torsdag 31 mars 2016

Sandby Borg

Det jag kom att tänka på när vi pratade om Sandby borg är all denna förundran och tankar om vad som har hänt här på 400 talet. Jag tycker detta är väldigt spännande och vill bara veta även om man kanske aldrig kommer att få veta exakt vad som har hänt där. Alla har sina olika teorier om vad som hänt och det är spännande att klura fram olika scenarier men lite frustrerande att aldrig kommer riktigt veta vad som har hänt till 100 %.

Just känslan av att kunna hitta personer som dött på platsen mitt i vardagen, ben från personer från 400 talet, att det ens är möjligt? Måste vara en unik känsla att gräva fram dessa saker.
Detta som har hänt på Sandby Borg är verklig unikt, att man inte har grävt och undersökt mer här innan?

Jag hade velat undersöka hela borgen och verkligen få se allt!
Nu har jag inte har någon vana eller kunskaper om just utgrävningar men kommer bli väldigt intressant att lära sig. Det ända jag vet är att det verkar super intressant och spännande.

Har ni några spännande tankar om vad som kan ha hänt på borgen när alla blev dödade?

Illussionen om "världens bästa land": Sverige

Det är ingen hemlighet när jag säger att de flesta svenskar ser Sverige som en av de bäst funktionerade länderna i världen, där vi ligger bland toppen i frågan om BNP, utbildning, mänskliga rättigheter och med mera. Med all rätt visar många studier att Sverige faktiskt är ett rätt bra land att leva i, dock har även solen sina fläckar. Vi har har hört på senaste tiden att både islamofobi och antisemitism har ökats i landet och till detta har populist-partiet SD fått en allt mer synligare scen på den politiska arenan. Allt detta som sagts är ingen blixt från en klar himmel, däremot fann jag det väldigt intressant i morse när jag läste lokaltidningen Barometerns inrikesdel (31 mars 2016), hur svenskar (i alla fall Barometern) hellre vill visa upp tydligt den "glorifierade" bilden av Sverige som en progressiv nation gällande kvinnors ökade rättigheter, där Ban Ki Moon, FN:s generalsekreterare, "lovordar" Sveriges feministiska utrikespolitik (se bild 1).

Värt att notera i samband med detta är en avsevärt mindre notis på samma sida, där en kommitté från självaste FN kritiserar Sverige för dess ökning av bland annat "hatbrott, kvinnovåld och behandling av romer och samer" i landet (se bild 2).

Jag blir fascinerad av detta: två helt olika presentationer av Sverige från samma organisation som FN och hur bestämmer sig Barometern att lyfta fram dessa? Uppenbarligen lyfter de hellre fram den positiva och "allmänt accepterade" bilden av Sverige och lite skymundan ger den mer negativa 
presentationen en subtil uppvisning med mindre text och storlek. Jag kan inte de olika lokaltidningarnas politiska tillhörigheter och kan därmed inte argumentera för eller emot de i det här sambandet, men jag tycker ändå det är intressant hur man väljer att presentera landets utveckling, där de "bra" nyheterna tar mer plats än de "dåliga". Avslutningsvis skulle detta ge bevis på hur den kulturella bilden av Sverige helst visas fram av åtminstone lokal media, som "världens bästa land" för folket.

/Kristoffer Schygge
 Bild 1

 Bild 2

Övergivna platser


Få saker fascinerar mig så mycket som övergivna platser. Det är något obehagligt och fängslande med ett hus som stått öde så pass länge att det långsamt börjat rasa, ett träd växt upp mitt vid trappan, eller att i fönstren där alla rutor sedan länge är borta fladdrar en sliten gardin. Många frågor väcks, så klart om varför bostaden lämnats, vad är historien bakom men också vad som kommer hända?


En offentlig byggnad som lämnats, till exempel en industri eller butik, ger oftare svar, ”folk handlar inte här längre” eller ”marknaden är förändrad”. Och det är en del av kulturarvet, det är lämnat till sitt öde på grund av tidens gång. Kanske renoverar man fabriken och gör den till bostäder eller mötesplats, kanske river man den gamla folkparken och erbjuder strandnära tomter eller så får det stå där och förfalla, av ointresse eller konflikt kanske?


Hur kommuniceras en övergiven plats? Olika så klart beroende på vilken sorts plats det är, en privatbostad kommuniceras knappast alls medan en fabrik eller en före detta bilskrot är mer offentlig, men kanske inte tillgänglig. Ett exempel på ett kulturarv som kommuniceras och är tillgängligt trots att det är övergivet är bilskroten i Kyrkö Mosse utanför Ryd, ett populärt besöksmål som det även är skyltat till.

Andra platser som man hittar och blir nyfiken på kanske man googlar för att eventuellt hitta den fakta man vill ha, som besökare kommunicerar man med besöksmålet på eget initiativ. Eller så skapas ett gemensamt intresse för en plats, som i exemplet villa Sjötorp i Gävle som man hoppas kunna rädda undan rivning. Den kommuniceras genom sociala medier och lokalpress. I vår egen närhet har vi exemplet Hossmo gård, en gård som lämnats till förfall men nu är på god väg tillbaka till sin forna glans, även här finns en facebook-sida, och ett stort intresse från allmänheten.

Det finns stora rörelser med folk som sysslar med urban explore (UE) och som fascineras av övergivna platser, men ofta håller man platserna hemliga mellan varandra för att undvika skadegörelse.

En övergiven plats, bostad som industri, berättar något om det förflutna. Vid första anblick bara trist och kanske störande men bakom varje ruckel finns en historia med eller utan lyckligt slut.

onsdag 23 mars 2016

Mural art på Nordirland, konfliktens kulturarv



Från 1960 talet fram till början av 1990 talet pågick en aktiv konflikt på Nordirland mellan IRA, loyalisterna och de fredsbevarande brittiska styrkorna. Ett konstnärligt och politiskt laddat arv från konflikten är mural art. Jag började tänka eftersom mural art är en symbol för Nordirland samt dess moderna historia och något som jag personligen skulle vilja besöka och se med egna ögon. Det jag sedan gjorde var att jag besökte hemsidan Discover Northen Irland (discovernorthernireland, Hämtad 20/3) som beskriver sig själv som ”The official visitors guide for Northen Ireland” för att hitta mer info om turer och om hur de marknadsför mural art. Det jag hittade på deras sida var en artikel om Londonderry (discovernorthernireland, Hämtad 20/3) och en annan om The peoples gallery i Londonderry (discovernorthernireland, Hämtad 20/3). Det som förvånade mig var avsaknaden av resultat av mural art. Detta leder till frågan varför finns det inte mer information om detta ?

Ett svar som jag hittade kommer ifrån två brittiska nyhetskällor The guardian och Daily mail.

Daily mails artikel rapporterar om ett Rwandiskt turistbolag som tidigare har anordnat turistresor i Rwanda för att erbjuda kunderna mer information om det Rwandiska folkmordet och som vill använda samma koncept fast anpassat för Nordirland. I artikeln skriver Daily mail att det även förekommer rundturer i Belfast där man visar upp konfliktens kulturarv med hjälp av journalister och historiker för att ge kontext till kulturarvet (dailymail, Hämtad 20/3).

Den andra artikel är en opinion artikel där Chris Jenkins argumenterar att det är omoraliskt att tjäna pengar via turism som visar upp det kulturella och konstnärliga arvet från konflikten på Nordirland (Mural art). Jenkins resonerar att eftersom den politiska delningen som existerade under konflikten på Nordirland fortfarande existerar idag gör det omoraliskt att tjäna pengar via turism där man visar upp mural art. Jenkins skriver även att det hade varit mer acceptabelt om de tankesätten och verkligheterna som uttrycks i konfliktens kulturarv hade hänt i historien. Jenkins argumenterar också att turismen som visar upp konfliktens kulturarv sprider även en falsk bild av ett stabilt politiskt läge mellan ”unionisterna” (Lojalisterna, protestanter) och ”republikanerna” (IRA, Katolikerna) (
theguardian, Hämtad 20/3)

Dessa två artiklar öppnar upp för ett antal frågor: Är det rättfärdigat att tjäna pengar via turism från en konflikt om konflikten i fråga tillhör det förflutna? Är det omoraliskt att tjäna pengar via turism där man visar landmärken kopplade till konflikten? Är det fortfarande omoraliskt om man har som mål att upplysa och förbättra kundernas kunskaper om konflikten? Är det okej ifall turistbryån inte tjänar några pengar på resorna till en konflikt?


Min åsikt när det gäller turism och Nordirland nu talar jag i åsikten som en outsider och möjlig besökare som inte har någon personlig koppling till konflikten. Min åsikt är att det bör vara tillåtet för turistbolag att ordna resor där turister får möjlighet att bevittna konfliktens kulturarv samt kan resorna fungera som en möjlighet att få en djupare förståelse för konflikten. Alternativet tror jag är att det kommer fortfarande finnas turistföretag som anordnar denna tjänst dock kommer man se ner på det. En annan konsekvens kan vara att turisterna får ge sig ut själva och inte få en djupare förståelse för konstens bakgrund och hur den har sin grund i historien och konflikten på Nordirland.

En annan fråga som inte framgår i dessa artiklar som kan vara ett problem som påverkar Mural art är att vissa murmålningar målas med nya budskap (culturenorthernireland, Hämtad 20/3). Detta resulterar i att murmålningar med koppling till konflikten på Nordirland försvinner och därmed ett fönster in i ett tankesätt från den konflikten på Nordirland. Men å andra sidan kan man säga att det är ett levande kulturarv och att det är bättre att måla något nytt med ett nytt budskap samt får även den senare generationen chansen att lämna sitt avtryck på Nordirland?

Vad är eran åsikt i de första frågorna om turism till konflikten kulturarv och till den andra frågan ifall det är rätt eller fel att måla över mur målningarna som har koppling till konflikten på Nordirland ?



Jag har valt i detta inlägg att inte bifoga några bilder eftersom jag inte vill bryta mot copyright lagen men jag har förberett en utförliga instruktioner



  1. Köp en dator (om du har en dator gå till steg 2)
  2. Starta din dator (om din dator är igång hoppa till steg 3)
  3. Skaffa internetkoppling (om du har internetuppkoppling hoppa till steg 4)
  4. Skaffa anti-virus (om du redan har anti-virus hoppa till steg 5)
  5. Gå in på internetexplorer och ladda ner Chrome eller Firefox (om du redan har Chrome eller Firefox hoppa till steg 6)
  6. Starta Chrome eller Firefox (om du redan har Chrome eller Firefox igång hoppa till steg 7)
  7. Gå in på google (om du redan har igång google på Chrome eller Firefox hoppa till steg 8, om du använder en annan sökmotor börja om från steg 5)
  8. Sök på google ”mural art Northen Ireland”
  9. Klicka på bilder under sökremsan
  10. Voilà

"it is unfortunate that in most cases when the sins of the father fall in the son it is because unlike God, People refuse to forgive and forget and heap past wrongs upon innocent generations". Lojalisternas historiebruk



Jag har under den senaste tiden kollat på en dokumentärserie av Peter Taylor från 1999 där han presenterar konflikten på Nordirland utifrån de tre sidornas perspektiv. De två sidorna som är mer ihågkommna är IRA och den brittiska armén. Den tredje sidan som faller undan (i mitt fall i alla fall) är Lojalisterna som bestod av en rad organisationer som har som mål att behålla Nordirland (Ulster) brittiskt. Det som jag tyckte var intressant med lojalisterna är hur de hanterar och bearbetar sitt förflutna för att sedan motivera eller legitimera sin politiska position.

Den äldsta av de lojalistiska organisationerna var UVF (Ulster Volunteer Force) som grundades av advokaten Edward Carson 1913 för att stå emot Home rule (halv-självstyre) till Irland vilket enligt Carson och lojalisterna skulle vara början på ett självständigt Irland, UVFs uppdrag innefattade att bevara Ulster brittiskt. UVF bestod av 100,000 män. Home rule sattes på hyllan när första världskriget började och många från UVF och den protestantiska befolkningen gick ut i krig. Kriget kostade många protestantiska irländare livet vilket skapade stor sorg på Irland. När kriget slutade återkom de som överlevde till ett nytt krig på Irland som slutade 1922 och gränsen mellan republiken Irland och Nordirland drogs som en kompromiss för att säkra ett brittiskt territorium med en protestantisk majoritet på Irland.

Under konflikten på Nordirland 40 år senare mobiliserade lojalisterna sig emot IRA som vill föra in Nordirland till republiken Irland. Lojalisterna ansåg att det var deras uppdrag likt deras historiska föregångare Carson och hans UVF att hålla Nordirland (Ulster) brittiskt. Inom den protestantiska och lojalistiska kretsarna var Storbritannien skyldiga dem att bevara Nordirland brittiskt eftersom de gav Storbritannien soldater när de behövdes under första världskriget.

Dem två historiebruken som jag anser står ut hos lojalisterna är det politiskt-pedagogiska historiebruket och det ideologiska historiebruket.

Det politiskt-pedagogiska historiebruket definieras av Karlsson som “det pedagogiskt-politiska bruket av historia kan beskrivas som en metaforisk, symbolisk och jämförande historiebruk i vilket förhållandet mellan då och nu görs förenklat och oproblematiskt” (2009 ,66) . Karlsson skriver också att “målet för det politiska historiebruket är att ställa angelägna politiska frågor i vår egen tid under debatt genom direkt jämförelse med företeelser i det förflutna” (Ibid). Om vi överför detta till lojalisterna hittar vi det politiskt-pedagogiska historiebruket när lojalisterna under the troubels jämställer sig med Edward Carson och hans UVF genom att hävda att det moderna och det historiska UVF delar samma uppdrag och syfte.

Det ideologiska historiebruket definieras av Karlsson som “det ideologiska historiebruket som handlar om att med hjälp av historia bygga upp ett relevant meningssammanhang, som förmår legitimera en viss maktposition och rationalisera denna genom att lägga historien till rätta så att misstag och problem på vägen till makten tonas ned, gör banala eller försvinner” (2009, 63). Karlsson skriver också att ”Konkret brukas historia ideologiskt bland annat genom hänvisning till historiska lagar och objektiva nödvändigheter. I historieideologernas arsenal återfinns också absoluta kronologier, tydliga periodiseringar, svart-vita analyser och personteckningar, starka kontinuitetslinjer eller föga problematiserade framstegsperspektiv.” (Ibid). Det ideologiska historiebruket hos lojalisterna finns i att de försöker ”legitimera maktpositionen” behålla Nordirland brittiskt genom att de hänvisar till första världskriget och att Storbritannien är skyldiga att behålla lojalisternas önskade ”maktpositionen”. Lojalisterna vill med första världskriget ”bygga upp ett relevant meningssammanhang, som förmår legitimera en viss maktposition”

Vad säger ni andra? Vad är era reaktioner? Vad är era tankar?

Källor

Peter Taylor, Loyalists, episod 1, 1999, https://www.youtube.com/watch?v=qods8POAkvk


BBC/History, The Ulster covenant, http://www.bbc.co.uk/history/events/ulster_covenant

Historien är nu, Klas-göran Karlsson & Ulf Zander (red), 2009, S63 & 66

Städa undan obekväma kulturarv


Mellan år 2009 och 2015 bodde jag i en söderförort till Stockholm som heter Hökarängen. Vår närmaste granne Janne var utöver mycket annat även alkoholist och på våningsplanet under oss fanns en verksamhet för gratisfrukost dit hemlösa och utsatta människor kom för att umgås och äta tillsammans. Janne berättade att han bott i Hökarängen i hela sitt liv, att det varit ett stökigt område dit folk knappt vågat åka och som i folkmun kallades för Krökarängen. Många av de som bodde i det forna Krökarängen stannade på platsen och växte upp, inte sällan med missbruksproblematik. Som den utböling jag själv var på platsen uppmärksammade jag en påtaglig gemenskap den äldre, utsatta generationen emellan. Jag såg dem ofta spelade boule tillsammans eller sitta på torget i stora gäng. Det var utan tvekan deras hem, deras Hökarängen. 

Efter några år inleddes projektet Hållbara Hökarängen av Stockholmshem, vilka äger de flesta hyresfastigheterna i Hökarängen. Projektet startades för att sprida kunskap och gemenskap genom hållbarhetsfrågor och att göra Hökarängen till en trevligare plats att bo på. Jag deltog själv i planeringen av en gemensam odling och några goda vänner till oss fick hem en minikompost att ha under diskbänken. I samma veva sänktes lokalhyrorna avsevärt för framförallt ateljé- och konstnärlig verksamhet, men också för småskalig butiksverksamhet i form av bland annat ett surdegsbageri och ett ekologiskt kafé. Alla verksamheter fick sig en gammeldags neonskylt tilldelad. En dag när jag gick förbi boulbanan var en grävmaskin i full färd med att gräva bort den. Torget möblerades om, och där anordnades loppisdagar och anlades en skridskobana av plast för barnen.

Efter ett tag tyckte jag mig tydligt se hur hökarängsborna utbyttes från det äldre klientelet till unga hippa barnfamiljer. Hökarängen genomgick i mina ögon en tydlig gentrifiering. Jag har ingen aning om gentrifiering överhuvudtaget låg i Stockholmshem intention om ett hållbart Hökarängen, men min upplevelse av resultatet, genomtänkt så här i efterhand, var sådan. Jag tänkte inte så mycket på konsekvenserna just då och jag deltog med glädje i aktiviteterna som erbjöds och jag upplevde att Hökarängen blev en trevligare plats att vistas på. 

För att knyta an till kursens innehåll så tänker jag att Stockholmshem inte var intresserade av att förmedla och kommunicera platsens historia och kulturarv utan tvärtom ge området en helt ny och annan framtoning. Hökarängen blev en trevlig plats för barnfamiljer, men gav inte lika mycket plats till de som bodde där från början. Vad tycker ni, är det okej att städa bort obekväma kulturarv, som i sådana här fall går på två ben? 

Fokuspunkt södra Öland


Det finns två alternativ när man kört över ölandsbron, att svänga norr ut eller att svänga söder ut. Norra Öland bjuder på kritvita sandstränder, fornlämningar och säsongsshopping. Hela familjers behov kan tillfredsställas när det går att bada, konsumera kultur och gå på outlet inom radien av ett par hundra meter. Målgrupperna för dessa aktiviteter är flera, för att inte säga de flesta. Södra Öland utgör med sin mer rofyllda framtoning i många avseenden en motpol till norra Ölands sommarkommers. Turisterna som väljer att åka söder ut är antagligen ute efter något annat än det norra delen har att erbjuda.

Som de flesta vet har UNESCO utsett södra Ölands odlingslandskap till världsarv. För att behålla utnämningen behöver bland annat platsen bevaras och den bör vara tillgänglig för allmänheten eftersom den ses som en angelägenhet för hela mänskligheten. Världsarvet på södra Öland består av en markareal präglad av långtgående jordbrukstraditioner och är unikt i sitt slag. Det ligger där tillgängligt på sitt vis, det är bara att stiga rakt in i det. I grova drag skulle kraven som föreligger en fortsatt världsarvsutmärkelse tillgodoses med ett par informativa skyltar och gynnsamma förhållanden för bönderna att fortsätta bruka marken. 

När södra Ölands världsarvssamordnare i höstas besökte vår kulturarvsklass berättade hon om svårigheterna i att kommunicera världsarvet till besökarna för att hitta ett sätt att konkurrera om turisterna med norra Öland. Jag fick intrycket att uppdraget handlar lika mycket om ett regionalt utvecklingsarbete som ett arbete med världsarvet i sig. Visst går det hand i hand, attraktivt kommunicerad kultur kan bidra till regional utveckling och regional utveckling kan pumpa in pengar i kulturbevarande och utvecklande insatser. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det som verkligen betyder något för odlingslandskapets fortlevnad är bönderna. Bönderna behöver kanske inte främst fler turister, utan ändrade politiska förutsättningar för att kunna bedriva småskalig kött- och mjölkproduktion, eftersom det är grunden till att det agrara landskapets utformning ska kunna bevaras.  

En världsarvssamordnare kan inte ändra på nationella politiska beslut, men kanske inte heller lyckas genomföra ett regionalt uppsving som en direkt följd av att platsen utsetts till världsarv. Att världsarvet ska vara nyckeln till regional utveckling kanske tar fokus från andra kvalitéer och potentialer som södra Öland besitter. Slaget om turisterna har hittills varit svårvunnet, så varför inte satsa på regional utveckling genom lokalbefolkningen istället och låta världsarvet vara en genom bönderna välskött och tillgänglig inramning för framtida projekt? Kanske hittar nyinflyttare och turister till södra Öland därefter.  

måndag 21 mars 2016

"Ryssen": ett kulturarv i behov av förändring (återknytning)

(Jag kunde inte se hur man kunde lägga upp bilder via kommentarsfältet, så jag lägger upp bild och kommentar här. Det skall också tilläggas till Ludvig att den är ser jag icke som mitt tredje och sista inlägg, utan som en fortsättning på min första om "ryssen".)

Jag tror säkert att många ser "rysskräcken" som en relik från förr, då hela världens existens kunde sluta under kalla krigets dagar, men se på urklippet jag lagt upp här som är från Barometerns utrikesdel fredagen 18 mars. Artikeln tar för övrigt halva sidan där det står:

 "Säpo: Ryskt spionage är väldigt oroande
- Ryssland är fortfarande det land som spionerar mest på Sverige, konstaterar Säpo
- Och hotbilden har breddats..."

Rysskräcken är fortfarande ett levande bevis hos oss som en del av vårt kulturarv. Ord som "det ryska hotet" tas just upp i artikeln i den gula markeringen, en gammal retorik som fortfarande är mer än aktuellt. Det blir extra tydligt när man målar upp som på bilden "lilla" Sverige gentemot "stora och farliga" Ryssland, som dessutom vill jag tillägga har fått en mycket tydlig röd färg på sig (jag säger inget mer om just den saken). Därtill har de lagt fram tre obskyra och skuggiga figurer, som troligen representerar ryssar som spionerar på den svenska staten; några vi inte kan lita...

måndag 14 mars 2016

Industriarv och modern konst

Min hemort, Avesta, är en bruksort som byggts upp kring industrier. Industrier där skiftarbetare har stämplat in och ut i generationer. En av de större industrierna och med längst historia är järnverket. I Koppardalen i Avesta finns brukshistoria med anor från 1600-talet och än idag finns lokaler kvar från den industri som bedrevs där från 1800-talet. Idag ligger Avesta Jernverk inte längre i Koppardalen men de äldre lokalerna finns alltså kvar. Dessa lokaler stor dock inte tomma och förfaller, utan man har valt att nyttja dem för bland annat konstutställningar och museum som kallas "Verket" och "Avesta Art". Jag tycker att Verket är ett bra exempel för några av de frågor som togs upp under dagens föreläsning (Kulturarvets Regionala Betydelse, 14/3-16), speciellt eftersom att gamla industrier nämndes. Bland annat tycker jag att det är intressant att titta på hur de lyckas visa upp Avestas industriarv, kulturarv, i kombination med ny kultur i form av till exempel modern konst. För i dessa lokaler går man runt bland masugnar och krossverk och kollar på nyskapad konst av både lokala och internationella konstnärer. Är detta ett bra sätt att lyfta det lokala kulturarvet, eller hamnar det på något sätt i skymundan när det kombineras med modern kultur? Kan man anse att kulturarvet missbrukas när det visas upp i sammanhang som egentligen inte alls har något med dess egentliga historia att göra? Personligen tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att låta människor få ta del av både historien och nutiden, samt ett sätt att bevara istället för att lokalerna ska falla i glömska.
En annan fråga som togs upp under föreläsningen var "är det något som inte är ett kulturarv?". En otroligt svår fråga att svara på och jag tror att vi kan fråga 100 olika personer och få 100 olika svar. Men en frågeställning kring detta som jag tycker är intressant, just med Verket som exempel, är om något i alla fall kan vara lite mindre kulturarv beroende på i vilket sammanhang det sätts. De gamla industrilokalerna kan nog de flesta hålla med om är ett kulturarv. Den moderna konsten kan absolut också ses som ett kulturarv. Men vad händer när vi kombinerar dessa? Gör de äldre omgivningarna och den historia som finns i Koppardalen att vi just där och då får känslan av att den moderna konsten inte får samma roll som just kulturarv eftersom att man lätt kan jämföra den med kulturarvet man befinner sig i? En svår fråga! De skarpa kontrasterna som uppstår där mellan gammalt och nytt kan kanske bidrar till hur vi definierar kulturarv samt till hur vi drar gränsen mellan vad som "bara" är kultur och vad som är kulturarv. Vad tror ni?
Kika gärna in på Verkets hemsida och läs mer dess historia och vad de gör: http://verket.se/
 
Verket i Avesta

söndag 13 mars 2016

Bibliotekens roll som kulturarv

Vilken betydelse har biblioteken i dagens samhälle? Hur ska dess funktion se ut i framtiden?
Ska det vara ett kulturcenter, ett socialt center eller ett informationscenter?

Detta är exempel på frågor som jag stött på under min utbildnings gång till bibliotekarie och som jag följt som debattämne både inom och utanför utbildningens sfär de senaste året. Framförallt har debatten om bibliotekens betydelse blossat upp mer och mer p g a utav att Kungliga biblioteket i Sverige har börjat arbeta på en nationell biblioteksstrategi som man har fått i uppdrag av regeringen att genomföra.

Man benämner ofta biblioteken som ett av få rum i samhället där alla kan känna sig välkomna oavsett vilken sorts person du är. Biblioteken har olika roller och finns i olika format och dessutom så omvandlas fler och fler, där bevarandet av fysiska böcker inte längre är den viktigaste frågan. Istället är frågan om digitalisering och informationsförmedling exempel på ämnen som mer och mer styr utvecklingen av biblioteken.

Vi som studenter uppskattar väldigt mycket universitetsbibliotekens utbud av både böcker och databaser och dessa är också mer mottagliga för modernisering än exempelvis folkbiblioteken där flera behov ska kunna uppfyllas.
Många är rädda för att exempelvis anrika stadsbibliotek håller på att förvandlas till en slags ungdomsgård eller café där tysta sittplatser av litteraturläsning mer och mer blir en raritet. Anrik litteratur får flytta på sig för att istället ge plats åt andra behov.

Är biblioteken ett kulturarv som vi ska hjälpas åt att bevara?
Det tycker jag absolut men frågan är långt kan man gå och det gäller att hitta en balans där bokförvaringen, mötesplatsen och digitaliseringen kan fungera tillsammans.

Kulturkanon: fel väg att gå?

Det här inlägget är delvist inspirerad av tidigare diskussioner kring kulturarv på bloggen, men också ifrån kursen i höstas om dansk kulturkanon, där vi fick lära oss att Danmark sedan år 2006 har klassificerat olika kulturella ting som "dansk kanon" i det danska kulturarvet. Detta för att lyfta fram det viktigaste och det bästa av Danmarks identitet under historien och visa upp "danskheten" på ett globalt perspektiv. En anledning till detta var att mer effektivt interagera in invandrare till det danska samhället, genom att göra Danmarks historia till deras egna. På detta sätt stärks den danska enigheten bland befolkningen och stabilitet blir enklare att uppnå i samhället.

Även om tanken är i sin rätt legitimt, vill jag nu som då ifrågasätta det danska tillvägagångssättet av kulturarvet. Vad innebär att kanonisera "rätt" kultur och "rätt" kulturarv? Är det rätt av staten att peka ut vad som är "rätt" och "fel" kulturarv? Vad händer med alla andra ting som inte kom med i listan? Blir det ej värda att uppmärksamma och ta till sig som sitt kulturarv?

Själv anser jag att utifrån dagens samhälle med dess mångfald, bör man inte lägga fram ens nationella kulturarv som kanon. Istället tycker jag man bör värna kulturarv i form av pluralistiskt perspektiv där allas kulturarv oavsett härkomst kan ta lika stor plats på scenen och därmed anamma den demokratiska andan om jämlikhet, istället för en traditionalistisk, nationalistisk och en aningen (enligt mig) ålderdomlig inspiration. Detta eftersom det är idag så gott som omöjligt att undvika ett mångkulturellt samhälle och försöka ignorera det är en hopplös idé.

/Kristoffer Schygge

torsdag 10 mars 2016

Digitalt friluftsmuseum

En liten blänkare bara, apropå sådant som vi berört i kursen. Kolla denna länk! /Ludvig

Kulturarv, bevara eller använda?

Det jag funderar på är mer generellt hur kulturarv definieras, hur man ser på kulturarv ur en mer vardaglig syn? Tycker folket att det låter som något gammalt och tråkigt?

Vem definierar kulturarv? Är det minnen, tryggheten, medvetenhet eller kunskap?
Vad skulle hända om vi inte bevarade kulturarven och att dessa skulle försvinna? Vad händer med vår historia då, med den kommande generationen? Kan detta skapa minnesförluster? Klarar vi ens oss utan kultarvet?
Också att vi tänker på hur vi, denna generationen, vill kunna bevara kulturarven till framtida generationer och sedan lämna över till dem, de kanske inte alls väljer att bevara ett kulturarv.

Kulturarv kommer att försvinna med tiden, inget vi kan göra åt. Det kan bero på väder, människans påverkan eller att vi förnekar kulturarvet och vill glömma. Men för att kunna bevara kanske man kan tänka på att använda istället? Använda de materiella och immateriella kulturarvet för att kunna visa historian bättre.


Vad tycker ni? Bevara eller använda kulturarven? Hur ska man gå tillväga för att använda mer?  

tisdag 8 mars 2016

Vem äger mitt minne ?

Under helgen valde jag att titta på dokumentären ”Frederick the Great and the enigma och Prussia”. Dokumentären handlade om Frederick II den store av Preussen liv från vaggan till graven. Dokumentären berättar om Fredericks den stores militära karriär och han militära expansion Preussen samtidigt som Frederick den store var den upplysta despoten som styrde enligt upplysningstankarna. Under Frederick den stores styre tilläts begränsad yttrande frihet, tortyr förbjöds samt byggandet en katolsk katedral i det protestantiska kungadömet Preussen som en symbol av religiös tolerans.

Dock är den mest intressanta biten för mig kommer i slutet av dokumentären. Det inleds med att dokumentären berättar för oss att Frederick den store är för många unga tyska en okänd historisk figur. Anledningen till detta är för att Frederick den store användes av Hitler för att legitimera det nazistiska styret genom att etablera ett samband mellan Hitler och Frederick den store samt mellan Hitlers tredje rike och Frederick den stores kungadöme.

När andra världskriget slutade bestämde sig de allierade att förstöra det Preussiska kulturarvet och minnet av Frederick den store eftersom de allierade ansåg att det var orsaken till första och andra världskriget samt Hitlers militära ambitioner. Fast 1980 kom Frederick den store tillbaka när den Östtyska regeringen valde att resa en staty av Frederick II i deras del av Berlin. Anledningen till att den Östtyska regeringen valde att resa statyn var för att ta över tolkningsföreträdet från nazisterna. I den östtyska tolkningen av Frederick den store framställde man Frederick den store som en socialistisk hjältekung som styrde med folket i åtanke.

Den frågan som jag vill ställa till er är hur man hanterar ett kulturarv som har en negativ koppling. Ifrån Frederick den store kan man urskilja två metoder för hur man kan hantera en negativ koppling. Man följa förnekelse metoden där man väljer att förneka ett kulturarv som de allierade valde att göra. Den andra metoden är omtolkningsmetoden där man som Östtyskarna valde att göra dvs att omfamna det negativa kulturarvet och ge det en annan tolkning.

Ett annat exempel på omtolkningsmetoden är vikingatiden och dess användning av nynazistiska grupper. Foteviken vikingareservat är en organisation som har motarbetat denna kopplingen. Detta har dem gjort genom att skriva ett uttalande där de fördömer den nynazistiska tolkningen av vikingatiden och att de vädjar om alla lika värde. Foteviken vikingareservat har även tagit på sig en lärande roll i det lokala samhället för yngre individer som har hamnat i nynazistiska kretsar där personalen genom diskussion med de yngre individer diskuterar värderingar och informerar de yngre individerna om hur vikingasymboler inte har en nazistisk koppling. (Petersson, 2002, 86 - 87)

Vad tycker ni andra vi ska göra ? Ska vi överge ett kulturarv för dess negativa kopplingar och låta det falla bort i glömska ? Eller ska vi ta tillbaka kulturarvet och låta de negativa hänga med oss i framtiden ?

Källor 

BBC 4, 2010, Frederick the Great and the enigma of Prussia. https://www.youtube.com/watch?v=nuI2zPyouiA, (Hämtad 2016-03-07 )

Bodil Petersson, I Aronsson, Peter & Larsson, Erika (red). (2002). Konsten att lära och vilja att uppleva: Historiebruk och upplevelse pedagogik vid fotviken, medeltidsveckan och jamtli, Växjö universitetet: Centrum för kulturforskning, Rapport 2000:1. S 81 - 94

Kulturfestival

Visst låter det trevligt med en kulturfestival? Musikuppträdanden och teater på kvällarna. Barnen åker karuseller medan de vuxna tar del av den traditionella maten från Eritrea. Den eritreanska kulturfestivalen sker en gång om året utanför Stockholm. Där eritreaner från hela Sverige och våra grannländer samlas för att del av kulturen och miljön. Det är ett sätt för de att kommunicera och prata om deras kulturarv och varför det är så speciellt för just dem.

Men media har en annan syn på festivalen. Den har väckt mycket kritik hos många eftersom festivalen anses har kopplingar till den eritreanska regeringen som bland annat har kritiserats för hur de behandlar invånarna i Eritrea.

Används då kulturmiljön för propaganda, för att kunna göra en ekonomisk vinst till landet? Eller kan man påstå att festivalen är ett sätt för människor att kommunicera och föras in i en gemenskap? För mig blir det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel i den här situationen. Man vill ju inte tänka det värsta om det landet som man har rötter från.

Personligen tycker jag att festivaler överlag kan vara ett bra sätt att få människor att kommunicera. Jag har själv varit på festivalen ett antal gånger och av egen erfarenhet kan jag säga att jag inte riktigt har samma uppfattning som media har av Eritrea och deras bild på kulturfestivalen. Men det väcker absolut tankar för mig över vad som egentligen är målet för de som anordnar festivalen.

söndag 6 mars 2016

Man kan ju inte veta allt

Efter en föreläsning med Bodil Peterson som handlade om hur både museum och privatpersoner använder sig av antingen historiska platser eller rekonstruktioner av historiska byggnader. Detta för att genom tidsresor och guidade turer ge en pedagogisk bild av historien som alla kan förstå.

Det finns självklart en baksida av denna arbetsmetod, säkra bevis. Ibland finner arkeologer vid utgrävningar något som inte kan förklaras. Detta kan bero på att fyndet är så förstört efter århundraden under mark. Det som då händer är att man får chansa på vad detta kan ha haft för betydelse för människorna i byn, staden eller borgen.

Det jag funderar över är om det är en "okej" lösning på problemet eller ska man som guide eller pedagog strunta i osäkra fakta?
Problemet som jag ser är att om det finns luckor i historien under en tidsresa ( reser bakåt i tiden oftast med skolbarn med syfte att lära barnen om historien). Kommer inte hela konceptet att försvinna  om man tar med enbart säker fakta?

Detta går sedan över till en andra fråga. Har man som privatperson (utan akademisk utbildning) rätt att köra egna guidningar på kulturella platser t.ex bredvid sitt hus?

tisdag 1 mars 2016

"Ryssen": ett kulturarv i behov av förändring

"Vit skit faller, vintern är här
Det är nåt fel på snön
Kan det vara ryssen som inte bara står
På andra sidan Östersjön"

Så börjar Ola Magnells låt "
Fan på väggen" från 1984. De två sista radtexterna väcker mitt intresse både vad det kan tolkas som, men också hur relevant de orden fortfarande kan gälla för Sverige. Om vi backar tillbaka till vår skoltid, vad fick vi som elever lära oss om Ryssland under historia-och samhällslektionerna? Med stor sannolikhet fick man lära sig att "ryssen" var en stor motståndare och fiende under flera år under den svenska stormaktstiden, men också att "ryssen" tog stora delar av vårt rike som Baltikum och Finland till sig själva. Synen på "ryssen" som det stora hotet "på andra sidan Östersjön" försvann knappast när man gick in på 1900-talets historia med andra världskriget och kalla kriget i fokus. Om något, blev Ryssland ett ännu större hot för världen, både för sin marxist-leninistiska ideologi, men också för dess militära och nukleära supermaktsposition. Fortfarande finns det en oro om "ryssen", speciellt med dess nyliga annektering av Krimhalvön och dess eventuella inblandning i Ukraina.

Detta har lett till ett samtycke av vår gamla synsätt på vår stora granne i öst, som ett ständigt hot och oroskälla för vår säkerhet. Denna del av vårt "kulturarv" måste förändras i framtiden. Som Birgitta Gustafsson beskriver i sitt verk "
Att sätta sig själv på spel – Om språk och motspråk i pedagogisk praktik", finns det två olika paradigmen som används inom pedagogiken. Den första är det bekräftande, som i sitt syfte ligger i att förenkla och förstärka kulturarv. Det andra kallas för det utmanande paradigmet som till skillnad från det förstnämnda, fokuserar kring att förändra och försvåra vår syn på kulturarvet. Jag anser att det är den väl inrotade "ryssrädslan" som behöver förändras, för med det kulturarvet kommer vår relation till Ryssland aldrig att förbättras. Vad det innebär, är den reformerade sättet att framställa Ryssland i läroämnen, böcker och traditioner, vilket förenklat framställs som ondskefulla och maktgiriga ärkefiender från öst. Jag menar inte att Ryssland har varit rumsrena i historien och jag försvarar inte heller Putins handlingar, men det är ett viktig steg mot rätt riktning i framtiden att ändra vår gamla syn på "ryssen".

/ Kristoffer Schygge