att döda och skada dem för att komma åt monumenten.

Men man förstår ju även dom som vill förstöra platserna, kanse inte i presidenten av Georgiens fall men av lokalbefolkningen i gamla drabbade Sovjetländer, då dom som sakt kan ses som representanter för en tid av skräck, alltså något dom troligen vill lägga bakom sig och glömma bort.

fredag 26 februari 2010

finns det ideliskt samhälle

jag tror att att det finns bra och mindre bra samhällen,men det finns bara idealiska samhällen i teorin men inte praktiskt.det är för lätt att skriva om det,för att det är ofta en person som skriver om det och det är hur författarna är om han eller hon är politiskt,lyder under diktatur och så vidare.här är kommer min åsikt,jag tror man kan inte bygga ett perfekt samhälle för vi människor trycker om olika och prioriterar olika behov.man kan nog bygga för funktionshindrade kan komma lättare fram.det är redan klassfråga var man bor i städerna,behövs det så stor skillnad hur man bor och hur man bor.men jag tycker att skall ha rätt en bostad att bo i,men jag vet att det är fullt omöjligt att genom föra det.man behöver alltid en motpol annars kan det inte bli bättre eller sämre.vi skall inte ta allt för givet hur samhället ser ut i dag men hur skall det se ut i framtiden,kommer våra barnbarn göra det bättre,det åter stå att se.vi vet hur det har sett ut men vi har inte lärt oss.kommer vi att lära oss?

torsdag 25 februari 2010

om städer,handel och kultuer

jag tänker hur gamla städer som är gamla kulturcentrum för våran civilisation som vi har det i dag.från första början var det oftast en handelsplats vid hav,vid stora floder och vid kusten,för att det var lättare att transportera varorna.då fanns det olika hantverkare och köpmän från alla olika hörn.på den tiden inget officiellt språk mellan olika handelsmän.de visste hur hur dom skulle bygga skydd för plundrare och hur de skulle ta tullavgift av köpmännen.jag undrar om framtiden kommer allting bli tullfritt länder i mellan och man kan lita på varandra även respekterar andra kulturer.jag hoppas att det blir mera rättvis värld vi kommer leva i, men i dag är det inte helt rättvis värld vi lever i för att vi européer tror vad vi är bäst, så är det inte fallet.

mina tankar om vecka 8

Jag hoppas att det här funkar att skriva på bloggen, för att det är fösta gången i mitt liv och det är helt nytt men det skall vara kul att lära sig något nytt med datorn.
Jag tyckte att lektionen med Niklas Ammert var givande för jag börjar tänka mera kritisk på kulturmiljön i städer med dessa monument och varför man reste dom och för vem.Man kan se det på olika vinklar och alla ser det på olika sett och alla ser även en bild eller en text olika.

Segregation = framtiden?

Häromdagen låg jag och slötittade på ett program om arkitektur. En överenergisk programledare åkte jorden runt och besökte diverse platser. Mitt intresse vaknade till när han dök ner i Damaskus. Han rusade runt i de trånga gränderna, genom basarerna ivrigt viftande med armarna sådär som bara engelska programledare gör i Richard Attenboroughs anda. Men det han sa var desto mer intressant. Damaskus är en av världens äldsta städer uppemot 7000 år gammal och har varit en viktig knutpunkt och handelsplats där många olika kulturer har samlats och levt sida vid sida. Man har bosatt sig i egna enklaver, sunniter för sig, judar för sig och så vidare men sedan umgåtts och arbetat tillsammans i resten av staden.
Efter detta så kastar sig programledaren in i ett flygplan och flyger till Bombay. Där han besöker ett slumområde som heter Dharavi. Här bor 600.000 människor som sköter Bombays skitjobb och är ryggraden i staden. Arbetslösheten är låg och människorna här sköter sig själva utan någon hjälp eller inblandning av staten. Man kan kalla platsen för äkta på så sätt att staden vuxit fram allteftersom utan någon som helst planering från myndigheter. Det intressanta är att Dharavi vuxit fram på ett liknande sätt som Damaskus. Här bor man i enklaver beroende på varifrån i Indien man kommer. Man umgås i resten av staden, man har primitiva fabriker där man återvinner Bombays sopor, skolor och till och med ett gym! Inte vad man brukar associera med en slum direkt. Men att två platser med flera tusen år emellan utvecklats på ett så liknande sätt fick mig att börja fundera. Vi har ju tidigare i kursen pratat om platsens ökande betydelse och kan man tänka sig att det är mot detta vi är på väg? En slags återgång till hur vi egentligen vill forma och bo i en stad. Med en segregering, men en kanske nödvändig sådan för att finna en ny identitet i det postmoderna samhället.
För att finna framtidens stad så kanske vi måste gå tillbaka och titta på hur människor en gång formade staden och faktiskt fortfarande gör.

Kanske är just uppdelningen av staden en förutsättning för att skapa en levande stad med mångfald, kultur, kreativitet och utveckling, allt det som Richard Florida skrev om i sin bok.
Modernismens idéer skjutna i sank och den framtida postmoderna staden i full blom med enklaver som chinatown och Little Italy i varje stad. Är detta hur framtiden kommer att se ut? Jag tror det och tydligen har framtiden alltid funnits här. I närmare bestämt 7000 år!
Om ni tycker jag är helt ute och cyklar så skyller jag på mitt dåsiga tillstånd under programmet och en flaxande engelsman ;)

fredag 19 februari 2010

Vad är ett kulturlandskap?

Välkommen till en ny blogg! Här kommer diverse tankar att ventileras som har med kulturmiljö och kulturlandskap att göra. Skribenterna på bloggen utgörs av studenter på Kulturmiljöprogrammet vid Linnéuniversitetet, och bloggskrivandet ingår som ett moment på kursen "kulturmiljö och kommunikation". Som ett första inlägg kommer här några tankar kring begreppet kulturlandskap, signerat en av kursledarna.



Kulturlandskap!


Vad är egentligen ett kulturlandskap? Från mitt arkeologiska perspektiv kan kulturlandskapet sägas vara uppbyggt av en mängd olika skikt, där spår efter äldre tiders seder och bruk tillsammans med naturliga förutsättningar och dagens bebyggelse och användande av landskapet bygger upp en helhet. Den historiska dimensionen av kulturlandskapet kan utgöras av synliga och osynliga fysiska spår efter äldre tiders seder och bruk, men också av äldre historier och traditioner kring platser och företeelser i landskapet. På så sätt kan ett naturligt stenblock vara en viktig ingrediens i ett kulturlandskap, om man exempelvis i äldre tid har haft föreställningar om att övernaturliga väsen uppehållit sig i blocket och så vidare. Delar av kulturlandskapet är också dolt för oss idag, på så sätt att omfattande fysiska lämningar efter äldre tiders verksamheter kan finnas på en plats men inte vara synliga ovan mark. Om kunskap om sådana lämningar kan tas fram, exempelvis genom arkeologiska undersökningar, kan kulturlandskapet tillföras nya dimensioner och således berikas.


Ludvig Papmehl-Dufay, LNU