Det är intressant hur saker kommer i perspektiv vid olika tidpunkter i livet och det händer oftast när man minst har en tanke på att det kan ske. Det är fascinerande hur man egentligen dagligen (speciellt när man lever i ett världsområde som inte på länge sett större katastrofer eller krig ) obehindrat utför saker, utan att något stoppar eller hindrar en. Den här helgen uppstod ett sådant perspektiv. Flertal jordskalv utbröt i Nepal den 25-26 april och siffran av antal döda uppskattas till ca 2000 personer. Dödsiffran fortsätter att stiga och ihop med skalven har hittills fyra kulturarv och världsarvs byggnader samt monument förstörts. Ett av dessa är tornet Dharahara, ett landmärke i huvudstaden Katmandu som ofta brukade besökas av många turister. Från tornet med dess nio våningar hade man en fantastisk utsikt över staden. På torget, Durbatorget, som är känt för att vara stadens religiösa och kulturella mittpunkt, har flertal gamla tempel rasat till en pulveriserad massa.
Peter Grip, en reseanordnare av resor till b.la. Nepal, tror att dessa förstörda kulturarvs lämningar kan bidra till en minskad turism, i all fall på kort sikt. Han menar att det ändå fortfarande finns andra unika saker med just Nepal som kommer att fortsätta locka turister i framtiden. Grip anser också att det självklart är en mycket tråkig händelse, men å andra sidan om man jämför med dem människor som mist livet i skalvet, så är inte kulturarvs byggnader och monument vid lika stor vikt. Sådan tur är kommer Nepal att få hjälp av FNs organ Unesco med återuppbyggnad av kulturarvs platser, då man enligt FN i partnerskap med Nepal delar samma värderingar av kraften i utbildning och kultur till att stärka människor.
Andra människor som bor i trakten har svårt att ta in vad som faktiskt har skett med kulturarvet. Fotografen Kashish Das Shrestha har svårt att greppa att Dharahara tornet inte längre finns. Han hade bara för några dagar sedan kunnat titta på tornet i från sin altan.
I ett sådant här läget ställs verkligen kulturarvets värde mot människovärde. Hur mycket resurser ska läggas på bevarandet och återställandet av kulturarv i en sådan här situation? Hur pass mycket av resurserna får det lov att ta upp när människor är i behov av vård och räddningsarbete? Även fast andra länder så som vi själva hjälper till med räddningsarbetet av människor är sjukhusen redan nu överfulla och arbetet att nå fram till drabbade människor i rasmassorna går långsamt, då man b.la. måste hacka sig fram. Själv blir jag väldigt delad i en sådan här fråga, för mig är det självklart att människoliv alltid går före materiella ting. Men å andra sidan är det också en stor kulturell förlust och ett arv som landet förlorar om inget återuppbyggnads arbete uppförs. Det är ju också en viktig del för landets ekonomi, att turister kommer dit och intresserar sig för deras kulturarv då Nepal är ett av världens fattigaste länder. Så det största dilemmat i den här situationen är att moralisk uppfattning ställs mot det kulturella värdet.
Samtidigt som situationen uppbringar svåra frågor så ger den mig också som västerlänning en aha upplevelse, som egentligen skulle behövas mycket oftare. Påminnelsen om att det liv jag själv lever är i det stora hela få förunnat, att kunna gå över gatan för att handla mjölk eller spendera eftermiddagen på ett kafé är inte en global rättighet eller möjlighet för alla.
Av någon anledning så tycker bloggen att den ska publicera halva min text i liten stil och göra konstiga indrag på källorna. Har försökt uppdatera inlägget två gånger nu, men bloggen envisas med att det ska se ut så här, så tyvärr får ni stå ut med det :)
SvaraRaderaDet finns ett buddhistiskt ordspråk som lyder ungefär: "Inget vara för evighet". Något som de har fått lära sig, eftersom de flest buddistiska ställen som finns är ofta utsatt av antingen förstörelse av andra människor grupper, eller naturkatastrofer. Vilket gör lättare kunna acceptera det saker blir förstörda.
SvaraRaderaMen också skänker tröst till dem som dog under den tiden, eller annars också.