onsdag 31 mars 2010

finns det plats för sägner i dags läget

i dag onsdag hade vi en föreläsning om berättelser i kulturmiljön.jag tyckte det var intressant hur olika och lika mellan finland och sverige ,jag har alltid varit fascinerad av sägner av varför det är så och har sina namn och varför våra förfäder som trodde på det.det finnes även ställen i finland som kommer från den finska mytologin ( kaleva) .t ex näcken i finland lockar bara unga flickor till sig och förför dem och skogsrået är en skyddare den som man går i skogen och vaktar att inte älvorna tar deras män eller småpojkar.i finska säger finns det tomtar och troll också.i dags läget skall man lösa allting på vetenskapligt,men är ufon dagens sägner eller varför hävdar att det finns spöken och poltergaster som inte att kan bevisa vetenskapligt.kanske visa saker skall förbli en gåta eller hur kommer vår framtida sägner se ut?kan vi förklara allt på vetenskapligt i framtiden?vad tycker in?glad påsk till er alla!!

måndag 29 mars 2010

Angående 'Fenomenet Fotboll'

Utställningen ”Fenomenet Fotboll” beskrev fotboll som ett kulturfenomen och var ett intressant alternativ till den 'klassiska' utställningstypen som man är van att se. Det man möter om man besöker Kalmar Läns Museum för att besöka utställningen är först en miniatyr av den nya fotbollsarenan som skall byggas, fortsätter man sedan in möts man av en vägg med serierutor som föreställer olika fotbollsföreteelser. Bakom väggen finns en liten fotbollsplan som tar upp större delen av själva utställningsrummet. Utöver planen finns där en liten korvkiosk, en projektor som visar olika gamla sportklipp, ett fotbollsspel samt fyra, ett i vardera hörn, avgränsade rum som i 'klassiskt' utställningsmaner visar upp prylar, foton och information om olika aspekter av fotboll som t. ex. supportrarna, damfotbollen, Kalmar FFs historia i samband med deras 100 års jubileum, föreningslivet osv.

Det som jag personligen uppskattade med utställningen (som icke fotbollsintresserad) var de interaktiva momenten, så som själva fotbollsplanen och fotbollsspelet, de gamla sportklipp som fanns att titta på samt de intervjuer som fanns att lyssna och se på.

Utställningen i sig visade en del positiva känslor som fotboll kan skapa, det jag saknade något är den andra delen av känslospektrumet. Jag tror att de flesta är medvetna om de kravaller som kan uppstå efter stora fotbollsmatcher men jag tror att den här utställningen hade varit ett bra tillfälle att belysa att 'huliganerna' är en minoritet bland fotbollssupportrar och att även om de får mycket uppmärksamhet i media så betyder inte det att det är så fotbollssupportrar agerar. Utställningen fick visserligen fram en annan bild av supportrarna men jag tror att det hade varit mer påtagligt om kontrasten mellan 'vanlig supporter' och 'huligan' hade visats på ett tydligt sätt.

söndag 28 mars 2010

Fotbolls utställningen i Kalmar

Min erfarenhet av fotboll är att jag själv spelade det i sju år, inte för att sporten var speciellt kul, utan samhörigheten med vännerna/laget.

Man fick möta fotbollen redan innan man kom in i utställningssalen, där det fanns en modell av Kalmars kommande fotbollsarena, den såg mäktig ut och man häpnade av storleken och denna gav en bra blick på vad som komma skulle inne på utställningsgolvet.

När man sedan kom innanför dörrarna möttes man av fina målningar som förklarades av ord ifrån olika språk. När man sedan svängde av så kom man ut på fotbollsplanen, känslan man fick var för någon sekund som om man trädde in på en fullsatt match i rollen som fotbollspelare, med jublande folk på andra sidan.

Gillade upplägget med att det fanns filmer som man kunde se som visade gamla SVT klipp i flera olika sporter så att även den som tycker fotboll är värre än digerdöden och har blivit medtvingad har nått annat att spendera tiden på.

Sedan gillade jag initiativet av att lägga in en fotbollsplan mitt i allt ihop, så att man kan spela lite fanns även bordfotbollspel, dessa moment fastnade jag själv i under större delen av tiden, se men inte röra utställningar i all ära, men när man får delta i spel och lekar ger det hela upplevelsen ett stort plus.

Det fanns även fyra olika bås som hade olika teman, ett exempel var Damfotboll och Ursprung, gillade denna, men ville se ett större perspektiv på ursprunget på fotbollen, inte bara i Kalmar vilket jag tyckte det var. Ett annat bås var om supportrar, vilket var intressant då man kunde lyssna i hörlurar några av dom mest trogna supportrarnas berättelser, där fanns även en supporter pub.

Tyckte utställningen i stort var en bra idè, även fall den inte tilltalade mig så mycket, då jag inte har så stort intresse av sporten. Men som sakt, även en person som jag hade en trevlig stund i utställningen, både genom att gå igenom föremålen, men då framförallt i bildspelen och aktiviteterna. Skulle dock vara roligt om det var mer utvecklat på ett större sätt och inte bara om Kalmar, men kan se svårigheterna att få tag i föremål och material då mycket var från vänliga samlare.

Gran Canaria

Gran Canaria, det första man tänker på är väl Sol, bad och avkoppling.
det var i alla fall det jag tänkte på när jag satt på flygplanet dit, men för första gången i mitt liv så villa jag även ta del av en annan faktor som i detta fallet var kulturen på Gran Canaria.
Under denna veckan så gjorde vi endast en utflykt som handlade om kulturen på Gran Canaria. (Kom dålig dag så fanns inga mer turer man kunde åka på)
Detta var en utflykt som handlade om den Kanariska urbefolkning och om deras historia och om spanjorena att dom kom dit och hur det utbröts krig mellan den Kanariska urbefolkningen guancher och spanjorerna. (1478-1483)
Som jag tro alla kan gissa sig fram till utan problem är att spanjorerna vann kriget.
Detta ledde till att när kriget väl var över fanns det inga guancher män kvar utan bara kvinnor och barn.
Efter ett tag efter kriget började kvinnorna beblanda sig med spanjorer dett ledde till befilkningen som kallade sig Kanarier.
Cirka 30 % av öns befolkning i dagsläget är till viss del kanarier.
Men även om det var dåliga tider så vill man inte glömma dem det ser man på alla statyer som som finns i olika byar/städer på Gran Canaria.
Som de flest personer vet är Gran Canaria en stor turism ort och jag anser att väldigt mycket av den kanariska kulturen de senaste 50 åren har formats mycket av turismen för Gran Canaria är en väldigt mångkulturellt ställe och så brukar det bli på ställen där folk reser till man måste anpassa sig efter turismen i detta fallet.
Man kan se tydliga spår att man satsar på turismen på Canaria t ex alla köpcentrum, som jag ser det är det en del av kulturen vi gör idag som i detta fallet är baserad på turism.


Måste säga att det var väldigt bra att jag började detta programmet för annars hade jag missat detta och förmodligen mycket mer i framtiden.

Fotboll- en märklig företeelse eller en underverk?

Ni undrar kanske över titeln, men jag kollade upp synonymer till ordet fenomen, och ville testa hur det låter i sammanhanget Jag tror inte att Museet skulle kunna får många besökare om de hade valt synonymerna.

Besöker man Länsmuseet för att se utställningen "Fenomenet Fotboll" så ser man först när man kommer in i rummet fotbollsbilder i form av serieteckningar. Bilderna beskriver en fotbollshändelse som till exempel avspark i serietecknat form och själva ordet står i fyra olika språk överst på bilden. Dessa bilder är väldigt fin.

Bakom de finns läktaren, där besökaren själv kan spelar fotboll, eller visar upp vad man har lärt sig när man själv har gått i fotbollskolan. Publiken finns där i form av en jättefotografie av en fotbollspublik.

Läktaren utgör den centrala punkten i utställningen, där det också finns en korvkiosk och lite sittplatser här och där, där man kan får läsa i "Fotbolltidningen" som är skriven av T.Andersson som är fotbollsforskare och innehåller alla texter som man kan läser på utställningen och lite mer.

Rummets fyra hörn används för en annan sort av utställning. I ena hörnet kan man lära sig om damfotbollens historia, i den andra berättar supportrana om sina speciella relationer till fotbollsklubberna. Man kan utvidgar sitt vetskap om fotbollens regionala utveckling, men i utställningen försöker också ge ett globalt perspektiv. Det som berör och dessutom är ett finurligt knep av Museet är privatsammlingarna i utställningen. Hur mycket mer värdefullt kan en utställning på ett Museum vara för besökaren om man kanske känner till personen som äger alla dessa prylar, eller om man åtminestone kan identifiera sig med orten personen i fråga kommer ifrån, som dessutom har samma tillhörighet till fotbollsklubben som man själv?

Själv är jag inte särskilt intresserat i fotboll, och måste erkänna att jag var mycket tveksam att besöker utställningen. Det som överraskade mig var att den var mycket prydligt, fin, estetiskt. Färgarna var fina, en bra belysning, och väldigt ordentligt. Jag gillade det.

Nu i efterhand kommer jag på att tänker att just det fina, prydliga, estetiska är allt det fotboll egentligen inte är.
En riktig fotbollsmatch innebär för mig att människor sitter på läkterna och skriker, man sjunger (kanske), man blir glad när rätt lag gör mål, och man blir förbannad om så inte är fallet. Kort sagt fotboll handlar om starka känslor, och en viss del kaos. Känslorna och kaoset kommer inte riktig fram i utställningen.

Utställningen är bra genomtänkt. Det finns något intressant för alla skulle jag vilja påstår. Själv blev jag imponerat av hur mycket tankekraft man sätter i en utställning, och hur man formar tankarna till en utställning som förhoppningsvis tilltalar människor i olika åldrar och med olika bakgrund.

lördag 27 mars 2010

Fenomenet fotboll

När jag först får reklambladet för utställningen Fenomenet fotboll i min hand, så är min uppfattning att utställningen ska handla om Kalmar FF, nostalgi och glädje.
Utställningen börjar med att man ser nya arenan i modellform innan man kommer in bakom en läktare precis samma känsla som inför en fotbollsmatch alltså. Här kan man välja om man vill gå in på fotbollsplanen och spela, eller fortsätta till utställningarna som finns i hörnen av lokalen. Här visas filmer, hängivna fans berättar, fotbollspub, och fotbollens historia m.m. Det jag tycker är bra är att identitetsaspekten som jag tror är mycket viktig när det gäller fotboll framträder så tydligt. Manchester United supportern som lever sitt liv genom laget. Bilden från Barcelonamuséet där de allvarliga krigarna står uppradade redo att kämpa för laget och indirekt för dig. Bilden signalerar att du kan få ta del av allt detta om du blir supporter till oss. Att det finns en plan där man kan spela och leka mitt i utställningen känns helt rätt.

Jag är själv fotbollsintresserad och min tolkning av utställningen blir att detta är en utställning för de redan invigda. Det blir en rundvandring av igenkänning för alla oss som älskar spelet och allt runtomkring. Detta är ju vad man kommunicerar med reklambladet och det är också detta man får.
Jag känner inte att jag har blivit överraskad, nyfiken eller fått en a-ha upplevelse. Jag tycker att man kunde vågat lite mer. Utställningen blir en hyllning till Kalmar FF och fenomenet fotboll och därmed full av stereotyper. Varför ska tex damfotbollen ha en egen plats i utställningen? Varför inte blanda den med den övriga för det är ju samma idrott. Att sedan Kalmar FF inte har fotboll för tjejer är ju mest pinsamt för dom själva.

Här ett par exempel som jag skulle velat se mer av:
Kontrasterna: Fotboll bygger på och framkallar känslor, absolut inte bara glädje. Istället för bara jublande människor hade jag velat se bilder på väggarna där människor gråter, hatar, slåss, helt enkelt alla de känslor som fotbollen är.

Samhället: Från fysisk fostran och gruppgemenskap till att satsa på sig själv. Nu är inte längre barnens högsta önskan att spela i svenska landslaget utan att bli en ny Zlatan. Vad kommer detta att innebära för vårt samhälle och för fotbollen? Är detta bra eller dåligt?

Syftet med utställningen är att fira Kalmar FF och att visa på fenomenet fotboll. Det tycker jag fungerar men jag tycker att man skulle tagit ut svängarna mer för att överraska fotbollsnörden och få den ointresserade nyfiken.Firandet av Kalmar FF blir lätt glädje och nostalgi från den invigde och ointresse från den oinvigde. Därför tror jag att en djärvare tolkning av fenomenet fotboll hade blivit en bra motvikt till hyllningen.

arkeologi = hollywood filmer

en del av små barn tror att arkeologi är som på film att det ett kryss, hittar guldskattar och man får åka hur lätt att resa världen över.vi som läser kultur miljö vetenskap vi är och även deras föräldrar har en "skyldighet "att förklara att det är inte som på film.jag kommer i håg när min son var liten han trodde att om man hittade ett kryss i på marken och där fanns en guldskatt och jag förklarade åt honom att så är i filmer bara,visst blev han besviken men han grävde en grop som jag fick täcka igen.men han fortsatte leka som "indy" hela den sommaren,för mig vad det viktigare att han kunde fantisera och leka hemma på mitt föräldrahem och det är en gård med skog och hav.den är stor och ingen trafik där,det är bra för barn kan leka överallt och fantisera.vi vuxna skall se till att våra barn får använda fantasi i deras lekar.

torsdag 25 mars 2010

fotboll=kutltur

på måndagen var jag såg på utställning som var tema fotboll.jag blev hur mycket det kretsar runt fotbollen.mina tankar går tillbaka till antiken då sparkade man ju boll också det är en förre gångare i fotboll, men dagens fotboll spelas över hela välden med samma bestämmelser.det är en stark samhörighet över nations gränser och kulturella gränser.vi alla människor har nog en eller nån förbindelse med fotboll.det är ju stora summor som de kända spelarna håvar in.är det rättvist för den mindre bra spelare eller måste man spela i en känd klubb eller ej.jag hörde på radio för cirka en månad sen att kinesiska rike man söner köper plats i kända fotbollsklubbar i kina är det rättvist?jag har bara spelat fotboll i skolan men inte annars.är fotbollen kultur eller vad tycker ni?

tisdag 23 mars 2010

felaktig sanning?

Tyckte Ludvigs föreläsning om hur arkeologi yrket förmedlas var intressant, då han sa att det är Indiana Jones som oftast förknippas med det yrket. Jag vet skälv att min första kontakt med ämnet var i form av honom, har exempelvis en inramad raiders of the lost arc planch, så bilden på yrket under uppväxten var att ständigt lösa mysterium, leta skatter samt slåss mot nazister. Men även fall man igentligen fattade att så inte var fallet, var det den enda bilden man kunde referera till. Än idag när man säger till folk att man ska läsa arkeologi är svaret man får en stor chans att ha med Indiana Jones att göra.

Även i torsdags när Cornelius hade sin föreläsning, nämde han att dinosaurierna hade stor inverkan på naturhistoriska museers framgång och den stora intresset som blev kring dessa utdöda varelser, jag var en av dessa dinosaurie nördar, som premuierade på allt som hade med dinosaurier att göra och spelade in trailern till jurassic park för att se på tills filmen släpptes, men sedan bli besviken för att bland annat velociraptorerna var så stora, när dom i skälva värket knappt nådde upp till knäet på en människa.

Men det intressanta med dessa saker är hur stort inflytade dom har på oss, exempelvis det jag nämnde om velociraptorerna så har alla som man pratar med jurassic park bilden i hjärnan på hur denna varelse ser ut, som ingentligen är felaktig. Tycker det är intressant hur mycket film kan styra oss när det gäller sånna här frågor, även fast det inte är dokumentär eller på andra sätt försöker förmedla en sanning så blir det ofta sanningen för oss.

Fotboll

Idag var vi på Kalmar länsmuseum för att titta på en utställning.
Jag har inget fotbollsintresse eller engagerar mig inte överhuvudtaget i sportsliga evenemang, jag bor ihop med två tjejkompisar och när det för ett bar veckor sedan var det os i hockey en av tjejerna var intresserad och ville titta hon hejade på Sverige så jag bestämde mig för att hålla på motståndarlaget jag tror att det var Ryssland(?). Förmodligen för att vara lite emot, det blir lite roligare så.
Fotboll är precis som vi pratade om ett slags språk, alla som har ett runt föremål kan spela, eller?

Kvinnor i Iran får inte vistas på eller vid en fotbollsplan då blir de gripna och torterade, jag läste för ett tag sedan att man gripit en grupp kvinnor som var förklädda till män vid ett fotbolls arrangemang i Iran debatten kom igång även här i Sverige. Jag kan inte hjälpa att även förknippa fotboll men våld, rasism och diskriminering. För varför ska vi heja på Sverige i varenda fotbollmatch och skrika både det ena och de andra till motståndarlagets spelare för att på måndagen efter, gå till jobbet och sitta i ett möte för att motverka rasism på arbetsplatsen.


Det finns också mycket fint med det här med fotboll. Förutom det vi tog upp på föreläsningen i dag så symboliserar Zlatan något starkt nästan som en hjälte, han kommer ifrån förorten Rosengård och tar världen framförallt fotbolls Sverige med storm, vilken rasist kan hata Zlatan som representerar Sverige i fotbolls VM? På något sätt visade han många genom att själv också ”spela på sin bakgrund” främst i media , att alla kan lyckas som vill oavsett bakgrund och vad din familj än kommer ifrån. Det finns så mycket att diskutera om dehär och jag håller verkligen med om att fotboll kan föra de mest oväntade människor samman både positivt och negativt. Dehär blev ett snurrigt ilägg men jag hoppas att ni förstår! Vad tycker ni om dagens diskussion? Har ni några tankar om diskussionen om att fotboll ska börja spelas utan publik på läktarna? Ha en fortsatt bra dag!

söndag 21 mars 2010

Kulturmiljö och Poesi

Nu har jag funderat i en vecka om det här inlägget, och det känns att det är dags att släpper det.
Jag funderade mycket på följande: Om bilder, alltså målningar som föreställer kulturmiljöer är så viktiga att kunna läsa och förstå hur ser det då ut med poesi. Tyskland, landet av de stora poeter och tänkarna har mycket att erbjuda i den genren.

Handlingarna i poesin utspelar sig i de olika miljöerna som kan berättar så mycket för oss. Hur uppfattades till exempel en skog eller en kyrkogård? Hur mycket myt finns i den poetiska berättelsen och varför var människorna så rädda för alla naturkrafter? Dessutom är det häpnadsväckande hur begåvad man var att uttrycker allt detta i ord, och beskriver det så tydligt att man även idag kan förstår hur en människa kände när hon var t.ex. ensam ute i en mörk skog.

Det är svårt att säger precis det jag vill, men ni kanske förstår mig om ni tar är lite tid (tyvärr lite mer än 9 minuter) och tittar på filmen som jag skickar med. Dessutom kan man fundera lite hur man tolkar/kan tolkar gammalt "omodernt" poesi och översätter det till något mer modernt och intressant. Jag tror nog att en dikt introducerat på följande sätt kan väcka elevernas intresse på ett mer spännande sätt än en litterär lärobok.

http://www.youtube.com/watch?v=ETjoi1E8TVE

Ursäkta att filmen är så lång, men det var en av de få dikter som jag hittade på engelska, och dessutom den som tilltalade mig mest. Intressant att höra vad ni tycker!

konst angår oss alla

jag var upp till stockholm i lördags och träffade min dotter med hennes väninnor.vi kom att tala om konst det blev en trevlig diskussion,vi tycker att så länge människan funnits så har det kost.varje konst har sin epok i den mänskliga historia och den ger oss olika intryck hur vi bemöter den.men samtidigt måste nån gör något banbrytande också och man skall tänka efter även prognoserade att man kan diskutera om den kosten.musik är en stor konstform som vi får inte glömma heller.alla konst för medlar på olika sätt att tänka eller rör om vi våra känslor och på verkar oss på vardagen också.men kan vi kalla allt till konst?det är en fråga som kan man fundera på och vi kanske uppfattar den olika för att vi är olika individer.

fredag 19 mars 2010

Ett fotografi.

Blev inspirerad av Evas och Ludvigs föreläsningar om det visuella. Jag kom att tänka på ett foto som fått en helt annan innebörd och tolkning än det från början var tänkt.

Ni kanske har sett det förut, men titta en stund på bilden och fundera på vad detta är?http://www.bebo.com/c/photos/view?MemberId=2569944299&PhotoAlbumId=2570042479&PhotoId=2570422657

England 1980, ett rockand-joy Division.
De är uppväxta i de fattiga kvarteren i Manchester med stor arbetslöshet och misär. Gitarristen i bandet säger att han ser ett träd för första gången när han är nio år..

Men det finns en väg ut; bilda ett rockband. Fotot är taget två veckor innan de ska ut på en USA turné, dom har precis slagit igenom. Sångaren Ian Curtis längst till höger på bilden är gift och har en dotter på två år.

Dagen innan bandet ska åka tar Ian Curtis sitt liv. Han sätter på en skiva med Iggy Pop och hänger sig i sitt kök.

Från att ha varit ett coolt rockfoto så får det nu en ny kraftfull laddning. Hur kunde han ta sitt liv och lämna sin fru och dotter? Vad drev honom till detta?

Varför har han tagit ett steg bort från dom andra på fotot?
Varför tittar han inte framåt som de andra?
Visste han redan att han inte skulle följa med på bandets fortsatta resa, hade han redan bestämt sig?
Trettio år efter hans död så fascinerar detta fortfarande människor. En kult kring bandet har uppstått med filmer, dokumentärer och återutgivningar av deras musik. Fotografen Anton Corbijn är världsberömd och u-tube är fullt av covers som på olika vis försöker förstå den sorg han bar inom sig. Se ett exempel här.http://www.youtube.com/watch?v=k1K_3c2CfY0


Den döda konstnären/rockstjärnan som en ikon, tex Jim Morrison och Curt Cobain är ett välkänt fenomen. Konstnären som betalar det yttersta priset blir någonting magiskt och svårgreppbart. Att tolkningen av fotot i efterhand blir annorlunda är kanske nödvändigt för att försöka förstå både Ian Curtis och kanske oss själva..



torsdag 18 mars 2010

tankar om opera är fin kultur eller kan modern musik vara fin kutur

i går när jag körde hem efter skolan hörde jag operera.då tänkte jag på min mor som tragisk gick bort för 1 år sedan.vi hade en diskussion om opera,hon sa åt mig att man är vuxen om man gillar opera inte hårdrock och vad det heter,jag svarade att all musik är kultur men man kan inte tycka lika,men måste respekterar andra åsikter hos vi mänskor tycker olika.tanken blev igår att är jag inte vuxen om jag inte gillar opera.jag har aldrig tyckt om opera när jag skulle sova så hörde man opera eller man skulle äta frukost det hörde man att det var min mor som var vaken.min far som så var det glenn miller eller rolling stones som han lyssnade är det fin kultur?när man ett barn om om inte gillar opera eller är man inte fin nog?jag tycker man kan inte döma ut en musikstil för vi alla tycker olika eller vad tycker ni?man kan respekterar varandras åsikter det vill jag för meddela

En historia för alla

Cecilia Trenters föreläsning om ”Hur brukas historia i samhället i dag”, var mycket intressant! Det handlade bland annat om historiemedvetande, det vill säga om att vara medveten om att man är en del av den stora historien. Jag uppfattade det som om teorin försöker förklara ”hur” vi förstår relationerna mellan olika tider och därigenom också förstår oss själva och framtiden. Detta medvetande mellan tiderna uppfattas självklart olika beroende på vem man är och måste vara, på individnivå, svårt att studera.

Trenter gick igenom de historiekulturella grundtroperna Inget nytt sker under solen, Historien upprepar sig inte – förr helt annat än nu, guldåldern och framsteg – från mörker stiga vi mot ljuset. Dessa grundtroper ger, för akademiker, mening åt historien och hjälper oss att se ett samband mellan det förflutna, nutiden och framtiden. Akademiker har lärt sig att se världen med hjälp av olika teorier, vilket oftast inte är allmänhetens syn på historien.

Genom Rosenzweigs & Thelens forskning i ”The Present of the Past”, är det uppenbart att historia inte definieras på samma sätt av allmänheten som av akademiker. Forskning i boken visar vad historien betyder för den amerikanska befolkningen. Resultatet blev inte, som författarna trodde, den historien som man lärt sig i skolan. Historia för dem var i stället någonting de kunde relatera till och identifiera sig med genom det förflutna, som exempelvis att titta i fotoalbum tillsammans med släktingar, höra de äldre berätta historier från förr eller att samla på något som av någon speciell anledning betydde något för dem.

När jag började läsa ”Historia med kulturanalys” i Malmö för ca 3 år sedan, minns jag hur jag ifrågasatte varför det kändes som om jag inte lärde mig något. I efterhand kunde jag se att jag inte var medveten om vad jag lärde mig, eftersom det inte var det perspektiv som jag hade med mig från grundskolan. I stället för kungar, slag och årtal, lärde man sig bland annat olika sätt att förhålla sig till historien och att se den ur ett underifrånperspektiv istället för ett ovanifrånperspektiv. Alltså börjar vi närma oss den det synsättet som allmänheten har på historia. Den handlar idag, till stor del, också om människors egna berättelser.

För att historien ska bli för alla, pratade Cecilia Trenters vidare om att det har diskuterats om att göra en utställning i Rosengård i Malmö, där människorna just skulle få berätta sin egen historia. I ”utställningen” skulle de visa upp sina hem, hur de lever och umgås med varandra. Problematiken, menade Trenters, ligger dock i att människorna då skulle göras till objekt. Det känns verkligen fel att göra människor till objekt men handlar det inte mer om vilken etikett man sätter på händelsen. Det är klart att man inte kan ”ställa ut” levande människor. Man skulle kunna kalla det för en ”kulturell mötesplats” i stället för ”utställning”.

Efter att jag ett tag funderat på en "kulturell mötesplats" i Rosengårds, tycker jag att det låter som en bra idé. Om det skulle kunna motverka segregationen mellan de boende i Malmö kan det väl inte vara fel? Det handlar väl om att vi svenskar, som oftast ”stänger dörren” om oss, ser det som att göra boende i Rosengård till objekt. Många andra kulturer har sina ”dörrar öppna” och för dem skulle det kanske alltså inte kännas så. Denna fråga borde i stället handla om hur de boende i Rosengård ser på det. Många i Malmö är rädda, mycket på grund av medias framställning, för Rosengårds område och för dess boende, så frågan borde snarare vara: ”Hur får man människor att våga och vilja komma till denna kulturella mötesplats i Rosengård?"

/Sofie Harri

onsdag 17 mars 2010

Visuell kultur, föreläsning.

Visuell kultur, föreläsning.
Dagens föreläsning var intressant, var tvungen att titta närmare på gatukonstnären Bansky s verk. Han gjorde ett starkt intryck på mig med speciellt en bild som jag hittade när jag googlade hans namn. Se bilden här.

Det känns som konst har utvecklats och det som förut inte sågs som konst i västvärlden faktiskt har utökats. Konsten har blivit mer personlig, mer tillgänglig. Du behöver inte längre gå på ett fint museum och betala inträde för att få kalla dig kulturell och ”konstmedveten” . Konsten har alltid funnits, graffiti målarna har alltid målat på ställen som inte ansågs som en bra plats att kommunicera konsten på, nämligen i det offentliga rummet.

Idag har konsten utökat sin betydelse och det ryms också mer i själva begreppet. Jag gillade tanken på en framtid där bilden får lika stor betydelse som texten, att bildspråk blir lika viktigt som kommunikation genom text. Varför inte en nyhetstidning med bara bilder och lite korta kompletterande texter. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket jag faktiskt är beredd att hålla med om. Bilden kanske kan sudda ut gränser mellan människor, självklart ligger det kulturella värderingar bakom både fotografens sätt att ta bilden samt betraktarens sätt att tolka bilden på. Iden är ändå fin och jag hoppas på en utökad acceptans när det gäller att kommunicera med bilder och inte bara med långa texter. Vad tycker ni??

måndag 15 mars 2010

Kulturmiljö i tiden

En film säger mer än tusen ord. Se den och reflektera!




Ludvig, KLM/LNU

söndag 14 mars 2010

diskussion med vänner

Hade en diskussion med några vänner nu i helgen, visst dom var väll lite smått alkoholpåverkade, men samtalet var i grunden ganska intressant. Dom började ifrågasätta varför så mycket av kulturmiljön ska bevaras då det är en sån liten del av befolkningen som besöker platserna och på många sätt inte är intresserade, även att jag råkade nämna att det är dom som oftast indirekt betalar för kulturmiljön genom statliga bidrag gav dom extra krut.

Efter en stunds diskuterande blev det svårt, är förvånansvärt svårt att förklara vikten i kulturmiljöns betydelse både ur intressesynpunkt och ekonomisynpunkt och finns dessutom, i alla fall inte i min mening ett enkelt och korrekt svar på frågan. Visst är känslan att besöka en betydelsefull och unik plats extremt givande, men en skriven text om platsen i sitt historiska perspektiv är många gånger som även nämnts på föreläsning, nästan lika givande och man känner sig mer delaktig i händelsen som många gånger är det unika med platsen, att man nästan känner att man besökt den vid händelsen istället för att bara se en kvarvarande rest. Då behövs inte platsen för att göra en historia verklig.

Att platserna sedan behöver bidragen för att klara sig är ju knappast på pluskontot, då det kan avspegla sig i att dom inte drar in tillräckligt genom besökare eftersom intresset inte är tillräckligt högt. Själv tycker jag att det är självklart att det ska finnas bidrag, eftersom kulturmiljön ska vara billig, gärna gratis att besöka, så även fall den inte drar in nått vidare med pengar så kan den ha många som besöker den. Eftersom kulturmiljön ska vara allas och att då alla ska ha tillgång till den, även dom med litet kapital. Försökte även förklara att för varje person platsen lockar, en mer person kommer till trakten och förhoppningsvis handlar i kringområdet och på så sätt stödjer platsen alla i samhället.

Vännerna fortsatte fråga varför kulturmiljön är viktig att bevara med jämna mellanrum. Men som jag nämnde innan i texten, sa jag att jag inte tycker frågan är så enkel utan varje unik plats har sin viktiga del i historien och finns unika anledningar för bevarande för den unika platsen, att man inte kan säga att all kulturmiljö är dålig och inte ska bevaras, eftersom platsens värde oftast inte kommer förens man själv står där, ser och tar till sig den..

radioaktivt avfall, fara för framtiden?

Efter föreläsningen om hur vi ska kommunicera om var kärnbränslet har grävts ner, kommit till samma slutsats som Mattias är inne på, att det är helt omöjligt att förmedla vetskapen till folk så långt in i framtiden.

Exempelvis om vi skulle göra det till en ”vandringsberättelse” generation till generation, som nämndes på föreläsningen i så långa tidsperioder skulle det lätt bli ord som ändrades från en generation till en annan, som sedan blev helt annorlunda meningar vilket i det långa loppet blir en helt fel berättelse med exempelvis sagoväsen som tar rollen som ”faran” istället för kärnbränslet. Finns ju många exempel på vandringsberättelser som spårar ur/överdrivs bara efter ett antal år.

Om man medvetet bygger hinder, skyltar med fara och bygger monument blir det som en dragningsmagnet, i alla fall om man tittar historiskt sett. Om en plats skyltar med livsfara och medvetet har gjort hinder för inkräktare är det oftast en betydande plats med mycket historiskt och ekonomiskt värdefulla saker och på så sätt en given plats för utgrävningar. Och kommer därför enligt mig bara locka istället för att avskräcka.

Idéerna om att hålla stora arkiv med fakta om kärnavfallet på olika språk låter som den bästa idén, men den förutsätter ju att vi kan tyda något av språken om så lång tid, språken förändras kraftigt idag, då olika språk utbyter uttryck och förändrar orden lite som man vill. Om man tittar på hieroglyferna som länge var ett mysterium förutsatte det att man hittade rosettestenen, men även med denna sten, som skrevs även på grekiska, var det svårt att förstå språket. Hieroglyferna utvecklades inte avsevärt förens precis i slutet av Egyptens era, då den blev stärkt influerad av grekiska. Om man idag exempelvis tittar på en svensk text som är ett par hundra år gammal, är den redan då ganska svår att läsa och trenden att ändra språket med nya ord och uttryck har ökat avsevärt senaste 100 åren och nu även med internet.

Så om detta arkivhållande ska fungera krävs det att den ständigt uppdateras, men skulle tro att det lätt blir att något annat prioriteras, att inte denna fråga uppdateringsfråga känns så behövlig för tillfället, tills den har glömts.

Är troligen bäst att platserna glöms bort, är ju dessa platser som har klarat sig bäst att förbli oupptäckta.

Vi kan ju redan idag bygga saker som känner av radioaktivitet, lär bara bli mer och mer avancerat i framtiden. Så även om platsen hittas om låt säga 5.000 år, som är ungefär samma tid det tagit att komma från hjulet till samhället vi lever idag, så chansen är stor att dom vet innan dom ens börjat utgrävningen vad som finns där nere. Så egentligen tror jag inte att vi behöver förmedla i så lång tid, men om det mot förmodan blir tvunget så ser jag chanserna som väldigt små.

Hann inte skriva förra veckan, så gjorde det nu istället. Bättre sent än aldrig hoppas jag.

Svarsinlägg till "Här finns mjukglass, och lite kultur på köpet..."

Jag kommenterade först Mattias inlägg nedan, men det blev alltför långt för en kommentar så här kommer det i inläggsform istället:

Mattias skriver "...ser man den här bilden utan vetskap vilka personerna är och i vilket sammanhang de befinner sig så betyder den ingenting. Med kunskap däremot så får den en enorm betydelse och kraft". Jag håller inte med. Det finns många tavlor och bilder som säger oss väldigt mycket trots att vi inte riktigt vet vem/vilka den föreställer eller vilket sammanhanget är. Även "påhittad" konst, där de porträtterade enbart har funnits i konstnärens fantasi innan de målats, kan beröra oss och säga oss mycket. Kunskap om en bild eller ett konstverk kan definitivt berika upplevelsen av att se den, men det är inte en förutsättning för att kunna ta till sig varken bilden i sig eller budskapet den vill förmedla.

Det är säkert inte Mattias avsikt, men det finns en klang av elitism eller "exklusivism" i det tankesätt han lägger fram, ett tankesätt som är väldigt vanligt bland konstnärer själva, nämligen att "vanligt folk" inte kan ta till sig konst förrän de lärs eller informeras om hur de ska göra. Jag gick jazzlinjen på gymnasiet, och bland såväl lärare som mina klasskamrater fanns en stark övertygelse om att "den breda allmänheten" inte förstår jazz, att den är för komplicerad, och att de enda som verkligen kan förstå den är de som antingen utövar den själva eller åtminstone har (djup) kunskap om den.

Detta tankesätt kom jag också i kontakt med när jag skulle skriva min essä i kursen om kulturell politik. Jag skrev om fin- och masskultur, och där fanns mycket av den kritik som Mattias lägger fram mot kapitalismens expansion och hur den påverkar vårt bruk av kultur och kulturmiljö.

Jag tror att denna kritik kommer av ett trångt synsätt på hur kultur bör brukas. Olika människor har olika värden när det kommer till kultur och hur det ska brukas, och sättet att bruka kultur är en kulturform i sig. Jag tycker inte att man kan påstå att ett sätt att bruka kultur är bättre än ett annat, eftersom alla sätt är uttryck för mänsklig kreativitet. En jazzmusiker med enorm kunskap om jazzens historia som spelar jazz själv gör egentligen samma sak som en tonåring som väljer låtar efter hur bra beat de har utan att bry sig om text eller artist: hon brukar kultur på ett sätt som är meningsfullt för just henne och som stämmer överens med hennes livsstil och värderingar.

Att vi idag brukar kultur och kulturmiljö på ett "kapitalistiskt sätt" behöver alltså inte vara något negativt, utan bara ett naturligt uttryck för vår tid, vår livsstil och våra värderingar.

Det blev lite rörigt, jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Historia i människors liv - människors liv i historien

Under Cecilia Trenters föreläsning fick vi en liten uppgift. Vi skulle skriva ner den för oss viktigaste händelsen i mänsklighetens historia. Min första instinkt var att skriva "2 augusti 1989", det vill säga mitt födelsedatum. Med det menade jag inte att jag skulle vara det viktigaste som skett i världshistorien, utan att min födelse för mig är det viktigaste, eftersom den (självklart) är förutsättningen för min existens. Dock kändes det lite väl narcissistiskt, så jag skrev "Big Bang" istället.

När Cecilia sedan berättade om den unga kvinnan som hade skrivit "dagen jag kom till Sverige" önskade jag att jag hade följt min första instinkt, eftersom jag förstod att den faktiskt inte var egotrippad utan korrekt. Varje enskild människas födelse måste ju vara den viktigaste händelsen för henne/honom, eftersom vi utan den inte kan ta del av någon annan historisk händelse. Alla andra historiska händelser, även sådana så stora som Big Bang, blir sekundära eftersom förutsättningen för deras existens är den att det föds människor som kan skapa och minnas historia (eller göra kvalificerade gissningar om historien, som i fallet med Big Bang).

Jag blev förvånad då Cecilia berättade att människor blir bättre på att förstå sin egen roll i historien allteftersom de blir äldre. Jag hade trott att det var tvärtom. Dels på grund av människans psykologiska utveckling, som går från en egocentrerad fokus på det egna jaget i barn- och ungdomsåren, till en mer anpassad hänsyn och förståelse för andra människor och en större helhetssyn. Och dels på grund av generationsskillnader i uppfattning av historien. Min generation har fått med sig individualismen och den demokratiska fokusen på "den lilla människan" med modersmjölken. I vår historieutbildning har också mer fokus på individen och de lägre samhällsklasserna införts. Därför torde dagens ungdomar ha en mer positiv syn på sin egen roll i historien, medan de äldre generationerna, som växt upp i mer "bundna" samhällen där det egna jaget ofta fått anpassas och "tryckas ner" till förmån för samhället, torde ha det omvända.

Det bästa vore självklart dock om alla, unga som gamla, fick en större förståelse för den viktiga roll som alla människor spelar i historien. Jag tror att detta uppnås bäst genom att ännu mer fokus sätts på individen i historieutbildningen, men framförallt genom att historia införlivas i människors vardagsliv och att människor får förståelse för att historia inte bara är ett skolämne om vad forna tiders kungar gjorde, utan i allra högsta grad något som skapas och återskapas varje sekund av varje människas liv.

fredag 12 mars 2010

tankar om skogen som kulturarv

jag sitter och tänker om skogen har nån kultur här i vår moderna tid,man kan ju tänka vad skogen kan ge till exempel bär,svamp ved och så vidare,skogen har ju mångfald av djur också.skogen skyddar oss mot extrema kalla vintrar,vindar och golfströmmen hjälper också till.skogen har gett arbetsplaster till sågarna i norr och i södra har gett ved till glasindustrin.när sverige var en stormakt planterade man ekar till då varade svenska flottan,de skogarna kallades till kungaskogar i folk mun.jag älskar att gå i skogen och se på mångfalden som skogen kan ge.kan vi vill lära oss att vi lånar skogen och våra barn ärver den.jag tycker att skogen är en helt underbar kulturarv.till sist vill jag citera min morfar sa om skogen "ha skogen som en vän inte som en fiende då har du en mäktig fiende" och " av ett träd får du miljoner tändstickor men en tändstickor kan förstöra miljoner träd".

Här finns mjukglass, och lite kultur på köpet....

Jag hade den här veckan tänkt skriva om ett berömt foto av ett rockband. Utifrån det hade jag tänkt skriva om bilden i ett kulturmiljöperspektiv men också ur detta återges i musiken. Jag väntar fortfarande på tillåtelse att använda bilden av fotografen och eftersom bilden är en förutsättning för att texten ska fungera så får jag väl avvakta.

En reflektion man kan göra är att ser man den här bilden utan vetskap vilka personerna är och i vilket sammanhang de befinner sig så betyder den ingenting. Med kunskap däremot så får den en enorm betydelse och kraft. Så är det väl med all konst antar jag och det här för in mig på en tanke om just kunskapens betydelse och vikt för att vi ska kunna ta till oss konst och kultur.


Jag menar att när vi ska kommunicera kulturmiljö så får vi inte falla i fällan där vi bara hjälper människor att fylla på sitt kulturella kapital i rent identitet eller statussyfte utan att vi även måste står upp för några högre värden än bara en attraktiv förmedling. Bodil Petersson skriver i sin bok " Föreställningar om det förflutna" att det finns en orealistisk strävan efter den sanna kunskapen när man ska göra rekonstruktioner och att vi underskattar människors förmåga att genomskåda tingen. Detta är säkert sant men jag undrar ändå vart gränsen går? Om vi nu är en del av den kulturella ekonomin så förutsätter ju den ständig utveckling och expansion av nya marknader/kunder enligt kapitalismens grundprinciper om det ständiga tvånget till expansion. Vad händer då med de värden vi vill visa upp t.e.x vid en fornborg eller ett museum?
Vi måste vara försiktiga när vi "förpackar" kulturmiljön så att vi inte förlorar de värden och den kunskap vi vill att människor ska kunna ta till sig. Jag skulle själv inte vilja stå på ett museum iklädd en Indiana Joneshatt vid en mjukglassmaskin för att försöka "smyga" in lite kultur hos besökarna.


Nu åker vi med det kapitalistiska tåget och vart det för oss vet vi väl inte riktigt, men det kommer att ske på kapitalistiskta synsätt och villkor. Är detta till fördel för kultursektorn? För att uttrycka mig diplomatiskt, jag är inte övertygad.......
Kulturproppen från 1974 kom tillbaka...allt är förlåtet! Eller?
Många av oss på programmet kommer kanske jobba med förmedling och kommunikation av kulturmiljö i den kulturella ekonomin i framtiden. Hur ser ni på saken?

torsdag 11 mars 2010

Tänkande innan en resa

Nu sitter jag sent här med väskor packade för att åka till Kanarieröarna i spanien och tänker hur min syn av stället har ändrats efter att nu gått 1 termin o lite till på Kulturmiljöprogrammet.
Så det jag kommer göra förutom att sola o bada är att kolla efter saker som har med kultur att göra för det har detta programmet gjort för mig redan den har öppnat upp mina ögon för olika sorts kulture och gett mig ett mycket större intresse för det med.

måndag 8 mars 2010

Journalistik

Under övningen på tisdagen diskuterade vi bland annat relationen mellan journalistik och vetenskap samt spänningarna som finns där emellan. Det känns för mig ganska självklart att syftena är helt olika men samtidigt tror jag att det finns en möjlighet från vetenskapens sida att använda sig av journalistikens syften för att nå ut med information så länge som det finns en medvetenhet om vilken målgrupp som kommer att nås och vilka syften den aktuella medians utsände har. Det första, och kanske självklara, valet är tidsskrifter som berör det ämnet som skall förmedlas, problemet med det är att man då endast når en målgrupp som redan besitter ett intresse i ämnet och som med stor sannolikhet hade fått nys om informationen ändå.

Det jag tänker på är att det borde gå att locka journalister till ett ämnet genom andra mer uppseendeväckande händelser eller liknande under forskningens gång och på så sätt ”smyga” in den informationen man vill förmedla i en eventuell artikel. Jag är medveten om att det här kan ses som ett väldigt manipulativt och kanske till och med omoraliskt sätt att nå ut med information men samtidigt kanske också ett sätt ut nå ut via kanaler som tidigare varit otillgängliga.

Jag ser gärna en diskussion kring det här, vad tycker ni?

söndag 7 mars 2010

Långsiktig kommunikation

Jag har tänkt på gästföreläsningen i måndags, då Erik Setzman tog upp de olika åtgärder man tänkt sig vidta för att informera om platsen för använt kärnbränsle. De flesta idéerna tycktes mig vara kortsiktiga, det handlade oftast om direktkommunikation, riktad mot en okunnig mottagare, som exempelvis skyltar.

Jag kom att tänka på hur information om fara verkar finnas självklart bland människor. Alltifrån kunskapen om att eld bränner till att rökning är farligt för hälsan är utbredd och något som man inte ens reflekterar över. Denna kunskap får man genom erfarenhet (till exempel genom att sätta handen på en varm platta på spisen) men också genom information som präntas in gång på gång, i skolan, av föräldrarna och samhället i stort.

Så måste även kunskapen om kärnbränslet spridas, tror jag. Det räcker inte med att sätta upp skyltar eller informera yrkespersoner; informationen måste finnas inom utbildningen (kanske som en obligatorisk del av geografiundervisningen - på dessa platser i världen är farligt kärnbränsle nedgrävt), hemma och i samhället. Det måste präntas in i människors medvetande och spridas kontinuerligt. Det finns ju muntliga berättelser som överlevt flera sekel, för att inte säga millennium, för att de ständigt återupplivats och förts vidare. Om vi kan bevara exempelvis skapelseberättelser med primitiva kommunikationsmetoder borde vi också kunna bevara "faroberättelser" med de avancerade kommunikations- och informationsmedel vi har idag.

Att kommunicera......


Under föreläsningen ”Hur man kommunicera naturvetenskap” kom många frågeställningar upp om rätt kommunikation. Det grundläggande om hur man kommunicerar ett ämne verkar väldigt självklart, alltså att man frågar sig vem man vill nå, vilken media känns mest attraktiv i sammanhanget och vilket syfte man har. I mina ögon verkar det som en självklarhet att man reflekterar dessa frågor innan man börjar fundera på vad speciellt man vill informera om och hur.
Under veckan hittade jag en bok på biblioteket som heter ”Arkeologins Framtid” som är skriven i essäform av olika skribenter som arbetar som arkeologer, forskare, politiker och kulturskribenter. Boken är ett resultat av det åttonde arkeologimötet som hölls i Lund och som var arrangerat av Svenska Arkeologiska Samfundet Den börjar med ett kapitel som heter Framtidens stora berättelser, där man försöker förklara hur den stora berättelsen hänger ihop med den lilla berättelsen och varför båda är viktiga för att kunna tolka historien.
Just den här boken visar mycket tydligt till vem den är riktad, genom vilken media man vill vidarebefordra informationen och syftet är också klart.
Jag tror att använder sig av den tekniken när man vill nå människor med samma intresse är ganska enkelt. För att uttrycker det väldigt enkelt ”Alla vet vad man pratar om, man behöver inga stora förklaringar, alla är nöjda och kan föra en diskussion kring det”.
Nu tillbaka till föreläsningen. Vi fick se några exempel som visade att trots att det finns mycket välutbildade anställda på de stora myndigheterna som ger ut information till allmänheten så har den informationen stora kommunikationsbrister. En förklaring kan vara att det är helt enkelt svårt att sänka sin egen nivå så lågt att alla kan förstå. En annan bristfällighet är att man presenterar regler för allmänheten men man glömmer bort att förklara varför eller hur. Det är en alldeles värdefull ingrediens för allmänheten att se betydelsen i informationen.
En citat från föreläsningen är att kunskapen finns, men den når inte ut.
Jag hoppas att vi som läser till kulturvetare kommer att kunna hantera båda sorters kommunikation, den som riktar sig mot proffessioner i våra och angränsande ämnen och den som riktar sig mot allmänheten.

fredag 5 mars 2010

Att kommunicera det förflutna

Har alltid älskat att läsa! Genom läsning av fiktion med en historisk bakgrund kan man få möjlighet att, genom en annan persons ögon, träda in en helt ny, främmande värld. I den främmande världen kan man erbjudas en ökad förståelse för andra tiders kulturer; hur dom levde och hur de såg på olika saker. Man kan inte känna hur det känns att gå på en sandstrand eller känna doften av tång om man inte varit med om det, men att läsa romaner är så hudnära, man kan komma. Att förstå vår historia skänker inte bara kunskap och förståelse om den tiden vi läser om, utan också för ens egen tid och för framtiden.

I den senaste historiska romanen jag läste av Elisabet Memert "Ödets hav" fick jag ”tillträde” till medeltida Gotland. Jag fick följa fiktionfiguren Auroras kamp genom livet som bestod av krig, farsot och ett allmänt tufft liv för kvinnor. Oavsett vilken tid vi kommer i från, finns det många erfarenheter som vi alla har gemensamma som exempelvis födelse, kärlek och död. På grund av denna gemenskap kan vi identifiera oss med bokens karaktärer och därmed lättare uppleva deras miljö. Att man kan lära sig av något som man finner otroligt roande, gör också att man lättare kommer ihåg vad man läst.

Håller med om det Eva Queckfeldt skriver i "Historien är nu", om läsandet av historiska romaner: ”Det kan väcka ett intresse som kan leda till mer. Låt oss kalla det lockbete eller en aptitretare. Det är inte dåligt, det är oftast högst smakligt – men det är långt ifrån allt.” Efter att jag läst en historisk roman, blir jag alltid nyfiken på vad som står i faktaböcker om den aktuella tidsperioden. Man får, som sagt, en mersmak som leder till mer information.

Håller också med Queckfeldt om att det skulle vara positivt om man fick läsa historiska romaner i flera ämnen i undervisningssyfte. Samtidigt belyser hon att genom läsning av historiska romaner, faller inte pusselbitar i rätt kronologisk ordning. Att man alltså inte lär sig historien i rätt ordning. Undrar egentligen vad hon menar, det är klart att man kan läsa historiska romaner i en kronologisk ordning om man vill. Undrar vidare varför läsningen måste ske i rätt ordning? Kan man inte se en sammanhängande historia ändå?

Under skrivandets gång kommer jag att tänka på hur långt vi ändå har kommit. Läsningen av romaner sågs ju, för inte allt så länge sedan, som väldigt farligt. För mycket läsning ansågs till och med, speciellt för kvinnor, vara dödligt. Nu tillhör romaner, i alla fall i svenskämnet, den akademiska diskursen. Diskussionen om romanens betydelse för förståelse och inlevelse är på framfart. Vi har, som sagt, verkligen kommit en bit på vägen…

/Sofie Harri

tala om framtiden om radioaktiv avfall

jag tänkte hur vi kan varna om våra framtida generationer om tusen år,kanske vi har haft en istid.det är inte så lätt att tänka så långt i framtiden men vi måste ta vårt ansvar.jag tänker skall man skriva ner det eller rita ner det.det kan hända alla språk som tals nu är het utdött,skall vi göra symboler som varna dem för radioaktiv avfall men är det samma symboler samma som vi har?de påstår att 50 år är det löst,men 50 år går väldigt fort.det är inte så lätt uppgift de har att tänka på.det skulle vara lättare om man hade en kristallkula för att se in i framtiden.det är lättare se att bakåt än framtiden.för att vi har fakta om förr och vi kan gissa till hur framtiden men visa saker har vi tagit med oss från förflutna,

tala om framtiden

Kan man kommunicera fara i 100.000 år?

Idag står vi med stora mängder radioaktivt avfall som vi ska tar hand om genom att gräva ner det i enorma bergrum. Detta tycker jag säger någonting om den tid då kärnkraften utvecklades. Man hade en enorm framtidstro och ville skapa atombomber (även Sverige) och senare billig energi. Hur avfallet skulle tas om hand brydde man sig inte så mycket om, det kanske framtidens ingenjörer skulle kunna lösa eller så dumpade man det helt enkelt i havet. Sverige har dumpat 10 ton radioaktivt avfall i Östersjön under 1950-talet. Och innan dess förvarades det här http://www.bunker.nu/Atomsopor%20Myttingen.htm. Idag med en stark miljörörelse och med ökad journalistisk bevakning skulle detta aldrig kunna ske... eller?


Nu när vi har bestämt att avfallet ska grävas ner, hur ska vi då kommunicera detta till kommande generationer i 100.000år? Borde vi inte ha haft detta klart för oss innan vi började producera kärnkraft? Och om vi ansåg att detta inte var möjligt, borde vi då inte ha sökt andra lösningar på energiproblemet?
Min åsikt är att det är omöjligt att kommunicera så långt in i framtiden. Osäkerheten om hur framtida samhällen kommer att se ut och fungera men även istider, krig , och naturkatastrofer gör att osäkerheten blir för stor.

Om vi ska kommunicera direkt från nu till en generation i en avlägsen framtid, så förutsätter detta att människorna då fortfarande tänker som vi gör nu och att informationen inte feltolkas. Jag tror det är bättre att informationen utvecklas med människorna i generation efter generation. Tänkbara risker med att överföra informationen från generation till generation skulle kunna vara den nyfikenhet det väcker med en plats som man inte får besöka, och att själva innebörden av meddelandet suddas ut. Men ett ständigt medvetande om faran och platsen skulle också kunna öppna för en framtida lösning där människorna då kanske uppfunnit nya metoder för att oskadliggöra det radioaktiva avfallet.
Här kommer mina mer eller mindre fantasifulla förslag på möjlig kommunikation som bygger på att alla i samhället ska vara medvetna om faran.

1. Alla ska läsa om detta i skolan. Man skapar ett medvetande.

2. Området ska belysas med laser från satelliter i rymden. Istider och naturkatastrofer spelar ingen roll strålen kommer markera platsen. Livslängden är dock bara 10 år på en satellit och stora kostnader givetvis.

3. Med hänvisning till Cato d.ä och hans berömda avslutningar på sina tal i den romerska senaten, så ska exempelvis en svensk statsminister alltid avsluta sina tal med: För övrigt anser jag att vad vi än gör, gräv för guds skull inte utanför Forsmark :)

Den uppenbara svagheten med dessa förslag är att de förutsätter att våra politiska system och teknik förblir någorlunda intakta över 100.000 år, vilket kanske faller på sin egen orimlighet. Jag tror alltså inte att detta är möjligt men jag tror givetvis på att vi måste försöka.