lördag 25 april 2015

Hur ska man kommunicera svåra kulturarv?

Efter Ludvig Papmehl-Dufays två föreläsningar funderade jag mycket på det som han kallade för svåra kulturarv. Med detta menas kulturarv som inte är så trevliga utan ofta då det har hänt hemska saker. Dock räknas de ändå som kulturarv och personligen tycker jag det är viktigt att komma ihåg även dessa. Papmehl-Dufays exempel på ett sådant svårt kulturarv var Sandby borg på Öland. Sandy borg är en fornborg där man har funnit uppseendeväckande fynd i form av dräktspännen i förgyllt silver, bjällror, pärlor och ringar i skattgömmor inuti fem olika husgrunder. Dessa skatter tyder på att människorna som bodde i borgen varit välbärgade och haft kontakter med det romerska medelhavsområdet. De kanske allra mest uppseendeväckande fynden i Sandby borg är dock kvarlevorna från upp till tio olika personer, vilka har blivit brutalt mördade. Hittills har man tagit upp skelett från två unga män. Den ena av dem har spår av hugg i ryggen medan den andra har fått flera dödliga hugg i huvudet. Efter massakern har sedan de döda bara lämnats på plasten utan att begravas.

Sandby borg är en plats med många frågor och lite svar. Troligtvis har dock borgen blivit anfallen och dess invånare blivit bortförda eller ihjälslagna. Borgen har sedan legat glömd i över tusen år då ingen har kommit tillbaka för att ta hand om de döda eller ens ta över platsen och finns därför kvar idag som ett fruset ögonblick.

Hur ska man då kommunicera sådana svåra kulturarv som vittnar om tragiska händelser? Den första metoden jag tänker på när det pratas att kommunicera kulturarv är utställningar på museum. Men man kan dock fundera på om det är etiskt korrekt eller inte att ställa ut fynd från svåra kulturarv. Kan man exempelvis ställa ut skeletten från Sandby borg när de en gång var människor som blev brutalt mördade? Jag själv är mycket kluven i denna fråga. Jag tycker nämligen att det är jättespännande att gå på museum där det finns riktiga skelett och jag tror att många tycker det är spännande eftersom det finns någon sorts mystik kring dem. Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka på hur dessa personer en gång såg ut, hur de levde och hur de dog m.m. Samtidigt så tycker jag att det inte är riktigt rätt att ställa ut kvarlevor och att de borde begravas. Så frågan är hur man ska kunna kommunicera dessa kulturarv? Jag anser nämligen att de är minst lika viktiga att berätta om. Vad tycker ni och vad har ni för idéer?

Det var allt för mig

/ Maja  

7 kommentarer:

  1. Jag tycker att eftersom det inte finns några efterlevande i livet är det inget etiskt problem att ställa ut benen. Däremot tycker jag inte man skall ställa ut moderna mordoffer. Etik handlar om levande människors behov.

    SvaraRadera
  2. Om inte skulle vara tillåt att ha kvarlevor från Sandbyborg skulle behöva åtgärda mycket som redan finns som vi kan tycka är självklart ska finnas. Jag tror lättare ha Sandbyborg offer utställda än många som faktiskt finns i dagsläget. Samt genom att ställa ut dem så berättas ändå deras historia, och livsöde. Sen att alltid finnas någon som tycker inte bör vissas upp, men det så bra vissa medeltiden inte var någon underbar lite tidsepok.
    men igen det är min mening.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker också att det är en komplex och mångbottnad fråga, men det är självklart viktigt att berätta om de här så kallade svåra kulturarven. Det är svårt att inte börja tänka på koncentrationsläger och även om det är känslomässigt jobbigt är det bara så viktigt att bevara dem för det är en historia som bör berättas, även om det är något som så många säger hela tiden. Hörde idag på radion en mycket intressant intervju med en kvinna som överlevt Auschwitz och hon berättade att när hon föreläste om sina upplevelser för skolbarn var det de frågade mest "Kommer detta att hända igen?". Hon svarade att det var upp till dem och just därför är det viktigt att vi kommer ihåg våra så kallade svåra kulturarv. Det har också sagt hundratusentals gånger och jag tvivlar på att kan omvända alla. Men trots det är medvetenheten bara i sig viktig och det gäller naturligtvis händelser oberoende av tidsålder, inte bara sådant som hänt under senare tid i historien. När man får den medvetenheten slås man av tidlösheten i dessa mycket tragiska skeenden.

    /Anna Forsén

    SvaraRadera
  4. Jag håller med Martin i och med att kvarlevorna är så gamla så borde det inte vara något problem med att ställa ut dem. Jag medger dock att mitt synsätt är väldigt godtyckligt eftersom jag bara tittar på en "åldersgräns". Jag skulle kunna tänka mig ställa ut ben från 1800-talet men när går vi in på 1900-talet och förintelsen så känner jag mig inte lika säker på det. Svåra kulturarv är bra att ha som etiska konfrontationsmedel och kan leda oss till att ställa frågor om samhället och världen idag. På det sättet får de ett fostrande syfte och kan hjälpa oss slå tillbaka mot extremism.

    SvaraRadera
  5. Håller med om att så pass gamla kvarlevor borde kunna ställas ut. Jag själv skulle åtminstone inte höja på ögonbrynen över det.

    När man talar om "svåra kulturarv" tycker jag snarare att man inte får göra det allt för svårt och komplicerat. Information som finns får t.ex. inte undanhållas bara för att den skulle kunna uppfattas som stötande för någon. Skulle man göra så riskerar man att man "ändrar" historien till att uppfattas som något som bara passar in i den egna världsbilen.
    Saker, platser och händelser måste återberättas som de har varit, oavsett hur de har varit.

    SvaraRadera
  6. Som ett annat exempel kommer jag här att tänka på Kalmar slott som också har en mörk historia med krig, död, lång tid av förfall och hemska fängelserum. Och det är intressant att placera det i relation till slottets betydelse idag, med en folklig och levande kulturmiljö! Hur kulturarv kopplat till dom här tragiska händelserna lyfts fram och berättas om ser som sagt verkligen olika ut, och ibland rent av kanske det tystas ned. Jag tycker också att det är viktigt att även mörker och tragik lyfts fram i ljuset, så att säga.

    SvaraRadera
  7. Jag tänker såhär, med tanke på hur länge dessa ben har legat under jord i Sanby borg, en så pass lång tid att om det hade funnits några kvarlevande släktingar hade de haft tid att kunna antingen leta själva eller kunna försöka få hjälp att hitta dem på något sätt. Men nu är detta inte fallet, jag tror att man måste genomgå någon förändring i sitt tanke sätt som arkeolog och se på dessa ben mer som artefakter än faktiska benrester från människor som har upplevt någonting hemskt de sista stunderna de var vid liv. Och när det kommer till om man ska ställa ut dessa ben för allmänheten så tycker jag att det är någonting man ska få göra, för att på det sättet visa hur det gick till, vad som hände och skapa en tydligare tidsresa för besökarna på utställningen. Självklart kan man göra det på ett diskret sätt för att ändå visa respekt, då dessa benrester en gång i tiden faktiskt var en människa.

    //Björn Karlsson

    SvaraRadera