onsdag 23 mars 2016

Städa undan obekväma kulturarv


Mellan år 2009 och 2015 bodde jag i en söderförort till Stockholm som heter Hökarängen. Vår närmaste granne Janne var utöver mycket annat även alkoholist och på våningsplanet under oss fanns en verksamhet för gratisfrukost dit hemlösa och utsatta människor kom för att umgås och äta tillsammans. Janne berättade att han bott i Hökarängen i hela sitt liv, att det varit ett stökigt område dit folk knappt vågat åka och som i folkmun kallades för Krökarängen. Många av de som bodde i det forna Krökarängen stannade på platsen och växte upp, inte sällan med missbruksproblematik. Som den utböling jag själv var på platsen uppmärksammade jag en påtaglig gemenskap den äldre, utsatta generationen emellan. Jag såg dem ofta spelade boule tillsammans eller sitta på torget i stora gäng. Det var utan tvekan deras hem, deras Hökarängen. 

Efter några år inleddes projektet Hållbara Hökarängen av Stockholmshem, vilka äger de flesta hyresfastigheterna i Hökarängen. Projektet startades för att sprida kunskap och gemenskap genom hållbarhetsfrågor och att göra Hökarängen till en trevligare plats att bo på. Jag deltog själv i planeringen av en gemensam odling och några goda vänner till oss fick hem en minikompost att ha under diskbänken. I samma veva sänktes lokalhyrorna avsevärt för framförallt ateljé- och konstnärlig verksamhet, men också för småskalig butiksverksamhet i form av bland annat ett surdegsbageri och ett ekologiskt kafé. Alla verksamheter fick sig en gammeldags neonskylt tilldelad. En dag när jag gick förbi boulbanan var en grävmaskin i full färd med att gräva bort den. Torget möblerades om, och där anordnades loppisdagar och anlades en skridskobana av plast för barnen.

Efter ett tag tyckte jag mig tydligt se hur hökarängsborna utbyttes från det äldre klientelet till unga hippa barnfamiljer. Hökarängen genomgick i mina ögon en tydlig gentrifiering. Jag har ingen aning om gentrifiering överhuvudtaget låg i Stockholmshem intention om ett hållbart Hökarängen, men min upplevelse av resultatet, genomtänkt så här i efterhand, var sådan. Jag tänkte inte så mycket på konsekvenserna just då och jag deltog med glädje i aktiviteterna som erbjöds och jag upplevde att Hökarängen blev en trevligare plats att vistas på. 

För att knyta an till kursens innehåll så tänker jag att Stockholmshem inte var intresserade av att förmedla och kommunicera platsens historia och kulturarv utan tvärtom ge området en helt ny och annan framtoning. Hökarängen blev en trevlig plats för barnfamiljer, men gav inte lika mycket plats till de som bodde där från början. Vad tycker ni, är det okej att städa bort obekväma kulturarv, som i sådana här fall går på två ben? 

2 kommentarer:

  1. Jag diskuterade ditt blogginlägg med min mamma eftersom hon själv är uppvuxen i närheten av Hökarängen och spenderat tid där som ung. Hon känner igen mycket det du beskriver och hon jobbar dessutom med att hjälpa missbrukare idag så termen "Krökarängen" känner hon väl igen och generationskamrater till henne likaså.

    Idag är detta en naturlig utveckling samhället där många förorter så att säga "städas ut" för att bli mer attraktiva och hippa. Detta faller dock inte alltid ut helt rätt och sociala problem kan fortfarande vara problem. Jag tycker dock inte att man ska förändra områden för mycket eftersom vissa aspekter av genuinitet som finns där då kan försvinna och självklart har alla människor rätt att bo var man vill oavsett bakgrund, inkomst mm.

    SvaraRadera
  2. Levande kulturarv och människorna som det innefattar, är något som ofta glöms bort i diskussionerna kring vad som är ett kulturarv.

    Precis som du lyfter i din text så ses inte alls kulturarv och allas livshistoria som värt att bevara, berätta om eller inkorporera i framtidens stadsmiljö.

    Jag tror att om man "städar" undan, som du skriver, det som anses som obekväma livshistorier så driver detta de redan socialt utsatta än längre bort från samhället. Istället borde man jobba för att göra även sådana som "Jannes" livshistorier till en del av den gemenskap som man strävar efter att bygga upp.

    SvaraRadera