onsdag 21 april 2010

Film som ersättare för sagoberättande

Jag missade tyvärr föreläsningen ”Berättelser i kulturmiljön” men tänkte ändå skriva lite om berättelser, framförallt om sagor. När jag var liten var sagor bland det bästa som fanns. Varje kväll vid läggdags var någon stackars vuxen tvungen att läsa en saga, eller hitta på en egen att berätta. Med tiden blev sagorna färre men filmerna desto fler. Framförallt var det Disneyfilmer som dominerade. Disneys koncept är (eller har varit) att ta en känd saga och ”Disneyfiera” den. På så sätt har sagor från olika länder och kulturer fått nytt liv, både bröderna Grimm-sagor som Askungen, H.C. Andersens Lilla sjöjungfrun, den italienska Pinocchio och till och med Shakespeares Hamlet (Lejonkungen).
Något har gått förlorat i övergången från muntliga berättelser till filmatiserade sagor. Den mänskliga, personliga kontakten, möjligheten till att själv vara med och skapa och ändra berättelsen eller att ställa frågor och den egna kulturella anknytningen. Men mycket har också vunnits. Sagorna har blivit tillgängliga för fler barn, det kulturella utbytet har ökat i och med att man kan ta del av berättelser från olika kulturer och (den animerade) filmens globala uttryck har brutit språk- och läsbarriärer. Genom att vara medveten om nackdelarna och kompensera för dessa och genom att tillvara fördelarna på rätt sätt finns det mycket att vinna på filmen som sagoförmedlare. Samtidigt får man inte glömma att få saker slår en bra saga berättad på ett riktigt bra sätt.

Omvända tidsresor

Tidsresan vi gjorde förra tisdagen var min andra, och så även utvärderingen. Därför kände jag att jag inte ville skriva ännu en utvärdering, utan istället diskutera en ny möjlighet – en slags omvänd tidsresa, där man istället för att ta sig bakåt i tiden reser till en tänkt framtid och får leva så som vi tror att man kommer att leva i framtiden.
Denna bild av framtiden kan vara en mer eller mindre kvalificerad gissning, baserad på erfarenhet av det förflutna och dagens läge. Självklart kan man inte ta väldigt oväntade händelser i beaktelse, men man kan ändå våga sig på att ändra rätt så rejält, för att tidsresan ska få effekt.
Man kan utgå ifrån en eller flera viktiga aktuella frågor. Exempelvis kan man utveckla miljöfrågan och skapa en framtid där vi antingen lyckats ”rädda” jorden eller en där vi inte hann. Eller så kan man fokusera på genusfrågor och skapa en framtid där mannen är det ”det andra könet” och där kvinnan styr världen. Även teknologin och vetenskapen kan inspirera dessa tidsresor.
I arbetet med att planera tidsresorna kan man i högre grad än vid de traditionella tidsresorna göra tidsresenärerna deltagande. Istället för att få en färdig mall att gå efter kan resenärerna själva skapa den miljö som de ska resa till. I synnerhet vid arbete med barn och ungdomar kan själva planerandet i sig ge väldigt mycket. Det kan göra barnen medvetna om deras egen plats i och ansvar för historien och hur de aktivt kan ändra den och skapa framtiden. Det kan ge dem en möjlighet att blicka tillbaka och se vad de kan lära sig av det förgångna – vad ska de undvika att göra i framtiden och vad ska de fortsätta med? Det kan också ge en bild av hur barn idag tänker kring framtiden – är de positiva, negativa eller kanske rentav passiva? Vad tror barnen till exempel om miljöfrågan – kommer vi lyckas omvända de negativa siffrorna eller är det försent?
Jag tror också att dessa tidsresor kan öka engagemanget för samhällsfrågor bland barn och ungdomar, eftersom de på ett väldigt tydligt sätt visar att det vi gör idag formar morgondagen. Att sedan miljön som skapas kan visa sig vara helt felaktig är inte lika viktigt. Precis på samma sätt som de traditionella tidsresorna skapar ett intresse för tiden man rest till och visar att människor i alla tider varit människor kan ”framtidsresorna” skapa engagemang för framtiden och få barnen att bry sig om deras framtida medmänniskor.

Helvetet som kulturmiljö

När jag var hemma över påsken spelade jag och min lillebror ett nytt spel på hans PlayStation 3. Spelet heter Dante’s Inferno och är löst baserad på Den gudomliga komedin av Dante Alighieri, närmare bestämt den första delen, Inferno, det vill säga helvetet. Storyn om Dante och hans Beatrice är helt olik bokens men miljön den utspelar sig i är direkt hämtad ur boken.
Det var rätt så länge sedan jag läste Den gudomliga komedin men jag kommer ändå ihåg rätt så mycket (det är en bok som fastnar). Hela berättelsen är på vers och det finns många, långa, detaljerade beskrivningar av helvetets alla cirklar och dess invånare. Spelet, som har en helt fantastisk grafik, har tagit till vara beskrivningarna och skapat otroliga miljöer som man tar sig igenom, med tillhörande otyg (som man ska döda) och stackars förbannade själar (som man kan välja att straffa eller ge absolution åt).
När jag spelade spelet kom jag ihåg mer och mer av boken och kopplade ihop det med det vi har läst om kulturmiljö det gångna året. Jag är sociologiskt inriktad och har en bred, antropologisk syn på vad kultur och kulturmiljö är, och för mig innefattar kulturmiljö även den immateriella kulturen, såväl de estetiska som exempelvis musik som de sociala som värderingar, normer och religiösa föreställningar.
Det sistnämnda är den aktuella kulturmiljön här. När Dante Alighieri skrev sin gudomliga komedi fanns det mycket som han hittade på själv – exempelvis satte han alla sina fiender och politiska motståndare, även de som fortfarande levde, i helvetets olika cirklar. Men det mesta, framförallt beskrivningarna av helvetets fysiska utformning, var allmänt utbredda, accepterade föreställningar. För medeltidsmänniskan var helvetet, skärselden och himlen lika verkliga platser som hemmet, kyrkan och naturen runtomkring. De trodde verkligen att om man grävde djupt ner skulle man komma till helvetet, och om man tog sig ända till helvetets innersta cirkel – jordens medelpunkt – och fortsatte, skulle man komma ut på andra sidan och kunna klättra upp på skärseldsberget etc.
Om man accepterar att religion och religiösa föreställningar är kulturella företeelser och att beskrivningen av helvetet var en verklig religiös föreställning, innebär det att helvetet kan betraktas som en kulturmiljö. Idag kanske en hotad eller till och med döende kulturmiljö (dock finns det fortfarande många som tror på dessa miljöer), men ändå en kulturmiljö. På Dantes tid och även idag bland religiösa grupper är det också en kulturmiljö som i allra högsta grad dikterar villkoren för människors liv, eftersom man för att undvika att hamna i denna miljö måste göra vissa saker och undvika andra.
Om man behandlar religiösa föreställningar som kulturmiljöer, hur ska man då arbeta med frågor som bevarande, autenticitet, tillgänglighet etc? Svagheten – eller kanske styrkan – med immateriell kultur ligger just i dess immaterialitet. Man kan bygga ett staket kring en staty eller ha stenar i glasmontrar, men man kan inte hindra människor från att sjunga sånger, ha vissa värderingar eller ändra berättelser. Är det på grund av dessa svårigheter som immateriell kultur inte har lyfts fram som kulturmiljö i våra studier? Är det överhuvudtaget vettigt att betrakta den som kulturmiljö?

Fenomenet Fotboll

Den första delen av utställningen ”Fenomenet Fotboll” gör inte resten rättvisa. Det är en förvisso intressant men stel uppvisning av arenan, guldfotbollen och planschen med information om utställningen. När man sedan kommer in och får se planscherna ändras bilden. Här förflyttas man direkt från det yttre till det inre genom att läsa om de känslor som fotbollen ger upphov till och att se hur den individualiseras, exempelvis genom planschen ”Idol – Identitet” som visar en pojke i sitt rum med affischer på väggarna.
När man sedan går längre in och kommer till själva fotbollsplanen med läktarna och korvkiosken är den stela entrén bortglömd och man inser att detta inte är en utställning som kan ska se, utan en som man ska skapa själv – utställningen är beroende av besökarens engagemang. Man kan springa in till rummet märkt ”Klubbarna Spelarna”, dra på sig en fotbollströja, springa ut på planen och faktiskt spela fotboll. Föredrar man att spela fotboll i miniatyrform kan man istället försöka sig på bordsfotbollsspelet. Vill man inte spela alls kan man sätta sig på läktaren och heja på dem som gör det. På väggarna vid läktarna hittar man information och citat samt ett i en fotbollsutställning överraskande moment, nämligen poesi, i form av korta dikter skrivna av Bengt Cidden Andersson. Dessa porträtterar det personliga förhållandet till fotboll som fotbollsälskare kan identifiera sig med och som kan hjälpa den som inte är intresserad att förstå engagemanget.
Runtomkring planen finns fyra olika rum med fokus på fotbollens olika delar. I ”Ursprunget Damerna” kopplas fotbollen och dess betydelse till samhället och historien, samtidigt som damfotbollens början och motsättningar visas upp. På ett sätt är det bra att damfotbollen får ett tydligt fokus, på ett annat är det synd att den separeras från ”den andra” fotbollen, som då per automatik framstår som manlig.
I den ovan nämnda ”Klubbarna Spelarna” finns förutom kläder ett fokus på Kalmar FF och man kan lyssna på flera intervjuer. Vidare kommer man till ”Ungdomarna Ideella krafterna” där man bland annat slås av hur många klubbar det finns bara i Kalmar län. Detta är svårt att koppla med informationen om hur de ideella krafterna måste jobba för att hålla engagemang och framförallt ekonomin igång – om det finns ett sådant intresse och så många klubbar, varför pågår det en kamp för fotbollen?
I ”Supportrarna Arenorna” får man på ett påtagligt vis göra sig bekant med ett väldigt vanligt, idag nästan oskiljaktigt inslag i fotbollen, nämligen dryckes- och pubkulturen. Att inte ha med en bar i en utställning om fotboll skulle varit rätt så konstigt och en kompromiss med utställningens autenticitet, men samtidigt kan man fråga sig om man verkligen bör visa upp den delen då många av besökarna är barn – och om man väljer att visa upp den, hur ska man då förhålla sig till den? Fördömande eller accepterande? Eller kanske neutralt ?
Utställningens starkaste sida – möjligheten till engagemang – blir också dess svaghet i de fyra rummen runtomkring planen. Det mesta av informationen finns där, men besökaren har inte i lika hög grad möjlighet att aktivt delta. Detta kan, speciellt när besökarna är barn eller ungdomar, innebära att alltför mycket fokus sätts på ”lekdelen” och alltför lite på informationsdelen. Där tror jag att det är viktigt för en guide att ”plocka upp” intresset genom att leda barnen/ungdomarna genom rummen, utveckla informationen med berättelser och ge utrymme för frågor och egna berättelser.
Sammanfattningsvis är ”Fenomenet Fotboll” en engagerande och ovanlig utställning, där besökaren har möjlighet att aktivt delta genom att spela, läsa och höra. Det man som utställare bör ta vara på är dels de etiska frågorna kring bland annat damfotbollens åtskillnad och alkoholfrågan, dels risken för att informationen går förlorad för de som enbart leker sig igenom utställningen.

tisdag 20 april 2010

funderingar om finland-svenkan språkkultur

jag tycker att det är stor skillnad men den finland-svenskan kultur mot den riks- svenskan det är stora skillnader men den största är svenska språket i sverige har påverkat på invandrarna och har i sverige har man massor av moderna engelska ord och sätter svenska uttal på orden och där emot i finland har inte så stor invandring och vi är ett minoritet språk som kommer från svenskan från sverige och sen dess från 1809 till 1917 hörde vi till ryssland och från 1917 och framåt har vi varit självständiga.i finland är det ca 6 % som har svenska som modersmål och vi är stolta över att vi är finland- svenskar.vi har massor av ord som är svenska men har glömt bort i sverige.tack för ni tar tid för att läsa den.

söndag 18 april 2010

Stenmurar

Idag har jag varit hos morsan och rensat buskar och sly som växt ikring hennes ängar, före detta läsåret tänkte man mest att det var ett onödigt ont arbete att rensa så mycket vid stenmurarna även på utsidan mot vägen och i den/mellan, medan idag fick jag en tanke som inte har varit så påflugen innan. Att det gör en väldig skillnad på "skönheten", det är så mycket finare ute på gårdarna som lägger ner ett bra arbete på att synliggöra kulturarvet, även ifall det är en så pass vanlig sak som stenmurar, tycker det är bra att man kan få bidrag på att göra detta då det visar att det är en viktig sak att göra och är som en slags klapp på axeln även från staten, samt att det även ger bönder en liten ekonomisk anledning av att lägga ner denna extra tid på att snygga upp ett område lite och inte bara en helt obetald arbetsinsats, som i deras ögon kanske känns som "vardagsmat" och inte något betydande.

Även fast vi i vårat fall gör detta för att det är finare samt att hon har för små ängar för att söka bidraget, kan jag förstå om man tycker att det är en onödig sak att göra, särskilt om man har stora områden så blir det säkerligen ganska tidskrävande men att det även finns flera saker som har högre prioritet ute på fält och ängar som tar sin arbetstid.

Tankar inför projektarbetet

Det är väldigt intressant att läsa om allas tankar kring tidsresan. Tyvärr så kunde jag inte delta men jag har scenariot framför ögonen när jag ser bilderna och läser de olika inläggen.


Nu ska studentera i ramen av ett projektarbete presentera en plats för en tänkt målgrupp.
Jag tycker det är ett väldigt spännande projekt där man kan utforska hur krävande ett sådant projektarbete är.
När jag valde min plats hade jag egentligen i stort sätt klart för mig hur jag vill presentera min plats och varför, men det jag glömmde var målgruppens ålder och intressen. Hur berör man? Hur kontextulisera man platsen och dess historia med nutiden och gruppens erfarenheter?
Vilken roll vill jag intar och varför just den rollen? Hur blir gruppen till aktiva deltagarna som kan ser sig själv i sammanhanget? Hur gör jag historien begripligt?
Just nu har jag inga svar för det som jag kan vara nöjd med, men jag tycker att det är en spännande process att hittar svaren för sig själv för att sedan bestämma sig i vilken form man presentera projektet.
Jag är nyfiken på allas presentationer.

att gå i tidsresa

jag tycker att gå in i en tidsresa så borde man ha minst en hel dag på sig.man skulle vara på ett ställe som inte man hör inte moderna ljud.man skulle kunna bygga upp ett litet samhälle, som har allt.man skulle också äta tids enligt mat och man skulle kunna sova där också.men det största problemet det kostar mera än det smakar.så vi skall lära oss att altting är inte föregivet som vi har i dags samhälle och allt i överflöd med råvaror och födda.kanske vi kan lära oss att hushålla med råvaror och så vidare.

Signing off...

Tidsresan till Kvarnholmen och klapphuset år 1904 fick mig att tänka på ett par saker. Hur viktiga museipersonalen är i att driva dialogen och få deltagarna att vilja "gå in" i spelet. Deras engagemang tillsammans med kläderna och omgivningen är verkligen nödvändigt för att det ska fungera. Ned och jag pratade om detta efteråt att det påminner om lumpen på så sätt att man kastas in i en ny miljö med nya förutsättningar i ett slags låtsasscenario. Hierarkin år 1904 och i lumpen påminner också om varandra.
Omgivningen på Kattrumpan var väl inte optimal, jag kunde känna att den moderna omgivningen ibland gjorde sig påmind. Även om den inte påverkade så var man medveten om den. Vi fick en mycket bra inblick hur en tidsresa går till och hur man driver handlingen framåt genom att personer kommer förbi och att frågor som var viktiga tas upp på ett naturligt sätt i tidsresan. Det bästa tycker jag hade varit om vi kunde fått följa med på en tidresa med en skolklass. Och framförallt få vara med om den efterföljande diskussionen. Kanske ett tips till nästa års kurs.
Jag tror att tidsresans potential, kanske framförallt i skolan är stor. Att få kultur och praktik in mer i utbildningen tror jag är viktigt både för elevernas förståelse och för de elever som har lättare att lära genom praktisk upplevelse. Den lokala platsens betydelse för identitetsskapande, den ökade gemenskap som klassen upplever och inte minst magin och äventyret i en tidsresa som sätter fantasin i rullning. Att man utgår från elevernas frågor och funderingar när man sätter ihop en tidsresa tror jag också är viktigt. För vi vill ju att de ska reflektera över sig själva, sin plats och vart de är på väg. Som Paolo Freire sa: "vi ska inte överföra fostran till eleven utan provocera till självbestämning".

lördag 17 april 2010

Tidsresa

Jag tycker det var ett bra insiativ av skolan och museet att låta oss ta del av tidsresan, är ju en sådan sak som tidsresa jag personligen skulle ha svårt att pröva på innan jag började på programmet. Då mina fördommar mot lajvare var hög, jag vet att en tidsresa inte är samma sak som ett lajv, men att klä upp sig till en fantasi person hade räckt för att hålla mig borta. Tycker det är skrämmande vad man kan bygga teorier om saker utan att ha tagit del av dom. I mitt fall var det nog mest det man "lärt" sig det i skolan, av kamrater och så vidare, så gillar att museerna satsar på att utbilda via skolor, då det kan ta bort fördommar som kan finnas både mot lajvare men även mot diverse museeum värksamhet, har hört mängder av folk säga att dom inte har något intresse av historian eller lära sig mer av den, men har svårt att tro att en tidsresa inte väcker minsta lilla intresse eller rent av skapar en hunger om att lära sig mer.

Nåväl, vad fick jag då ut av min tidsresa? I grunden var det kanske inte så speciellt, hugga ved och tälja pinnar har man ju gjort hela livet, men detta tillsammans med en krydda av historiskt lärande genom personalen från museets skådespelarinsatser gav det helheten en häftig kännsla. Inlevelsen jag fick var slående lik den man får av ett rollspel på datorn eller tv-spel, att man går in i en roll, sedan händer diverse "events" som att dom tre damerna kom samt gubben från Amerika. Att man vet att man är i dagens samhälle men att man handlar utifrån en annan karaktär, lite svårt att förklara.

Men en av dom häftigaste saker jag tänkte på efter resan, var att när tidsresan var över så såg man direkt folk som satt och njöt av våren bara 50 meter bort från platsen där vi befann oss på en brygga samt alla hus och vägar med vrålande bilar. Att man i det undermedvetna hade stängt av alla dessa händelser och att världen just under tidsesan var väldigt liten.

Så blev possitivt överaskad av tidsresan, jag hade självklart stora förväntningar av att testa de gammla kläderna, men tidsresan gav så mycket mer.

torsdag 15 april 2010

Tidsresa

Nu har vi varit på Kattrumpan vid klapphuset år 1904. Innan vi utförde tidsresan fick vi hitta på ett scenario om hur våra liv såg ut och vad våra drömmar bestod av. Vi ställde oss sedan i en ring och höll varandras händer medan Helen Eklund, från kalmar läns museum, förklarade med inlevelse hur världen såg ut under sekelskiftet. Sedan öppnade vi ögonen och befann oss i en annan tid. Från och med nu var alla våra repliker hämtade från oss själva men var anpassade efter en annan tid.

Under tiden som vi pigor stod och malde kaffebönor och drängarna högg ved, kom en man som varit i Amerika för att besöka sin kusin vid klapphuset. Han var en arrogant typ som såg ner på oss hårt arbetande pigor. Under kafferasten berättade han massor av storslagna äventyr som han hade varit med om i Amerika. Trots hans nedsättande syn på oss, kunde vi inte annat än häpna av hans berättelse. Vi var ganska många som ville åka till Amerika och blev nu ännu mer ressugna. Om man hade öppnat ögonen lite mer, fanns det saker som vittnade om att allt inte var riktigt sant. Men vi hade bestämt oss och såg bara en möjlig väg att gå.

Inlevelsen i resan var otroligt stor! Är övertygad om att kulturmiljön man väljer är väldigt viktig, att man känner att det var här människor faktiskt befann sig och gjorde samma saker som vi gjorde nu. Under spelets gång känns det som om jag förstod mer och mer vem jag själv kunde ha blivit om jag hade levt 1904. Inlevelsen var så stor att när vi fick besök av tre borgartanter, som kom för att titta hur det gick för oss med deras tvätt, kände jag en äkta känsla av underlägsenhet. De spatserade med sina vackra dräkter och tittade på oss med sina överlägsna blickar.

Jag tycker att man får en större förståelse när man lever sig in i en annan tid och i en annan roll. Gemenskapen som troligtvis existerade genom samarbetet, kändes väldigt trivsam. Vi kan dock aldrig känna deras känsla av slit på både kropp och själ, men om vi kan få en viss förståelse, ska vi givetvis utnyttja den. Som inlärning är tidsresor också något som gör att vi minns det vi lärt oss om både tiden och känslan. Jag kan inte komma på något bättre sätt att levandegöra historien, än en tidsresa.

/Sofie

onsdag 14 april 2010

tidsresor

i tisdags hade vi en kort tidsresa till 1904.jag tyckte att personligen att det är ett bra sätt att förstå historian men det finns även en dålig sida på det,den dåliga man kan inte helt fullt ut i rollen för man kan inte veta hur exakt hur det var.men den positiva är nog större än för dom har inte intresserad av historia eller har dyslexi som har svårt att läsa och förstår historian.i bland måste man förklara historian mera praktiskt.det finns många som tror att det var bättre förr och jag märkte att man fick andra tankar om historian när man klev in i en annan roll och historisk epok.då tyckte jag man var inte samma person som man är i det moderna samhälle.personligen skulle alla prova på det och visa saker som vi tar för givet idag som inte var så givet då.man kan lära att veta mera om sig själv också.jag rekommenderar att alla som har möjlighet kan prova på tidsresor ung,som gammal,skola eller företag.

måndag 12 april 2010

Tidsresa, roller & identitet

Snart reser vi, med hjälp av Kalmar läns museum bakåt i tiden, till år 1904. Tidsresan ska gestaltas omkring klapphuset på kattrumpan och allt ska vara så autentiskt som möjligt. Med hjälp av bland annat tvättning, vedhuggning och matlagning, ska vi försöka levandegöra "tiden". Mitt i allt existerande gatuliv ska en man från Amerika återkomma för att träffa sin kusin. Mannen berättar om livet på andra sidan och människorna lyssnar och undrar om det verkligen kan vara sant. Runt om i världen pågår bland annat kolonialismen och därmed också blodiga krig. De flesta står på boernas sida och Storbritannien står därmed inte högt i kurs.

Efter att vi träffat Ebbe Westergren och Helen Eklund på Kalmar läns museum och fått information om hur tidsresan ska gå till, går mina tankar till att försöka förstå vad de menar med att man i resan spelar sig själv. Mina första funderingar var att det kändes mer som om det handlade om att spela teater, visserligen är det "jag" som ska göra tidsresan men det är ju ändå i en helt annan tid och en helt annan roll. Jag har ägnat dagen till att försöka förstå vad tidsresan kan innebära.

Mina funderingar kretsar runt roller och identitet. Flera gånger varje dag ikläder vi oss olika roller i det verkliga livet. Dessa roller består av en massa val men i slutänden är det alltid jag som väljer vem jag ska vara. Det samhälle, den kultur vi lever i, skapar visserligen rollernas konturer, men det är ändå vi som står för regin. Precis som vi väljer roller i livet, väljer vi roller i tidsresan, vi har bara andra kulturella ramar. I detta sammanhang börjar jag förstå vad som menas med att man, i tidsresan, spelar sig själv. Troligtvis får man då inga givna repliker utan du hämtar replikerna i dig själv, fast i vetskapen om vad som händer i världen år 1904.

Känslan att vara samma person trots alla olika roller man framträder i, måste vara kärnan i en människas identitet. Känslan av att vara oförändlig, gör att man då borde vara lite mer än summan av alla roller. Jag tror att identiteten formas i ett växelspel mellan individ och samhälle. Vi har en kärna som består av det äkta ”jaget”, men kärnan omformas i mötet med världen utanför. Helen Eklund berättade att man lär känna sig själv i tidsresan. Det betyder kanske att man kan ana vem man skulle ha varit om man levde år 1904. Min nyfikenhet inför tidsresan är stor! Det ska bli spännande att få se om vi lyckas levandegöra historien.

/Sofie

söndag 11 april 2010

Berättelser då och nu

Jag funderar på olika typer av berättelser. Att till exempel berätta en saga om en plats för att göra den intressant för allmänheten.

Människor älskade sagor i alla tider. Inte alla människor var läskunniga, men berättar och lyssnar det kunde alla och det gjorde berättelserna så populär. Det är inte viktigt att innehållet överensstämmer med verkligheten, men det kan vara från betydelse att lyssnaren/läsaren känner igen platsen eller gruppens samhörighet. Det spännande är fiktionen i berättelsen som för lyssnaren till en plats, en situation som man kan betraktar på avstånd, men som samtidigt berör känslomässigt.

Själv tycker jag väldigt mycket om sagor, eftersom för mig berätta de mycket om hur människorna uppfattade miljöer som skogar, slott, sjöar osv. med andra ord att man hade en annan relation till sin omgivning än idag.

Men när jag sitter här och skriver börjar jag fundera om det verkligen är så att man hade en annan relation till platser förr i tiden. Såg man miljöer på ett annat sätt än man gör nu? Kanske inte, kanske så är det bara så att vissa miljöer inte är lika mysteriös för oss som för människorna för några 100 år sedan. Man behövde möjligen några sagoliknande berättelser för att kunna förstår landskapet bättre. Idag känner vi till så många olika landskapstyper och behöver inga fantasifulla förklaringar längre. Samtidigt är vi ute efter myteriösa berättelser som väcker nya frågeställningar hos oss.

Det finns en författare som jag tänker på: Dan Brown som fick en stor succé med boken ”Da Vinci Koden”. Han beskriver väldigt bra olika konstverk, miljöer och grupperingar som för läsaren till olika intressanta och tillgängliga platser. Konstverken, platserna och grupperingarna är alla så pass bekanta att de flesta läsarna har någon sorts relation till dessa. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan sätta igång en rad olika spekulationer om det kan finnas en eller annan sanning i berättelsen. Allt man läser är lite myteriös och kusligt.

Jag vill påstå att det kan vara den moderna sagan som för oss till spännande platser där vi möter väldigt udda personligheter. Själva platsen där boken utspelar sig får en ny dimension och blir möjligen läsarens nästa resemål.

Identitetssökande

Idag är detta en viktig fråga för oss. Vi söker ständigt en bekräftelse, plats, status osv genom vår identitet. Vi kan anta olika identiteter på olika platser och i olika situationer. Jag har alltid varit fascinerad av detta, inte i första hand på ett personligt plan utan hur detta visar sig i samhällen och utformningen av dessa.

En av våra absolut starkaste drifter är att få tillhöra. Vi har starka belöningssystem i våra hjärnor för detta, att visa att vi finns till och att visa vår tillhörighet är viktigt för oss. Vi gjorde detta även för längesedan genom sånger, danser, kroppsmålningar osv, att visa samhörighet men även skillnad. Enligt många är detta den rätta bilden av människan, en altruistisk varelse som genom fredligt samarbete kunnat utvecklat sig själv. Detta blir en konflikt med den bilden vi kanske har av människan som aggressiv med en tunn yta av civilsation och kultur.

Konflikten finns ju även i modern tid. Jag tänker på ytterligheter som en stenhård jantelag för att hålla samman grupper och att undvika konflikter eller identitet som individuellt välbefinnande. Vilken människans sanna natur är lämnar jag varmt över till filosoferna, men för att föra över resonemanget till pedagogik och historia/kultur så tror jag att kan vi få fram och visa på att konflikter och induvidualism inte varit det som kännetecknat människan utan sammarbete och gemenskap så gör vi rätt. Den svåra frågan blir nu hur vi ska göra detta interessant och få människor nyfikna på detta. Sammarbete låter ju dödstråkigt i motsats till konflikt. Eller?

är kulturen tillgänglig för alla?

i tisdags låg jag sjuk i min säng och hade feber,usch då och hade tråkigt.jag är medlem i en förening som heter FLMS det är för oss som har dyslexi och dyskalkyli,jag får en medlemstidning en gång i månaden.där fanns en artikel som hur det står skrivet ner information om vad är det för något men den informationen kan vi som är har dyslexi att läsa,det finns inte alltid band som man kan lyssna på eller gudie att fråga.hur skall vi få kulturern tillgänglig för oss?det finns mycket ute i naturen hur skall man lösa det?det finns en del del av befolking som ser oss dumma,inkomptenta och analfabeter även vi lever i 2000-talet.det är en lång väg till oss att få all kultur till oss som dom " vanliga " kan ta åt sig.men jag är lyckliglottad att jag kan läsa men jag har svårt för ner det på text och ser på mina skriving även texten på museér är inte alltid lätta för mig heller.vi är en bort glömd grupp individer som har rätt till att få tillgänglighet till kulturen ochså.vad tycker ni?

torsdag 8 april 2010

Kalmar läns museums utställning "Fenomenet fotboll"

Forna tiders stora arbetsplatser har försvunnit. Det gemensamma nöjeslivet i Folket Park har tynat bort. I ett växande Kalmar som alltmer kommit att präglas av högskolan är det FF som står för kontinuiteten bakåt i tiden.

Under rubriken Fenomenet fotboll på Kalmar läns museums utställning ”Fenomenet fotboll”, hittar jag detta citat. Citatet speglar fotbollen som samhällsfenomen, om hur det har byggts upp en hel kultur runt bollen som är bestående och mer eller mindre innefattar alla, i en annars föränderlig värld. Utställningen är inte bara en hyllning till Kalmar FF:s hundraåriga historia, utan den handlar alltså också om hur fotbollen har påverkat och påverkar hela vårt samhälle.

Det första man möter när man befinner sig vid utställningens ingång är en miniatyrmodell av Fredrikskans framtida, imponerande arena och en stor roterande guldfotboll. Man går sedan in i en gång med svarta väggar som har snyggt tecknade färgrika bilder med pratbubblor som består av tre olika språk, svenska, tyska och portugisiska. Bilderna bär även etiketter som dramatik, motivation, sådant som är gemensamt för alla fotbollsspelare, oavsett språk. Om man därefter går rakt fram kommer man in på en stor fotbollsplan där det bara är att börja dribbla om lusten faller på. Till fotbollsplanen finns, precis som det var i verkligheten, både läktare och korvkiosk. På planens högra kortsida kan man läsa om fotbollens framväxt och man kan lyssna på bandinspelningar från FF:s spelare. Man kan också slå sig ner i en skön soffa och titta på valbara historiska idrottsfilmklipp från SVT. På fotbollsplanens vänstra sida erbjuds information om var det finns för olika klubbar i landet och om den första damfotbollens framväxt och fall i England. Det finns också ett fotbollsspel, en supporterbar och glasmontrar med nostalgiprylar från privata samlingar från hängivna fans. På fotografier runt baren ser man bland annat en samling åskådare från olika samhällsklasser på läktarna. Trots det aggressiva läktarspråket som man kan läsa sig till under fotografierna, står det många gamla fina damer i gemenskapen.

Efter att jag vandrat runt på utställningen, går mina tankar till hur fotbollen var för människor förr, i jämförelse med i dag. Det intrycket man får är att fotbollen var en klassöverskridande samlingsplats där alla kunde mötas. Det är det som känns så unikt med fotbollen förr. Vem man skulle heja på var förutbestämt, nedärvt, men man möttes ändå där. Min känsla är att jag hade velat befinna mig där. Befinna mig där på läktaren, där till och med de gamla fina damerna ställde sig och hejade. Tyvärr har dock känslan, till stor del, försvunnit idag. I stället sitter många och köper sina matcher i sin egen tv-soffa eller kanske man ha en loge tillsammans med sina egna vänner och bekanta. Identitet och mening fortsätter att kretsa runt fotbollen men inte längre på samma sätt eller i samma skala. Fotboll innebär kontinuitet, men dock en kontinuitet i förändring. Det har blivit en stor pengaindustri där människor, beroende på vilken ekonomi man har, distansera sig från varandra. Distansen beror troligtvis också på att livet på läktaren har förändrats till det sämre, det är inte längre bara ”fula ord” och slagsmål, utan det förekommer också allt mer avancerad våld. Problemet är dock mycket uppmärksammat och på vissa ställen är det förbjudet att dricka alkohol eller att vara påverkad innan matchen. Det ska bli intressant att få se hur det utvecklar sig.

Utställningen ”Fenomenet fotboll” skildrar bilden av fotbollen som kommunikativ, både lokalt, regionalt och globalt. Den skildrar hur man på olika vis kommunicerar och identifierar sig med varandra både på fotbollsplanen och på läktaren. Generellt känns utställningen banbrytande. Jag tror inte att många väntar sig att man kan spela fotbollsspel och fotboll där. Det är kul att man både kan läsa sig till saker, leka eller slå sig ner i en skön soffa och titta på videoklipp. Fotbollsutställningen lämnar inte ute någons perspektiv. Den visar verkligen en helhetssyn som gör namnet på ”Fenomenet fotboll”, rättvisa. Museernas framtid i att locka till sig alla målgrupper, känns hoppfull.

/Sofie

söndag 4 april 2010

tal om dialekter

i går på påskafton jag och min vän diskuterade om dialekter.jag skulle förklara åt honom att jag fick inte tala dialekt hemma hos mina föräldrar för dom tyckte att det var ett simpelt språk,vi var tvungna att tala "helsingforssvenska", men jag var rebellen i familjen och jag talade den dialekt som fanns i min omgivning och vad jag hörde.jag tycker att en dialekt är en fin kultur att kunna.när jag talar med er i klassen och mina svenska vänner talar jag "helsinforssvenska" men när jag träffar mina vänner från finland då talar jag min dialekt och om jag blir extra trött då kommer det ur min dialekt.jag tycker man skall ta vara på sin dialekt och respekterar andra dialekter för att det är en del av vårt kulturarv som är viktigt för hos varifrån vi kommer och visar stolthet från var man härstammar i från.

Bildning och demokrati

Jag har precis läst Bernt Gustavssons bok Utbildningens förändrade villkor. Han skriver där att bildningen som ett sätt att tänka kritiskt osv är kanske viktigare idag när vi ska försöka tolka och leva i en mångkulturell global värld. Detta låter logiskt men hur ska betydelsen av ett humanistiskt bildningssätt kunna påvisas. Återigen hamnar man då i det mätbara. Hur mäter man bildning och nyttan av den.
Organisationen Svenskt näringsliv kom för ett par veckor sedan med en rapport där man hävdade att alla "onyttiga" utbildningar skulle få mindre statsbidrag. Alla de utbildningar som inte med mätbara resultat kunde visa på samhällsnytta i produktiva termer var därmed bortkastade skattemedel. Vi har en skolminister som vill få bort "flummutbildningar" och är en varm förespråkare för det mätbara. Politiken är alltså ingen motvikt till marknaden utan går i dess ledband.
Bernt Gustavsson skriver i sin bok: "Om människor utbildas enbart för arbetsmarknadens behov, vad händer då med skolningen till demokratiske medborgare och utvecklingen av mänskliga kapaciteter som inte kan avläsas eller beskrivas i ekonomiska termer".
Jag ser detta som ett demokratiskt problem men också ett framtida problem för marknaden.
Jag såg en föreläsning för ca ett år sedan där man pratade om västvärldens framtid. Föreläsaren där hävdade att vi kan omöjligt konkurrera med Indien och Kina där universiteten spottar ut 10.000-tals ingenjörer varje år. Välutbildade, välmotiverade och som arbetar för en bråkdel av västerlandets löner. Marknaden kommer per automatik att välja dessa ingenjörer om vi inte lär oss att bidra med något annat. Hans lösning var fantasi. Vi ska inte konkurrera med praktisk kunskap i första hand utan just med bildning. Så i framtidens globaliserade värld kanske även marknaden kan förstå nyttan av ett humanistiskt synsätt.
När det gäller demokrati så är det ju välkända problem som människor känner med avståndet till besluten osv. Låga valdentaganden är ett problem i hela västvärlden. En fungerande demokrati förutsätter självständigt tänkande människor och här kan man se en tydlig konflikt mellan systemet och de livsvärden vi vill försvara. Ett tydligt exempel där detta inte fungerar är Italien. Där marknaden och politiken är samma person i Berlusconi. Genom att kontrollera media kan han genom att som de gamla romerska kejsarna ge folket bröd och skådespel kontrollera ett helt folk. Han har infört en slags hedonism som genomsyrar samhället. Se gärna dokumentären Videocracy och bli förfärade.


Demokrati utan utbildning är ett hyckleri utan begränsning
Iskander Mirza

torsdag 1 april 2010

"The Reader" & Existentiell kommunikation

Genom media, litteratur och filmer blir vi ofta medvetna om förintelsen och livet i koncentrationsläger. En medvetet som väcker frågan om den ondas väsen. Att med jämna mellanrum blir upplyst är otroligt viktigt, men på vilket sätt blir vi upplysta, kanske är minst lika viktigt. Att bli känslomässigt drabbad, som Birgitta E. Gustavsson, skriver i sin avhandling ”Att sätta sig själv på spel”, av ett motspråk, kanske är det som behövs för att vi ska se händelser i ett annat ljus. Filmen ”The Reader” kan troligtvis, för många, kommunicera ett sådant motspråk. Det är inte en film med moraliska pekfingrar eller en färdig given berättelse, utan en existentiell kommunikation. Existentiella frågorna om "skuld" blir hängande i luften för att avgöras av oss åskådare, där lag och moral inte går hand i hand.

Inledningsvis möter vi Michael, en ganska framgångsrik advokat som står och tittar ut genom fönstret. Han blickar tillbaka till hans förflutna, till slutet av 1950-talet då han som ung, möter den vackra, tjugo år äldre spårvagnkonduktören Hanna. De inleder en passionerad kärleksaffär. Hanna är oerhört kontrollerande men samtidigt brister hon, ibland, som ett barn ut i gråt när Michael läser högt ur sin världslitteratur. Det blir allt mer tydligt att hon är tungt skuldbelagt av någonting. Efter en lidelsefull sommar är hon plötsligt försvunnen. Michel kastar sig in i sina studier för att glömma Hanna, men han lyckas aldrig.

Åtta år senare ser han Hanna när han som juridikelev studerar Nürnberg rättegångarna. Hon står där åtalad för medhjälp till mord på 300 judar. Hon har arbetet som vakt på Auschwitz och hade där till uppgift att välja ut ett visst antal kvinnor varje månad som sändes till döden. Hon var med på dödsmarschen och fick instruktioner om att utifrån låsa dörren om en kyrka där de stationerat ett stort antal judar, som nazisterna sedan satte eld på. En kvinna lyckades smita och vittnar nu om Hanna och några andra vakters gärningar. Michael blir förkrossad och hans känslor till Hanna, gör att han känner sig indragen i skulden. Till slut inser han också att faktiskt ingen kan stå utanför skulden.

Under rättegången frågar domaren Hanna om hon inte insåg att hon sände dessa kvinnor i döden. Hon svarar förvirrat: ”Vi var vakter. Det var vårt jobb att vakta fångarna. Vi kunde inte låta dem fly.” ”På så vis… Då kunde ni riskera åtal och avrättning…”, sa domaren. ”Nej. Nej”, skriker Hanna. ”Varför då?”, frågar domaren vidare. ”Hade vi öppnat hade det blivit kaos. Hur skulle vi återställa ordningen? Vi kunde inte låta dem fly. Vi var ansvariga för dem.” skriker Hanna nu i trans och slår näven i bordet.

Hanna tar åt sig mer straff än de andra vakterna för att dölja hemligheten om att hon inte kan läsa, som Michael först förstår nu. Domen blir livstids fängelse. Efter att Hanna och de andra vakterna fått sin dom, bryter en elev, under ett seminarium, ihop. Han skriker: Man åtalar sex kvinnor och pekar ut dem ”de var de onda” För att ett offer råkade skriva en bok! Det är därför just de står åtalade. Vet ni hur många lögner det fanns? De tjatas om hur mycket folk egentligen visste. Alla visste om det! Våra föräldrar, våra lärare… Det är inte frågan! Frågan är hur kunde ni låta det hända?

När Hanna sitter i fängelse börjar Michael läsa in böcker som han skickar till henne i fängelset. Under tjugo års tid skickar han kasettband, men han besöker henne aldrig. När Hanna ska släppas fri, ringer fängelsedirektören Michael och frågar om han kan ordna jobb och någonstans att bo till henne. Michael ställer motvilligt upp. En vecka innan hon ska släppas går han dit för att prata med henne. Han frågar henne vad hon lärt sig av det förflutna. Hon svarar: ”Det spelar ingen roll vad jag känner eller vad jag tänker. De döda är ändå döda.” ”Jag var osäker på vad du lärt dig”, säger Michael. ”Jag har lärt mig..., jag har lärt mig att läsa”, svarar Hanna. Michaels besvikelse över hennes svar, är stor. När han kommer nästa vecka för att hämta Hanna, har hon tagit sitt liv. Hon har lämnat ett testamente där det står att Michael ska ge hennes pengar till kvinnan som överlevde branden. Först efter Hannas död inser Michael att hon faktiskt kände skuld.

Frågorna om det onda och goda tillhör de livsfrågorna som är svårast att besvara. Hannas ansvar sögs upp av systemet och hon såg sig tvingad att handla i enlighet med de instruktioner som nazisterna representerade. På ett vis tror jag att indoktrinering är något man också utövar mot sig själv. Att man inte klarar att vara medveten om var det är man gör. Är det ondska? Om det är ondska, var är i så fall skulden för människor som tyst såg på? Jag tycker att dessa frågor är otroligt viktigt att kommunicera för framtiden. Att vi måste förstå att vi inte på förväg vet vem som blir vem i en sådan grym händelse som andra världskriget. Att det är så lätt att döma, för att vi inte förstår…

/Sofie