lördag 24 september 2016

Sexistiska vikingar

Den här sommaren har kantats av en intressant debatt. En kvinna blev mot sin vilja bortrövad av skådespelande vikingar och såld som slav på marknaden medans männen (såklart män) kommenterade hennes färdigheter i köket och hennes figur. I efterhand polisanmälde hon händelsen. I och med detta blossade en enorm debatt upp där det enda som egentligen stod klart var att de moderna vikingarna ofta dras med en djup sexism som är mer rotad i 1800talets ruttna kvinnosyn än i vikingatiden. Gruppen i fråga sa till sitt försvar att de gjort så här länge och att de väljer kvinnor för att de är lättare då de ”inte är lika uppmärksamma som män” och, ”såklart hon säger nej, ingen vill väl bli såld som slav” (!!!)
sedan har försvaren staplats på hög, ”vi har alltid gjort såhär” ”alla tycker det är roligt” ”det var såhär” och det är just det, gruppen försvarar sin sexism med att de försöker förmedla en historisk korrekthet. Det är då fyra arkeologer ger sig in i debatten och menar på att det är absurt. En fri kvinna på en marknad skulle aldrig bli bortrövad och såld i samma stad bara sådär. Hela idén är fel från grunden. Så min frågeställning är egentligen; är sexism nödvändigt för att förmedla hur livet var på vikingatiden? Och om svaret är ja, ska verkligen ovetandes besökare blandas in utan medgivande och möjlighet att säga nej?
Som hon själv säger i en intervju, tänk om detta händer någon som tidigare varit med om ett trauma, Det kan få katastrofala följder.


Debatten finns att läsa här: http://www.sydsvenskan.se/2016-07-12/saldes-som-slav--polisanmaler-vikingar 

Stort publikt intresse vid utgrävningar

I somras besökte jag utgrävningarna i Sandby borg på Öland. En sak som överraskade mig var det stora antal besökare som tagit sig dit. Vägen dit är svår att hitta och det ligger en bra bit in på en smal grusväg men trots detta var det nästan hundra personer på plats. Vad är det som gör att arkeologin lockar? Och är det något speciellt med just Sandby Borg? Är det kanske det morbida i det som lockar? Jag tror inte det. Om jag ska vara fördomsfull så var besökarna som var med mig det man förväntar sig, genomsnittsåldern var hög, och en och annan barnfamilj. Alltså känns det inte som att det ä det morbida som lockar. I somras lyftes galjonsfiguren till medeltidsskeppet Gribshunden och händelsen lockade omkring 200 personer. 200 personer som kom för att se en utsmyckad träbit lyftas från havets djup. Är det man ser kanske ett tecken på att arkeologiämnets fokus på förmedling till allmänheten faktiskt fungerat eller är det något annat?  

Kan vi rättfärdiga utgrävningar?

Historieforskningens fokus har ändrats genom tiden, från att ha handlat om att bevisa sin tillhörighet och rättfärdiga sin plats som härskare till att handla om kungar och krig, till att i dag handla mycket om genus och gemene människas historia. Kommer man i framtiden kunna läsa avhandlingar från vår tid och direkt se när de är skrivna? Precis som vi dömer ut de tidiga arkeologernas guldjakt och avsaknad av vetenskapligt tänkande kommer kanske vi också dömas ut för vår tids värderingar. Min poäng är att all forskning oavsett hur grundlig man anser sig vara är formad av samtidens ideal och idéer och dessa kan vara helt förkastliga om hundra år. Man kan i dag önska att vissa arkeologiska platser inte grävts ut när de gjorts utan att vi i stället skulle gjort det i dag när metoderna är bättre och kunnandet större. Men så är ju säkerligen också fallet med framtiden. Hur kan vi rättfärdiga en historisk forskning och utgrävning när vi vet att metoderna i framtiden antagligen kommer vara bättre? Jag är medveten om att vi i dag är duktiga på att dokumentera väldigt precist och lämna en del saker för framtiden att gräva. Men man måste ändå ställa sig frågan, vad avgör när det är rätt tid att gräva? Hur kan vi avgöra att vår kunskap är stor nog att utföra det arbete vi gör och att resultaten kommer vara relevanta för lång tid framöver?