Jag
har under den senaste tiden kollat på en dokumentärserie av Peter
Taylor från 1999 där han presenterar konflikten på Nordirland
utifrån de tre sidornas perspektiv. De två sidorna som är mer
ihågkommna är IRA och den brittiska armén. Den tredje sidan som
faller undan (i mitt fall i alla fall) är Lojalisterna som bestod av
en rad organisationer som har som mål att behålla Nordirland
(Ulster) brittiskt. Det som jag tyckte var intressant med
lojalisterna är hur de hanterar och bearbetar sitt förflutna för
att sedan motivera eller legitimera sin politiska position.
Den äldsta av de lojalistiska organisationerna var UVF (Ulster Volunteer Force) som grundades av advokaten Edward Carson 1913 för att stå emot Home rule (halv-självstyre) till Irland vilket enligt Carson och lojalisterna skulle vara början på ett självständigt Irland, UVFs uppdrag innefattade att bevara Ulster brittiskt. UVF bestod av 100,000 män. Home rule sattes på hyllan när första världskriget började och många från UVF och den protestantiska befolkningen gick ut i krig. Kriget kostade många protestantiska irländare livet vilket skapade stor sorg på Irland. När kriget slutade återkom de som överlevde till ett nytt krig på Irland som slutade 1922 och gränsen mellan republiken Irland och Nordirland drogs som en kompromiss för att säkra ett brittiskt territorium med en protestantisk majoritet på Irland.
Under
konflikten på Nordirland 40 år senare mobiliserade lojalisterna sig
emot IRA som vill föra in Nordirland till republiken Irland.
Lojalisterna ansåg att det var deras uppdrag likt deras historiska
föregångare Carson och hans UVF att hålla Nordirland (Ulster)
brittiskt. Inom den protestantiska och lojalistiska kretsarna var
Storbritannien skyldiga dem att bevara Nordirland brittiskt eftersom
de gav Storbritannien soldater när de behövdes under första
världskriget.
Dem
två historiebruken som jag anser står ut hos lojalisterna är det
politiskt-pedagogiska historiebruket och det ideologiska
historiebruket.
Det politiskt-pedagogiska historiebruket definieras av Karlsson som “det pedagogiskt-politiska bruket av historia kan beskrivas som en metaforisk, symbolisk och jämförande historiebruk i vilket förhållandet mellan då och nu görs förenklat och oproblematiskt” (2009 ,66) . Karlsson skriver också att “målet för det politiska historiebruket är att ställa angelägna politiska frågor i vår egen tid under debatt genom direkt jämförelse med företeelser i det förflutna” (Ibid). Om vi överför detta till lojalisterna hittar vi det politiskt-pedagogiska historiebruket när lojalisterna under the troubels jämställer sig med Edward Carson och hans UVF genom att hävda att det moderna och det historiska UVF delar samma uppdrag och syfte.
Det
ideologiska historiebruket definieras av Karlsson som “det
ideologiska historiebruket som handlar om att med hjälp av historia
bygga upp ett relevant meningssammanhang, som förmår legitimera en
viss maktposition och rationalisera denna genom att lägga historien
till rätta så att misstag och problem på vägen till makten tonas
ned, gör banala eller försvinner” (2009, 63). Karlsson skriver
också att ”Konkret brukas historia ideologiskt bland annat genom
hänvisning till historiska lagar och objektiva nödvändigheter. I
historieideologernas arsenal återfinns också absoluta kronologier,
tydliga periodiseringar, svart-vita analyser och personteckningar,
starka kontinuitetslinjer eller föga problematiserade
framstegsperspektiv.” (Ibid). Det ideologiska historiebruket hos
lojalisterna finns i att de försöker ”legitimera maktpositionen”
behålla Nordirland brittiskt genom att de hänvisar till första
världskriget och att Storbritannien är skyldiga att behålla
lojalisternas önskade ”maktpositionen”. Lojalisterna vill med
första världskriget ”bygga upp ett relevant meningssammanhang,
som förmår legitimera en viss maktposition”
Vad
säger ni andra? Vad är era reaktioner? Vad är era tankar?
Källor
Historien
är nu, Klas-göran Karlsson & Ulf Zander (red), 2009, S63 &
66
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar