söndag 15 mars 2015

Om att uppleva det förflutna som meningsfullt här och nu.

Jag kom just att tänka på uttrycket ”Det där är historia.” - i sammanhang där det syftar på att det är något som ska glömmas eller åtminstone inte medvetet borde tänkas på, eller kanske något som anses vara mindre viktigt. Vad i historien anses som värt att minnas, förmedlas och lyftas fram? Och enligt vem? Nu när vi här diskuterar Kulturarv och kommunikation framkommer tydliga kopplingar mellan historia och samtid, och som får sammanhang här och nu. Är det kanske så att ”här och nu” inte är meningsfullt utan det förflutna, och tvärtom? I boken The presence of the Past lyfter Rosenzweig och Thelen bl a fram att delaktigheten i historien och det förflutna skapar just sammanhang och mening i nuet och framtiden. Som genom t ex olika kulturella engagemang och uttrycksformer som dans, musik, resor, litteratur, teater med kopplingar till historia och kulturarv – här kan det bl a handla om personlig anknytning gällande t ex kulturellt ursprung. Och när vi diskuterade boken så pratade vi bl a om att historien kan på så sätt ge oss större förståelse för våra liv och samtid, vilket då ger betydelse i nuet.

Bodil Petersson ställer bl a frågan, i sin avhandling Föreställningar om det förflutna, om varför det förflutna överhuvudtaget rekonstrueras. Och redogör vidare för hur återupplevelsen kan skapa förståelse, intresse och vidare sammanhang - när vi genom delaktighet kan uppleva det förflutna blir det också meningsfullt här och nu. Petersson skriver också om levandegörande, som här i sammanhanget kan kopplas till tidsresor och rekonstruktioner - att därigenom förmedla det förflutna och historia, och få möjlighet att leva sig in i en slags upplevelsevärld som blir konkret i samtiden.

Det är intressant hur vi på olika sätt kan sammanlänka historia, samtid och framtid. Och här är rekonstruktioner, dans, musik, resor, litteratur och teater bara några exempel på hur detta möte kan upplevas och engagera genom både materiella och immateriella kulturarv. En fysisk plats och kulturmiljö kan ge personlig mening och upplevelse, liksom t ex musik och dans skapar olika upplevelsevärden. Vidare som Anita Synnestvedt bl a skriver om i boken Dom gör med hjärtat, förknippas t ex upplevelsepedagogik med verksamheter som berör historia och kultur. Och här går det att göra kopplingar till just tidsresor, rekonstruktioner, dans, musik och tidigare exempel som jag nämner gällande kulturella uttrycksformer. Det vi upplever kan vi även lära och få kunskap om, och tvärtom.

3 kommentarer:

  1. Jag blir irriterad över att forskare som ställer frågan "Varför rekonstruerar / utforskar vi det förflutna?" ofta är ovilliga att acceptera svaret "Av vetenskaplig nyfikenhet, för att det är roligt". Metaforskningen försöker alltid hitta en politisk eller sociologisk förklaring, hur ansträngd den än ofta blir.

    SvaraRadera
  2. Nu blir jag nyfiken – när du Martin här syftar på metaforskningens ansträngda politiska eller sociologiska förklaring, menar du då att frågan: ”Varför rekonstruerar / utforskar vi det förflutna?" egentligen är överflödig eller kanske rent av onödig? Det faktum att rekonstruktioner görs skvallrar ju uppenbart om att intresse och nyfikenhet finns, men på frågan om varför hamnar då förstås svaren inom olika förklaringar. Och som följd kan då svaret ”Av vetenskaplig nyfikenhet, för att det är roligt” framstå som för enkelt inom vissa forskningsfält? Kanske blir i vissa fall problematiseringen ett mål i sig...

    SvaraRadera
  3. Vilka frågor den humanistiska forskningen skall ägna sig åt kan lyckligtvis ingen enskild individ bestämma. Men jag anser för min del att alldeles för mycket arkeologiska forskningsresurser har lagts på metafrågor de senaste 25 åren.

    Jag menar att metaforskning alltid är en storleksordning mera obskyr än den forskning som studeras. Och arkeologin i sig är samhälleligt obskyr redan till att börja med. Om tio medlemmar av allmänheten är villiga att läsa en bok om vikingatiden, då är bara en person villig att läsa en forskningshistorisk eller vetenskapssociologisk bok om vikingatidsforskare.

    SvaraRadera