onsdag 23 mars 2016

Fokuspunkt södra Öland


Det finns två alternativ när man kört över ölandsbron, att svänga norr ut eller att svänga söder ut. Norra Öland bjuder på kritvita sandstränder, fornlämningar och säsongsshopping. Hela familjers behov kan tillfredsställas när det går att bada, konsumera kultur och gå på outlet inom radien av ett par hundra meter. Målgrupperna för dessa aktiviteter är flera, för att inte säga de flesta. Södra Öland utgör med sin mer rofyllda framtoning i många avseenden en motpol till norra Ölands sommarkommers. Turisterna som väljer att åka söder ut är antagligen ute efter något annat än det norra delen har att erbjuda.

Som de flesta vet har UNESCO utsett södra Ölands odlingslandskap till världsarv. För att behålla utnämningen behöver bland annat platsen bevaras och den bör vara tillgänglig för allmänheten eftersom den ses som en angelägenhet för hela mänskligheten. Världsarvet på södra Öland består av en markareal präglad av långtgående jordbrukstraditioner och är unikt i sitt slag. Det ligger där tillgängligt på sitt vis, det är bara att stiga rakt in i det. I grova drag skulle kraven som föreligger en fortsatt världsarvsutmärkelse tillgodoses med ett par informativa skyltar och gynnsamma förhållanden för bönderna att fortsätta bruka marken. 

När södra Ölands världsarvssamordnare i höstas besökte vår kulturarvsklass berättade hon om svårigheterna i att kommunicera världsarvet till besökarna för att hitta ett sätt att konkurrera om turisterna med norra Öland. Jag fick intrycket att uppdraget handlar lika mycket om ett regionalt utvecklingsarbete som ett arbete med världsarvet i sig. Visst går det hand i hand, attraktivt kommunicerad kultur kan bidra till regional utveckling och regional utveckling kan pumpa in pengar i kulturbevarande och utvecklande insatser. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det som verkligen betyder något för odlingslandskapets fortlevnad är bönderna. Bönderna behöver kanske inte främst fler turister, utan ändrade politiska förutsättningar för att kunna bedriva småskalig kött- och mjölkproduktion, eftersom det är grunden till att det agrara landskapets utformning ska kunna bevaras.  

En världsarvssamordnare kan inte ändra på nationella politiska beslut, men kanske inte heller lyckas genomföra ett regionalt uppsving som en direkt följd av att platsen utsetts till världsarv. Att världsarvet ska vara nyckeln till regional utveckling kanske tar fokus från andra kvalitéer och potentialer som södra Öland besitter. Slaget om turisterna har hittills varit svårvunnet, så varför inte satsa på regional utveckling genom lokalbefolkningen istället och låta världsarvet vara en genom bönderna välskött och tillgänglig inramning för framtida projekt? Kanske hittar nyinflyttare och turister till södra Öland därefter.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar