tisdag 8 mars 2016

Vem äger mitt minne ?

Under helgen valde jag att titta på dokumentären ”Frederick the Great and the enigma och Prussia”. Dokumentären handlade om Frederick II den store av Preussen liv från vaggan till graven. Dokumentären berättar om Fredericks den stores militära karriär och han militära expansion Preussen samtidigt som Frederick den store var den upplysta despoten som styrde enligt upplysningstankarna. Under Frederick den stores styre tilläts begränsad yttrande frihet, tortyr förbjöds samt byggandet en katolsk katedral i det protestantiska kungadömet Preussen som en symbol av religiös tolerans.

Dock är den mest intressanta biten för mig kommer i slutet av dokumentären. Det inleds med att dokumentären berättar för oss att Frederick den store är för många unga tyska en okänd historisk figur. Anledningen till detta är för att Frederick den store användes av Hitler för att legitimera det nazistiska styret genom att etablera ett samband mellan Hitler och Frederick den store samt mellan Hitlers tredje rike och Frederick den stores kungadöme.

När andra världskriget slutade bestämde sig de allierade att förstöra det Preussiska kulturarvet och minnet av Frederick den store eftersom de allierade ansåg att det var orsaken till första och andra världskriget samt Hitlers militära ambitioner. Fast 1980 kom Frederick den store tillbaka när den Östtyska regeringen valde att resa en staty av Frederick II i deras del av Berlin. Anledningen till att den Östtyska regeringen valde att resa statyn var för att ta över tolkningsföreträdet från nazisterna. I den östtyska tolkningen av Frederick den store framställde man Frederick den store som en socialistisk hjältekung som styrde med folket i åtanke.

Den frågan som jag vill ställa till er är hur man hanterar ett kulturarv som har en negativ koppling. Ifrån Frederick den store kan man urskilja två metoder för hur man kan hantera en negativ koppling. Man följa förnekelse metoden där man väljer att förneka ett kulturarv som de allierade valde att göra. Den andra metoden är omtolkningsmetoden där man som Östtyskarna valde att göra dvs att omfamna det negativa kulturarvet och ge det en annan tolkning.

Ett annat exempel på omtolkningsmetoden är vikingatiden och dess användning av nynazistiska grupper. Foteviken vikingareservat är en organisation som har motarbetat denna kopplingen. Detta har dem gjort genom att skriva ett uttalande där de fördömer den nynazistiska tolkningen av vikingatiden och att de vädjar om alla lika värde. Foteviken vikingareservat har även tagit på sig en lärande roll i det lokala samhället för yngre individer som har hamnat i nynazistiska kretsar där personalen genom diskussion med de yngre individer diskuterar värderingar och informerar de yngre individerna om hur vikingasymboler inte har en nazistisk koppling. (Petersson, 2002, 86 - 87)

Vad tycker ni andra vi ska göra ? Ska vi överge ett kulturarv för dess negativa kopplingar och låta det falla bort i glömska ? Eller ska vi ta tillbaka kulturarvet och låta de negativa hänga med oss i framtiden ?

Källor 

BBC 4, 2010, Frederick the Great and the enigma of Prussia. https://www.youtube.com/watch?v=nuI2zPyouiA, (Hämtad 2016-03-07 )

Bodil Petersson, I Aronsson, Peter & Larsson, Erika (red). (2002). Konsten att lära och vilja att uppleva: Historiebruk och upplevelse pedagogik vid fotviken, medeltidsveckan och jamtli, Växjö universitetet: Centrum för kulturforskning, Rapport 2000:1. S 81 - 94

6 kommentarer:

  1. Ditt resonemang låter väldigt vettigt att hur ska man gå till vägar med dessa typer av kulturarv? Men bör man inte ta del av alla kulturarv, är det inte viktigt för framtiden, för vår generation att veta och berätta vidare? Även de minnen från förr som kan vara väldigt laddade och negativa inställningar till. Men jag tror detta är en fråga som alltid kommer reta upp någon som tycker detta borde glömmas, tänker på alla koncentrations läger osv, Ett väldigt färskt minne som är svårt att hantera av många, särskilt de med anhöriga. Men tycker det då är extra viktigt att minnas för att förhindra liknande händelser. / Maria

    SvaraRadera
  2. Ditt resonemang låter väldigt vettigt att hur ska man gå till vägar med dessa typer av kulturarv? Men bör man inte ta del av alla kulturarv, är det inte viktigt för framtiden, för vår generation att veta och berätta vidare? Även de minnen från förr som kan vara väldigt laddade och negativa inställningar till. Men jag tror detta är en fråga som alltid kommer reta upp någon som tycker detta borde glömmas, tänker på alla koncentrations läger osv, Ett väldigt färskt minne som är svårt att hantera av många, särskilt de med anhöriga. Men tycker det då är extra viktigt att minnas för att förhindra liknande händelser. / Maria

    SvaraRadera
  3. Jag anser att man borde anamma all form av historia, inklusive det dåliga, för vad är meningen av "att man skall lära sig av historien" om man skall aktivt glömma bort delar av det, bara för att det anses som opassande eller dåligt? Ett svenskt exempel för den här konversationen är vår behandling utav samerna. Mer eller mindre är det vår motsvarighet till USA:s bemötande av dess urbefolkning, där vi tog deras land och tvångsförflyttade bort de till andra marker och mycket annat. Detta var något som jag själv inte fick lära mig av under min skoltid, som jag tycker skulle ha varit en del av min kunskap om den svenska historien och kulturarvet. Även om det ses som en skamfläck i den svenska historien som till exempel det rasbiologiska institutet i Uppsala, kan man inte bara glömma bort och förneka det, utan ta sig an även del delen av vårt kulturella arv och förstå hur det uppstod och hur man undviker att liknande sker i framtiden. Med det sagt vill jag avsluta med citatet: Historien upprepar sig aldrig, men den rimmar (om vi inte gör något åt det).

    SvaraRadera
  4. Jag anser att man borde anamma all form av historia, inklusive det dåliga, för vad är meningen av "att man skall lära sig av historien" om man skall aktivt glömma bort delar av det, bara för att det anses som opassande eller dåligt? Ett svenskt exempel för den här konversationen är vår behandling utav samerna. Mer eller mindre är det vår motsvarighet till USA:s bemötande av dess urbefolkning, där vi tog deras land och tvångsförflyttade bort de till andra marker och mycket annat. Detta var något som jag själv inte fick lära mig av under min skoltid, som jag tycker skulle ha varit en del av min kunskap om den svenska historien och kulturarvet. Även om det ses som en skamfläck i den svenska historien som till exempel det rasbiologiska institutet i Uppsala, kan man inte bara glömma bort och förneka det, utan ta sig an även del delen av vårt kulturella arv och förstå hur det uppstod och hur man undviker att liknande sker i framtiden. Med det sagt vill jag avsluta med citatet: Historien upprepar sig aldrig, men den rimmar (om vi inte gör något åt det).

    SvaraRadera
  5. Jag håller med ovanstående skribent. Att minnas mörka fläckar eller en mer problematisk tid överlag är inte att legitimera. Snarare kan kanske en ökad kunskap om dessa tider och personer minska mytologiseringen av dem? Det är lättare att romantiska en tid man inte har några spetskunskaper om. Det är farligt om samhället får för sig att minnen är en form av legitimering.

    SvaraRadera
  6. Även om jag personligen tycker att vi sällan lär oss av historien så tycker jag att det är oerhört viktigt att inte bara förmedla det negativa i det förflutna utan även lägga fokus på det.

    SvaraRadera